Читать книгу Innan han ser - Блейк Пирс - Страница 8

Nästföljande morgon började i ottan med vapenträning, något som Mackenzie funnit att hon var ganska skicklig på. Hon hade alltid varit en duktig skytt, men med rätt instruktioner och en klass bestående av tjugotvå andra hoppfulla personer som tävlade mot henne, så hade hon blivit ruskigt bra. Hon föredrog fortfarande Sig Sauer-pistolen som hon hade använt sig av i Nebraska, och hade till sin glädje funnit att FBI:s standardvapen var den snarlika Glock-pistolen.

Hon studerade måltavlan längst bort på skjutbanan. En lång pappskiva hängde från det mekaniska stället arton meter bort. Hon siktade, sköt snabbt tre gånger i följd, och lade sedan ner pistolen. Det vibrerade i händerna efter att skotten avfyrats, en sensation som hon hade börjat tycka om.

När det gröna ljuset längst bort på skjutbanan lyste för att indikera att det var fritt fram att skjuta, tryckte hon på en knapp på den lilla panelen framför sig och fick fram måltavlan. Det var en pappfigur som representerade en man, från höften och upp. Två skott hade träffat högt i bröstet och ett skott hade snuddat vid den vänstra axeln. Skotten var okej (inte perfekta) och även om hon var missnöjd över hur skotten hade träffat så visste hon att hon hade utvecklats mycket sedan den första skytteträningen.

Elva veckor. Hon hade varit här i elva veckor och var fortfarande under upplärning. Hon var upprörd över skotten som träffat högt i bröstet för de kunde vara dödliga. Hon hade blivit instruerad att bara skjuta för att avväpna den misstänkte och bara skjuta mot huvudet och bröstet i de mesta extrema fallen.

Hennes instinkt hade förbättrats. Hon log mot måltavlan och tittade sedan på den lilla kontrollådan framför henne där det fanns en liten ammunitionslåda. Hon laddade om sin Glock och tryckte sedan på knappen för att skicka fram en ny måltavla. Hon lät den här backa tjugotre meter bort.

Hon väntade på att den röda lampan på kontrollpanelen skulle skifta till grönt och vände sedan ryggen åt den. Hon tog ett djupt andetag, vände sig om och sköt tre skott till.

En rad av skotthål radade prydligt upp sig precis nedanför pappfigurens axel.

Mycket bättre, tänkte Mackenzie.

Hon plockade nöjt av sig ögon- och öronskydden. Hon städade upp lite vid stationen där hon tränat och tryckte på en annan knapp på kontrollpanelen så att måltavlan åkte framåt på skjutbanans motoriserade räls. Hon tog ner måltavlan, vek ihop den och stoppade ner den i den lilla axelväskan som hon bar med sig nästan jämt.

Hon hade kommit till skjutbanan på sin fritid för att slipa på delar av sitt skytte som hon kände var sämre än andra i klassen. Hon var en av de äldsta där och rykten hade redan börjat cirkulera om att hon hade blivit rekryterad från ett litet miserabelt polisdistrikt i Nebraska precis efter att hon löst fallet med Åkermördaren. Vad beträffade skytte var hon en medelmåtta i klassen, men hon var fast besluten att vara bland de främsta innan utbildningen på akademien var över.

Hon hade mycket kvar att bevisa. Och det var okej för henne.

*

Efter skjutbanan gick Mackenzie direkt till den sista teoretiska kursen under utbildningen, en psykologikurs som leddes av Samuel McClarren. Han var en sextiosexårig före detta agent och författare, som skrivit sex bästsäljande böcker om psykologin bakom några av de värsta seriemördarna under de senaste hundra åren. Mackenzie hade läst allt som han hade publicerat och kunde lyssna på hans föreläsningar i timmar. Det var utan tvekan hennes favoritkurs och även fast hennes handledare tyckt att kursen inte var nödvändig för Mackenzie med tanke på hennes tidigare arbetslivserfarenhet, så hade hon med glädje tagit den ändå.

Som vanligt var hon bland de första på plats, och hon satte sig längst fram i föreläsningssalen. Hon plockade upp anteckningsboken och pennan medan några andra fällde upp sin MacBook-datorer. Under tiden som hon väntade kom Samuel McClarren in och gick fram till sitt podium. Bakom Mackenzie väntade resten av den fyrtio personer stora klassen med spänning; alla verkade totalt uppslukade av honom när han pratade.

"Igår satte vi ju ihop den psykologiska konstruktionen som vi tror bidrog till hur Ed Gein agerade, till förtret för er med svagare nerver", sa McClarren. "Och idag blir det inte mycket bättre, då vi dyker djupt i det ofta underskattade, men otroligt vrickade psyket hos John Wayne Gacy. Tjugosex identifierade offer, mördade antingen genom strypning eller kvävda av en kompressor. Från krypgrunden under sitt hus till Des Plaines-floden spred han ut sina offer på olika platser efter att de mördats. Och sedan har vi förstås det som de flesta tänker på när de hör hans namn, nämligen clownsminkningen. Psykologin bakom Gacy är tillräckligt komplicerad för att sysselsätta en hel psykiatriklinik."

Och så fortsatte lektionen, McClarren föreläste medan studenterna antecknade frenetiskt. Som vanligt gick en timme och femton minuter alldeles för snabbt och Mackenzie hade velat höra mer. Vid några tillfällen hade McClarrens föreläsningar väckt minnen från jakten på Åkermördaren, särskilt från när hon gjort återbesök på mordplatserna i ett försök att förstå mördarens psyke. Hon hade alltid vetat att det var hennes grej men hade försökt att hålla tyst om det. Det skrämde henne ibland och kändes ganska makabert, så hon höll det inom sig.

När lektionen var slut packade Mackenzie ihop sina saker och gick mot dörren. Hon bearbetade fortfarande informationen från föreläsningen när hon gick ner för korridoren, så hon lade först inte märke till mannen som stod i dörröppningen längst bort. Faktum är att hon inte märkte av honom alls förrän han ropade hennes namn.

"Mackenzie! Vänta."

Hon stannade när hon hörde sitt namn, vände sig och såg ett bekant ansikte bland den lilla folksamlingen.

Agent Ellington följde efter henne. Att se honom var så överraskande att hon för en stund bara stod där utan att röra sig medan hon funderade på vad han gjorde där. Han gav henne ett snällt leende där hon stod förstenad och han närmade sig henne snabbt. Han hade med sig en annan man också, som följde tätt bakom.

"Agent Ellington", sa Mackenzie. "Hur är läget?"

"Det är bra", sa han. "Hur är det med dig?"

"Rätt bra. Vad gör du här? Tar du en kurs för att fräscha upp kunskaperna?", frågade hon i ett försök att lätta upp stämningen.

"Nej, inte direkt", sa Ellington. Han log mot henne igen och det påminde henne återigen om varför hon tagit risken att göra sig själv till åtlöje för tre månader sedan. Han gestikulerade till mannen bredvid och sa: "Mackenzie White, det här är specialagent Bryers."

Bryers tog ett steg framåt och räckte fram handen. Mackenzie greppade handen och studerade honom för en kort stund. Han såg ut att vara i femtioårsåldern. Han hade en nästan helt grå mustasch och vänliga blå ögon. Hon tänkte att han högst troligen var mild i sitt sätt att vara och en typisk gentleman från södern som hon hört så mycket om sedan hon flyttade till Virginia.

"Trevligt att träffa dig", sa Bryers medan de skakade hand.

Efter att de presenterat sig för varandra var Ellington som vanligt snabb med att gå rakt på sak. "Är du upptagen just nu?" frågade han Mackenzie.

"Inte just nu", svarade hon.

"Okej, om du har en minut över så skulle agent Bryers och jag vilja prata med dig om en sak."

Mackenzie såg tvekan i Bryers ansikte när Ellington sa detta. Vid närmare eftertanke såg faktiskt Bryers ganska obekväm ut. Det var kanske därför han verkade vara så timid.

"Visst", sa hon.

"Kom då", sa Ellington och gestikulerade mot det lilla studierummet längre bak i byggnaden. "Jag köper en kaffe till dig."

Mackenzie mindes den senaste gången då Ellington visat ett sådant intresse för henne; det hade fått henne hit, att vara en hårsmån från drömmen om att bli FBI-agent och leva i topparna och dalarna som det innebar. Så det var bara logiskt att följa honom nu. Hon följde efter dem, och när de gick sneglade hon på agent Bryers och undrade varför han såg så obekväm ut.

*

"Så du är rätt nära nu, eller hur?" frågade Ellington när de tre satt sig med var sin kopp kaffe som Ellington köpt från den lilla cafeterian.

"Åtta veckor kvar", sa hon.

"Kontraterrorism, femton timmar simulering och typ tolv timmar på skjutbanan kvar då, va?" frågade Ellington.

"Och hur vet du detta?" frågade Mackenzie bekymrat.

Ellington ryckte på axlarna och flinade. "Jag har gjort det till min hobby att hålla koll på dig sedan du kom hit. Jag rekommenderade dig, så det står mycket på spel för mig också. Du har imponerat på mer eller mindre alla som betyder något. Allt som återstår nu är praktiskt taget bara formaliteter. Om du inte snubblar på målsnöret de här sista åtta veckorna så skulle jag säga att du så gott som är inne."

Han tog ett djupt andetag och det verkade som att han stålsatte sig själv.

"Vilket för oss till varför jag ville prata med dig. Agent Bryers här befinner sig i något av ett dilemma och kan behöva din hjälp. Men han får förklara det för dig själv."

Bryers såg fortfarande osäker ut över situationen. Det märktes till och med när han satte ner sin kaffemugg och tog flera sekunder på sig innan han började prata.

"Tja, som agent Ellington säger, så har du verkligen imponerat på alla personer som betyder något. Bara under de två senaste dagarna har ditt namn nämnts tre gånger."

"I vilket sammanhang?" frågade hon lite nervöst.

"Jag är inkopplad på ett fall just nu som har fått min kollega sedan tretton år att vända ryggen åt FBI", förklarade Bryers. "Han är nära pensionsåldern i vilket fall som helst, så det är inte så förvånande. Jag älskar gubben som en bror, men han har fått nog. Han har sett tillräckligt under sina tjugoåtta år som agent och ville inte ha ännu en mardröm nu när han ska pensionera sig. Så det lämnar naturligtvis en lucka där någon måste komma in i hans ställe. Det skulle inte vara ett permanent partnerskap – bara tills fallet är löst."

Mackenzie kände hur det började pirra i kroppen och hon visste att hon skulle behöva lägga band på sig själv så att hennes behov av att försöka imponera på de överordnade inte tog överhanden. "Och det är därför mitt namn har kommit på tal?" frågade hon.

"Det stämmer", sa Bryers.

"Men det måste finnas flera agenter med erfarenhet som skulle kunna fylla skorna bättre än mig?"

"Det finns antagligen mer lämpliga agenter" sa Ellington. "Men så vitt vi kan se så liknar det här fallet Åkermördaren på ett flertal olika sätt. Det faktumet, plus att ditt namn nämns allt oftare har fått flera högt uppsatta medarbetare att anse att du passar perfekt."

"Men jag är inte agent ännu", påpekade Mackenzie. "Jag menar, kan det här fallet verkligen vänta i åtta veckor?"

"Vi tänkte inte vänta", sa Ellington. "Och, med risk för att låta pompös, så är det här inte ett erbjudande som FBI skulle komma med till vem som helst. En chans som den här, tja, jag är säker på att varenda en i din klass hade kunnat döda för att få den. Det är otroligt oortodoxt och ett antal betydelsefulla personer låter detta ske under bordet."

"Det verkar bara... oetiskt", sa Mackenzie.

"Det är det", sa Ellington. "Det är tekniskt sett olagligt på ett flertal olika sätt. Men vi kan inte förbise likheterna mellan det här fallet och det du löste i Nebraska. Så vi låter antingen det här flyga under radarn nu eller så får vi vänta tre eller fyra dagar och hoppas att agent Bryers paras ihop med någon annan. Och tiden går."

Självklart ville hon ta chansen, men det kändes som att det gick så fort. Det kändes förhastat.

"Får jag tänka på det en stund?" frågade hon.

"Nej", sa Ellington. "Faktum är att efter det här mötet så kommer jag att ordna så att brottsakterna levereras till din lägenhet. Jag ger dig några timmar för att gå igenom dem och sedan kontaktar jag dig vid slutet av dagen för ett svar. Men Mackenzie... jag rekommenderar verkligen dig att tacka ja till det här."

Hon visste att hon skulle göra det, men ville inte verka för angelägen eller för självsäker. Dessutom var hon ganska nervös nu. Det här var stort. Och att en erfaren agent som Bryers ville ha hennes hjälp... ja, det var helt enkelt makalöst.

"Här är kontentan av det hela", sa Bryers. Han lutade sig framåt vid bordet och sänkte rösten. "Än så länge har vi två kroppar som har hittats på samma soptipp. Båda har varit unga kvinnor – en var tjugotvå, den andra nitton. De hittades nakna och med skador överallt. På den senaste kroppen syns spår av sexuella övergrepp men inga kroppsvätskor. Kropparna hittades med ungefär två och en halv månads mellanrum, men faktumet att de hittas på samma soptipp med samma typ av skador... "

"Ingen slump", sa Mackenzie fundersamt.

"Nej, antagligen inte", sa Bryers. "Så berätta för mig... låt oss säga att det här var ditt fall. Det har precis kommit till din kännedom. Vad är det första du gör?"

Det tog henne mindre än tre sekunder att komma på ett svar. När hon svarade kände hon att hon liksom gled in i en annan zon – där hon visste att hon hade rätt. Plötsligt kände hon inte någon som helst tvekan över att hon skulle tacka ja till erbjudandet.

"Jag skulle börja på soptippen", sa hon. "Jag hade velat se platsen med egna ögon. Sedan hade jag velat prata med familjemedlemmar. Var någon av kvinnorna gifta?"

"Tjugotvååringen", sa Ellington. "Hon hade varit gift i sexton månader."

"I så fall, ja", sa Mackenzie. "Då hade jag börjat med soptippen och sedan pratat med maken."

Ellington och Bryers gav varandra en gillande blick. Ellington nickade och trummade med händerna på bordet. "Är du med?" frågade han.

"Jag är med", sa hon, och började få svårt att hålla inne med hur exalterad hon var.

"Bra", sa Bryers. Han tog fram ett par nycklar ur fickan och skickade dem över bordet. "Låt oss inte slösa mer tid. Kom igen."