Читать книгу Åtrådd - Блейк Пирс - Страница 14

Den breda ytan av Nimbo Lake såg stilla och lugn ut när helikoptern närmade sig den.

Skenet kan bedra, påminde Riley sig själv. Hon visste mycket väl att lugna ytor kunde skydda mörka hemligheter.

Helikoptern steg nedåt, vinglande medan den svävade, på jakt efter en plats att landa på. Riley kände sig lite illamående från den ostabila rörelsen. Hon tyckte inte om helikoptrar så speciellt mycket. Hon tittade på Bill som satt bredvid henne. Hon tyckte att han såg lika orolig ut.

När hon tittade på agent Holbrook, tyckte hon att hans ansikte såg uttryckslöst ut. Han hade knappt sagt ett ord under halvtimmesflygningen från Phoenix. Riley visste ännu inte vart hon hade honom. Hon var van att enkelt läsa av människor—ibland för enkelt för sitt eget bästa. Men Holbrook kändes fortfarande som en gåta.

Helikoptern landade till slut och de tre FBI-agenterna klev ut på den fasta marken och duckade sina huvuden under de, fortfarande, snurrande bladen. Vägen som helikoptern hade landat på var inget mer än parallella däckspår genom en öken av ogräs.

Riley observerade att vägen inte såg speciellt använd ut. Ändå visade det sig att tillräckligt med fordon hade passerat på den, under den senaste veckan, för att dölja spår som kunde vara kvar från mördarens fordon.

Den bullriga helikoptermotorn tystade ner, vilket gjorde det lättare att prata medan Riley och Bill följde Holbrook till fots.

"Berätta vad du vet om den här sjön", sa Riley till Holbrook.

"Den tillhör en serie reservoarer som skapats av dammar längs Acacia Floden," sa Holbrook. "Detta är den minsta av de konstgjorda sjöarna. Den är fylld med fisk och det är en populär rekreationsplats, men de allmänna områdena ligger på andra sidan sjön. Kroppen upptäcktes av ett par tonåringar, höga på cannabis. Jag ska visa er vart."

Holbrook ledde dem från vägen till en sten ås med utsikt över sjön.

"Ungarna var precis här, där vi står," sa han. Han pekade sedan ner till kanten av sjön. "De tittade ner och såg soppåsen. De sa att det bara såg ut som en mörk gestalt i vattnet."

"Vilken tid på dagen var dem här?" frågade Riley.

"Lite tidigare än det är just nu" sa Holbrook. "De hade skippat skolan och blivit höga."

Riley absorberade in omgivningen. Solen stod lågt och topparna av de röda stenklipporna på andra sidan sjön såg ut att vara i lågor av ljuset. Det fanns ett par båtar ute på vattnet. Fallhöjden från åsen ner till vattnet var inte långt—bara tio meter kanske.

Holbrook pekade på en plats i närheten där sluttningen inte var så brant.

"Ungarna klättrade ner dit för att ta en närmare titt", sa han. "Det var då de insåg vad det verkligen var."

Stackars barn, tänkte Riley. Det hade varit några decennier sedan hon hade provat marijuana i högstadiet. Ändå kunde hon väl föreställa sig den skräcken att göra en sådan upptäckt under påverkan.

"Vill du klättra ner för en närmare titt?" frågade Bill Riley.

"Nej, det är en bra utsikt härifrån, tack," sa Riley.

Hennes magkänsla talade om för henne att hon var precis där hon behövde vara. Mördaren hade trots allt inte släpat kroppen ner för samma sluttning som ungarna hade gått ner.

Nej, tänkte hon. Han stod här.

Det såg till och med ut som om den glesa vegetationen fortfarande bröts ner lite där hon stod.

Hon tog några andetag och försökte se igenom hans ögon. Han hade utan tvekan kommit hit på natten. Men var det en klar natt eller en molnig? Nå, i Arizona vid den här tiden av året, var chansen stor att natten var klar. Hon kunde minnas att månen skulle ha varit ljus för en vecka sedan. I stjärnljuset och månskenet kunde han ha sett vad han höll på med ganska så bra—möjligen även utan ficklampa.

Hon föreställde sig att han la ner kroppen här. Men vad hade han gjort efter det? Självklart hade han rullat kroppen från avsatsen. Den hade fallit rakt ner i det grunda vattnet.

Men det var något med detta scenario som Riley tyckte kändes fel. Hon undrade igen, som hon hade gjort på planet, hur han kunde ha varit så vårdslös.

Från här uppe på avsatsen kunde han förmodligen inte ha sett att kroppen inte hade sjunkit speciellt djupt. Ungarna hade beskrivit påsen som "en mörk gestalt i vattnet." Från den här höjden hade den nedsänkta påsen sannolikt varit osynlig även under en ljus natt. Han hade antagit att kroppen hade sjunkit, som nyligt döda kroppar gör i färskt vatten, speciellt när de vägs ner med stenar.

Men varför antog han att vattnet var djupt här?

Hon kikade ner i det klara vattnet. I det sena eftermiddagsljuset kunde hon enkelt se den nedsänkta avsatsen där kroppen hade landat. Det var ett litet horisontellt område, inget mer än toppen av ett stenblock. Runt omkring den var vattnet svart och djupt.

Hon tittade runt sjön. Klippor höjde sig överallt ur vattnet. Hon kunde se att Nimbo Lake hade varit en djup kanjon innan dammen hade fyllt den med vatten. Hon såg bara några få platser där man kunde gå längs strandlinjen. Klippornas sidor föll rakt ner i djupet.

Till sitt höger och vänster såg Riley åsar som liknade den där de stod, upphöjd till ungefär samma nivå. Vattnet under dessa klippor var mörkt och visade inga tecken på att någon typ av avsats skulle ligga nedanför.

En känsla av förståelse sköljde över henne.

"Han har gjort det här förut", sa hon till Bill och Holbrook. "Det finns en annan kropp i denna sjö."

*

I helikoptern på väg tillbaka till FBI Phoenix Division huvudkontor, sa Holbrook, "Så du tror att det här är ett seriefall trots allt?"

"Ja, det gör jag," sa Riley.

Holbrook sa, "Jag var inte positiv. För det mesta så var jag bara ivrig att få någon bra att arbeta på fallet. Men vad såg du som gjorde att du drog den slutsatsen?

"Det finns andra avsatser som ser precis ut som den som han knuffade den här kroppen över," förklarade hon. "Han använde en av de andra branta sluttningarna tidigare, och den kroppen sjönk precis som den skulle. Men han kanske inte kunde hitta samma plats den här gången. Eller trodde han kanske att det var samma plats. Hur som helst så förväntade han sig samma resultat den här gången. Men han hade fel."

Bill sa, "Jag sa ju att hon skulle hitta något där."

"Dykare måste söka igenom denna sjö", la Riley till.

"Det kommer att krävas mycket arbete," sa Holbrook.

"Det måste ändå ske. Det finns en annan kropp där nere någonstans. Du kan räkna med det. Jag vet inte hur länge den har varit där, men den är där."

Hon stannade upp och bedömde mentalt vad allt detta kunde säga om mördarens personlighet. Han var kompetent och kapabel. Detta var inte en patetisk förlorare, som Eugene Fisk. Han var mer som Peterson, mördaren som hade fångat och plågat både henne och April. Han var skarp och klar, och han njöt ytterst av att döda—en sociopat snarare än en psykopat. Framför allt så var han självsäker.

Kanske för självsäker för sitt eget bästa, tänkte Riley.

Det kan mycket väl visa sig vara hans största misstag.

Hon sa, "Mannen vi letar efter är inte någon kriminell luffare. Min gissning är att han är en vanlig medborgare, rimligen välutbildad, kanske med fru och barn. Ingen som känner honom tänker att han är en mördare."

Riley betraktade Holbrooks ansikte medan de pratade. Trots att hon nu visste någonting om det fall som hon inte hade känt till förut, slog det henne att Holbrook fortfarande var kall och avlägsen.

Helikoptern cirkulerade över FBI-byggnaden. Skymningen hade fallit och området nedanför var väl upplyst.

"Titta där," sa Bill och pekade ut genom fönstret.

Riley tittade ner dit han pekade. Hon var förvånad över att se att trädgården av sten såg ut som ett gigantiskt fingeravtryck från där hon var. Det spred sig under dem som ett välkomsttecken. Någon excentrisk landskapsarkitekt hade bestämt sig för att den här bilden, arrangerad av stenar, var bättre lämpad för den nya FBI-byggnaden än vad en planterad trädgård skulle ha varit. Hundratals stora stenar hade noggrant placerats i böjda rader för att skapa illusionen.

"Wow," sa Riley till Bill. "Vems fingeravtryck tror du att de använde? Någon legendarisk antar jag. Dillinger, kanske? "

"Eller kanske John Wayne Gacy. Eller Jeffrey Dahmer."

Riley tyckte det var ett konstigt spektakel. På marken skulle ingen någonsin gissa att arrangemanget av stenar var något mer än en meningslös labyrint.

Det slog henne nästan som ett tecken och en varning. Detta fall skulle kräva att hon så saker från ett nytt och obehagligt perspektiv. Hon var på väg att utforska nya områden av mörker, mörker som inte ens hon hade föreställt sig