Читать книгу Åtrådd - Блейк Пирс - Страница 15

Mannen njöt medan han betraktade de prostituerade. Han gillade hur de grupperade sig i hörnet och sprang upp och ner längst trottoarerna, mestadels parvis. Han fann dem vara mycket mer lättretliga än glädjeflickor och eskorter, benägna att lätt förlora sitt humör.

Till exempel, just nu såg han en av dem skrika mot en grupp ohyfsade unga pojkar, som satt i ett långsamt körande fordon och försökte ta bilder på henne. Mannen klandrade henne inte alls. Hon var trots allt här för att göra affärer, inte behandlas som en cirkusakt.

Var är deras respekt? tänkte han med ett småflin. Ungar nuförtiden.

Nu skrattade pojkarna åt henne och skrek oanständigheter. Men de kunde inte matcha hennes färgstarka svar, några av dem på spanska. Han gillade hennes stil.

Han var parkerad längs en rad billiga motell där prostituerade samlades. De andra tjejerna var mindre livliga än den som hade skrikit. Deras försök till att se sexiga ut såg rent ut obehagliga ut i jämförelse, och de var råare mot männen när de närmade sig. Medan han funderade, så lyfte en av dem upp sin kjol för att visa sina små underkläder till föraren av en långsamt, passande bil. Föraren stannade inte.

Mannen höll ögonen på flickan som först hade fångat hans uppmärksamhet. Hon stampade runt indignerat och klagade till de andra tjejerna.

Mannen visste att han kunde få henne om han ville ha henne. Hon kunde bli hans nästa offer. Allt han hade behövt göra för att få hennes uppmärksamhet var att köra längs trottoarkanten mot henne.

Men nej, det skulle han inte göra. Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig närma sig en hora på gatan. Det var upp till henne att närma sig honom. Det var även detsamma med horor han träffade genom en service eller en bordell. Han fick dem att träffa honom ensam någonstans, separat, utan att någonsin fråga direkt. Det skulle se ut om det vore deras idé.

Med lite tur skulle den lättretliga tjejen lägga märke till hans dyra bil och gå direkt mot honom. Hans bil var det perfekta lockbetet. Lika så var det faktum att han klädde sig bra.

Men oavsett hur natten skulle sluta, måste han vara försiktigare än förra gången. Han hade varit slarvig, rullat hennes kropp över kanten och förväntat sig att hon skulle sjunka.

Och en sådan uppståndelse hon hade skapat! En FBI-agents egen syster! Och de hade ringt in experterna från Quantico. Han tyckte inte om det. Han var inte ute efter publicitet eller berömmelse. Allt han ville göra var att tillfredsställa sina begär.

Och hade han inte den rätten? Vilken frisk vuxen man hade inte sina begär?

Nu skulle de skicka dykare ner i sjön för att leta efter kroppar. Han visste vad de kunde hitta där, även efter tre år. Han tyckte inte alls om det.

Det var inte bara utav oro för sig själv. Konstigt nog kände han sig elak mot sjön. Det kändes motbjudande och inkränkande för honom att ha dykare som undersöker och rotar i varje skrymsle och vrå, en oförklarlig överträdelse. Sjön hade trots allt inte gjort något fel. Varför ska den trakasseras?

Hur som helst så var han inte orolig. Det fanns ingen chans att de skulle kunna spåra någon av hans offer tillbaka till honom. Det skulle helt enkelt inte hända. Han var dock klar med den där sjön. Han hade ännu inte bestämt sig för vart han skulle lägga sitt nästa offer, men han var säker på att han skulle fatta ett beslut innan natten var över.

Nu tittade den livliga tjejen på hans bil. Hon började gå mot honom, med mycket attityd i sina steg.

Han rullade ner passagerarfönstret och hon stoppade in huvudet. Hon var en mörkhyad latinsk tjej, tungt sminkad med tjockt markerad läpplinje, färgglad ögonskugga och hårda välvda ögonbryn som kunde vara tatueringar. Hennes örhängen var stora guldfärgade krucifixer.

"Snygg bil," sa hon.

Han log.

"Vad gör en snygg tjej som du ute, så här sent?" frågade han. "Borde inte du vara i säng?"

"Kanske skulle du vilja stoppa om mig," sade hon och log.

Hennes tänder slog honom som anmärkningsvärt rena och raka. Faktiskt så såg hela hon anmärkningsvärt frisk ut. Det var ganska sällsynt här ute på gatorna, där de flesta av tjejerna var "pundare", i olika stadier av meth-missbruk.

"Jag gillar din stil," sa han. "Mycket chola."

Hennes leende förstorades. Han kunde se att hon tolkade en ’Latina gangster’ som en komplimang.

"Vad heter du?" frågade han.

"Socorro."

Åh, "socorro", tänkte han. Spanska för "hjälp."

"Jag slår vad om att du ger bra socorro", sa han med ett lömskt leende.

Hennes djupa bruna ögon sneglade tillbaka. "Du ser ut som om du kanske skulle behöva lite socorro just nu."

"Kanske behöver jag det," sa han.

Men innan de kunde börja fastställa villkoren körde en bil in på parkeringsplatsen strax bakom honom. Han hörde en man ropa ut från förarfönstret.

"¡Socorro!" skrek han. "¡Vente!"

Flickan drog sig själv upp med en ganska löjlig eskapad av ilska.

"¿Porqué?" skrek hon tillbaka.

"Vente aquí, ¡puta!"

Mannen upptäckte ett spår av rädsla i tjejens ögon. Det kunde inte vara för att mannen i bilen hade kallade henne för hora. Han gissade på att mannen var hennes hallick och checkade in för att se hur mycket pengar hon hade tjänat hittills ikväll.

"Pinche Pablo!" muttrade hon tyst. Sedan gick hon mot bilen.

Mannen satt där och undrade om hon skulle komma tillbaka, och fortfarande vilja göra affärer med honom. Oavsett vilket så tyckte han inte om det. Att vänta var inte hans stil.

Hans intresse för flickan försvann plötsligt. Nej, han skulle inte oroa sig för henne. Hon hade ingen aning om hur lyckligt lottad hon nu var.

Dessutom, vad gjorde han i ett sådant här område? Hans nästa offer borde vara mer elegant.

Chiffon, tänkte han. Han hade nästan glömt bort Chiffon. Men kanske har jag bara sparat henne till ett speciellt tillfälle.

Han kunde vänta. Det behövde inte bli ikväll. Han körde iväg, gottade sig åt sin självbehärskning, trots sitt enorma begär. Han betraktade det som en av sina bästa, personliga egenskaper.

Han var ju en väldigt civiliserad man trots allt.