Читать книгу Nästan borta - Блейк Пирс - Страница 10

Cassie öppnade ögonen och stirrade med förvirring in i det obekanta taket. Det tog henne ett par ögonblick att orientera sig själv och förstå var hon var någonstans—i Ellas säng, med morgonljuset som skingrade gardinerna. Ella sov fortfarande, halvt begraven under täcket. Cassies bakhuvud dunkade när hon rörde på sig och smärtan påminde henne om allt som hänt under natten.

Hon satte sig snabbt upp med Margots ord i åtanke. Det svidande slaget. Varningen hon hade fått. Det stämde att hon borde ha sett till Ella direkt, men ingenting av det som hände efteråt var rättvist. När hon försökte att stå upp för sig själv hade hon bara straffats ytterligare. Hon kanske var tvungen att diskutera husreglerna med Duboisfamiljen denna morgon för att se till att situationen inte upprepades.

Varför hade inte hennes alarm tjutit ännu? Hon hade satt det på 6.30 i hopp om att vara punktlig till frukosten klockan sju.

Cassie plockade upp mobilen och överraskades av ett dött batteri. Att konstant söka efter täckning måste ha dränerat det snabbare än vanligt. Hon kröp försiktigt ur sängen, återvände till sitt rum, anslöt strömsladden och väntade ängsligt på att den skulle komma igång.

Hon svor under andan när hon såg att klockan nästan var 7.30. Hon hade försovit sig; det var dags att få upp alla ur sängarna så snabbt som möjligt.

Hon skyndade tillbaka till Ellas rum och drog gardinerna åt sidan.

”God morgon,” sa hon. ”Det är en vackert solig dag och frukosten väntar.”

Men Ella ville inte kliva upp. Hon måste ha kämpat sig tillbaka till sömns efter sin mardröm och vaknat på dåligt humör. Vresig och trött klamrade hon sig tårögt fast vid täcket när Cassie försökte dra bort det. Till slut mindes hon godiset hon hade med sig och tog till med mutor för att få henne ur sängen.

”Om du är klar inom fem minuter kan du få choklad.”

Till och med efter den taktiken kvarstod besväret. Ella vägrade att ta på sig kläderna som Cassie hade valt ut.

”Jag vill ha klänning idag,” insisterade hon.

”Men Ella, du kommer att frysa när du går ut.”

”Bryr mig inte. Jag vill ha klänning.”

Cassie lyckades till sist nå en kompromiss genom att leta fram den varmaste klänningen hon kunde hitta—en långärmad korderojklänning med höga strumpor och stövlar med fleece-innertyg. Ella satt på sängkanten med svingande ben och en darrande underläpp. Ett barn klart, två kvar.

När hon öppnade Marcs sovrumsdörr fylldes hon av lättnad vid åsynen av Marc som redan var vaken och ur säng. Klädd i röd pyjamas satt han på golvet och lekte med leksakssoldater, spridda överallt. Den stora leksakslådan i metall under hans säng stod öppen och var omgiven av leksaksbilar och bondgårdsdjur i plast. Cassie fick se sig för när hon klev över golvet för att inte trampa på någon av leksakerna.

”Hej, Marc. Ska vi gå och äta frukost? Vad vill du ha på dig?”

”Jag vill inte ha på mig nånting. Jag vill leka,” sa Marc.

”Du kan fortsätta leka efteråt, men inte nu. Vi är sena, så vi måste skynda oss.”

Marcs svar var en explosion av tårar.

”Snälla, gråt inte,” bad Cassie, medveten om de ovärderliga sekunderna som tickade förbi. Hans gråt bara eskalerade, som om det livnärde sig på hennes panik. Han totalvägrade att byta kläder—inte ens löftet om choklad fick honom att ändra sig. Till sist, helt slut på tålamod, tvingade Cassie på ett par tofflor på hans fötter, satte en leksoldat i hans ena hand, tog grepp om hans andra och övertalade honom att följa med ut.

När hon knackade på hos Antoinette fick hon inget svar. Rummet stod tomt, sängen var bäddad och ett rosa nattlinne låg vikt på kudden. Förhoppningsvis hade Antoinette begett sig till frukosten på eget bevåg.

Pierre och Margot satt redan i familjematsalen. Pierre hade på sig kostym och Margot var även hon propert klädd, med felfritt smink och hår som föll i lockar över hennes axlar. Hon höjde blicken när de kom in och Cassie kände hur hela ansiktet brände till. Hastigt hjälpte hon Ella upp i ena stolen.

”Förlåt, vi är lite sena,” ursäktade hon nervöst, som om hon redan förlorat ett viktigt slag. ”Antoinette var inte på sitt rum. Jag är inte säker på var hon är.”

”Hon har redan ätit klart. Hon övar piano.” Pierre gestikulerade mot musikrummet och hällde upp mer kaffe. ”Lyssna… Du kanske känner igen musiken—’Donauvalsen’.”

Svagt hördes ett skickligt återgivande av en melodi som mycket riktigt klingade bekant.

”Hon har talang,” erbjöd Margot, men den sura tonen i hennes kommentar passade inte orden. Cassie såg ängsligt på henne. Skulle hon säga något om det som hänt kvällen innan?

När Margot bara stirrade tillbaka i lugn tystnad började Cassie undra om hon mindes fel. Bakhuvudet var ömt och svullet från när hon halkade, men när hon rörde den vänstra sidan av sitt ansikte fanns där inget tecken på att hon blivit slagen. Eller var det kanske den högra kinden? Det skrämde henne att hon inte längre kunde minnas. Hon tryckte fingrarna mot den högra kinden men inte heller där fanns någon öm hud.

Cassie sa åt sig själv att sluta oroa sig över detaljerna. Efter att ha slagit i huvudet så hårt kunde hon inte minnas allt särskilt klart, det fanns till och med chans för hjärnskakning. Margot hade definitivt hotat henne, men Cassies yrsel kan ha fantiserat ihop själva slaget. Hon hade trots allt varit både utmattad, desorienterad och nyvaken från en mardröm.

Hennes tankar avbröts av Marc som krävde frukost. Cassie hällde upp ett glas apelsinjuice till båda barnen och serverade mat från frukostbrickorna. Ella insisterade att ta de allra sista bitarna ost och skinka, så Cassie själv fick nöja sig med en syltcroissant och några fruktbitar.

Margot drack sitt kaffe i stillhet och stirrade ut genom fönstret. Pierre bläddrade genom tidningen och åt en skiva rostat bröd. Var deras frukostar alltid så här tysta? Ingen av föräldrarna visade lust att interagera med henne, barnen, eller ens varandra. Var det för att hon var i trubbel?

Kanske kunde hon vara den som startade konversationen och redde ut saker och ting. Hon behövde be om ursäkt rent formellt för hur sent hon tagit sig till Ellas rum men samtidigt tyckte hon inte att hennes straff varit rimligt.

Cassie virkade noggrant samman orden i sitt huvud.

”Jag vet att jag tog för lång tid på mig att se till Ella i natt. Jag hörde inte att hon grät men nästa gång ska jag lämna min sovrumsdörr öppen. Dock tycker jag inte att jag blev rättvist behandlad. Jag blev hotad och misshandlad och fick ta emot två varningar inom loppet av lika många minuter, så kan vi snälla etablera några grundregler tillsammans?”

Nej, det dög inte. Det var för framfusigt. Hon ville inte verka antagonistisk. Här krävdes en mjukare taktik, en som inte skulle göra Margot till hennes fiende.

”Är det inte en underbar morgon?”

Ja, det skulle vara en bra öppningsreplik och kunde inleda konversationen från en optimistisk ståndpunkt. Utifrån det kunde hon leda dem till det hon egentligen ville säga.

”Jag vet att jag tog för lång tid på mig att se till Ella i natt. Jag hörde inte att hon grät men nästa gång ska jag lämna min sovrumsdörr öppen. Hur som helst skulle jag vilja diskutera några husregler, angående hur vi behandlar varandra och när varningar är rimliga att ges, så att jag kan försäkra mig om att jag gör mitt bästa.”

Cassie harklade sig och lade ned gaffeln. En nervös knut tog upp utrymmet i hennes hals.

Men just när hon öppnade munnen för att prata vek Pierre ihop sin tidning och ställde sig tillsammans med Margot upp från stolarna.

”Ha en fin dag i dag, barn,” sa Pierre. De lämnade rummet.

Cassie glodde efter dem, konfunderad. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra nu. Hon hade blivit tillsagd att barnen skulle vara klara vid åtta—klara för vad?

Bäst var kanske att kila efter Pierre och fråga. Hon begav sig mot dörren men när hon sträckte sig efter dörrhandtaget, kolliderade hon nästan med en kvinna iklädd hembiträdsuniformen som kom tassande med ett fat mat i händerna.

”Ah—oj! Så där. Vilken räddning.” Hon fick nytt tag om brickan och puttade tillbaka assietten med skinka till sin plats. ”Du är den nya au pairen, eller hur? Jag är Marnie, huvudhushållaren.”

”Trevligt att träffas,” sa Cassie och insåg att detta var det första leendet hon hade sett hela dagen. Efter att ha presenterat sig tillade hon, ”Jag skulle precis gå och fråga Pierre vad barnen har att göra idag.”

”Försent. Han har åkt redan; de var på väg till bilen när jag mötte dem. Gav han dig inga instruktioner?”

”Nej. Ingenting.”

Marnie satte ned brickan och Cassie gav Marc mer ost innan hon unnade sig själv rostebröd, skinka och ett hårdkokt ägg. Ella vägrade äta maten på sin tallrik och puttade i stället runt den med gaffeln.

”Du kanske kan fråga barnen själva,” föreslog Marnie. ”Antoinette vet om det är något särskilt inbokat. Fast jag skulle föreslå att du väntar tills hon har spelat klart. Hon gillar inte att man avbryter hennes koncentration.”

Inbillade hon sig eller himlade Marnie med ögonen åt sina ord? Uppmuntrad undrade Cassie om hon hade hittat en vän. Hon behövde trots allt en allierad i det här huset.

Just nu fanns dock ingen tid att knyta vänskapsband. Marnie hade uppenbarligen något brådskande på gång; hon samlade ihop tomma fat och smutsiga tallrikar samtidigt som hon frågade Cassie om det var något problem med hennes rum. Cassie förklarade snabbt tillståndet och, efter att ha lovat att byta lakan och glödlampa innan lunchtid, försvann hushållerskan ut ur rummet.

Ljudet från pianot hade tystnat, så Cassie begav sig mot musikrummet bredvid hallen.

Antoinette höll precis på att stoppa undan notpapperna. Hon vände sig om och mötte Cassies blick när hon kom in. Antoinette var fint klädd i en kungsblå klänning. Hennes hår var uppsatt i en hästsvans och hennes skor glänste.

”Vad vacker du ser ut, Antoinette. Klänningen har en jättefin färg,” sa Cassie och hoppades att komplimangen kunde göra henne något omtyckt av den fientliga flickan. ”Har du något planerat idag? Några aktiviteter eller så?”

Antoinette tog ett ögonblicks fundering innan hon skakade på huvudet.

”Inget idag,” sa hon beslutsamt.

”Marc och Ella, då? Har de något inplanerat?”

”Nej. I morgon. Marc har fotbollsträning.” Antoinette fällde ned pianolocket.

”Tja, finns det något du skulle vilja göra?” Kanske genom att låta henne välja själv kunde de komma bättre överens.

”Vi skulle kunna ta en promenad i skogen. Det tycker vi alla om.”

”Var ligger skogen?”

”En och en halv kilometer bort, ungefär.” Den mörkhåriga flickan gestikulerade vagt. ”Vi kan gå direkt. Jag visar vägen. Jag måste bara byta kläder.”

Cassie hade antagit att skogen låg alldeles intill och förvånades över Antoinettes svar. Men en promenad bland träden—det lät trevligt, nyttigt. Cassie var säker på att det var något Pierre skulle tillåta.

*

Tjugo minuter senare var de redo att ge sig av. Cassie kikade in i varenda rum på väg ned för trappan med barnen i hopp om att skåda Marnie eller någon av de andra hushållerskorna, för att informera någon om vart de skulle.

Hon stötte inte på någon och hade ingen aning om var hon skulle börja leta. Antoinette var otålig och hoppade från fot till fot med extas, så Cassie beslutade att det var viktigare att bevara hennes goda humör, särskilt med tanke på att de inte skulle vara borta allt för länge. De begav sig ned för grusvägen med Antoinette i led.

Bakom en stor ek fick Cassie syn på en rad stall, fem stycken totalt—hon hade lagt märke till dem när hon kom fram dagen innan. Hon gick mot stallen för att få en närmare blick men fann att de stod tomma och mörka med öppna dörrar. Åkern bakom var obebodd; trägrinden som ramade in den var trasig på flera ställen och grinden dinglade från gångjärnen, omgiven av vildvuxet gräs.

”Har ni hästar här?” frågade hon Antoinette.

”Vi hade det för flera år sen, men inte på länge,” svarade hon. ”Ingen av oss rider längre.”

Cassie stod kvar en stund och stirrade in i de tomma stallen, som om hon hade svårt att ta in bombnedslaget.

Maureen hade gett henne felaktig och riktigt utdaterad information.

Hästarna hade varit en stor del av hennes beslut att komma hit. De var ett incitament. När hon hörde om dem lät hela stället bättre, mer tilltalande, livligare. Men de var borta sedan länge.

Under intervjun hade Maureen konstaterat att det fanns möjlighet för henne att lära sig att rida. Varför hade hon missuppfattat en sådan sak och vad mer kunde hon ha sagt som inte var sant?

”Kom nu!” Antoinette drog i hennes jackärm otåligt. ”Vi måste gå!”

När Cassie vände sig tillbaka mot vägen blev det tydligt att det inte fanns någon anledning för Maureen att ljuga. Resten av hennes beskrivning av huset och familjen hade stämt ganska bra och som byråägare kunde hon inte annat än föra vidare den fakta hon blivit tilldelad.

I så fall innebar det att det var Pierre som hade ljugit. Det, om något, var ännu mer oroväckande.

När de hade svängt bortåt och herrgården var utom synhåll saktade Antoinette ned, allt annat än för tidigt för Ella som länge hade klagat på att hennes skor skavde.

”Sluta gnälla,” sa Antoinette. ”Kom ihåg vad Papa säger: du bör inte klaga.”

Cassie plockade upp Ella och bar henne, kände hur hennes knubbiga vikt ökade för varje steg. Hon bar redan på ryggsäcken som var uppstoppad med allas jackor och de sista Euro-mynten som skramlade i hennes ficka.

Marc gjorde små glädjesprång framför dem, rev loss kvistar från buskarna och kastade dem över vägen som spjut. Cassie fick gång på gång påminna honom att hålla sig borta från asfalten. Han var så ouppmärksam att han lätt kunde skutta över till körfältet och mitt framför en bil.

”Jag är hungrig!” klagade Ella.

Irriterat mindes Cassie flickans orörda frukosttallrik.

”Det finns en kiosk runt hörnet,” sa Antoinette. ”De säljer dricka och snacks.” Hon verkade så ovanligt munter den här morgonen och Cassie hade ingen aning varför. Hon var dock bara glad att Antoinette verkade slappna av runt henne.

Hon hoppades att butiken skulle sälja billiga armbandsur; utan sin mobil hade hon inget sätt att veta vad klockan var. Det visade sig dock vara en handelsträdgård, fylld med fröplantor, småträd och gödningsmedel. Kiosken vid kassan sålde bara läsk och snacks—den gamla kassören som satt på en barstol bredvid en gasvärmare förklarade att det var allt som fanns. Priserna var orimligt höga och hon kände hur stressen tog över när hon räknade sin magra budget och köpte choklad och juice till vartdera barnet.

Samtidigt som hon betalade, rusade de tre barnen över vägen för att se närmare på en åsna. Cassie ropade efter dem att komma tillbaka men blev ignorerad.

Den gråhåriga mannen ryckte på axlarna och sa med sympati: ”Barn förblir barn. De ser bekanta ut… Bor ni i närheten?”

”Ja, det gör vi. De är Dubois barn. Jag är deras nya au pair. Det är min första dag på jobbet,” förklarade Cassie.

Hon hade hoppats på en grannes bekantskap men i stället vidgades butiksbiträdets ögon oroligt.

”Den familjen? Jobbar du för dem?”

”Ja.” Cassies rädslor susade tillbaka. ”Vadå då? Känner du dem?”

Han nickade.

”Vi känner alla till dem här. Och Diane, Pierres fru, brukade köpa växter från mig ibland.”

Han såg hennes förbryllade uttryck.

”Barnens mamma,” fortsatte han. ”Hon gick bort förra året.”

Cassie stirrade på honom med tankar som flög i en virvelvind. Hon kunde inte tro vad hon precis hört.

Barnens mamma hade dött—för inte mindre än ett år sedan. Varför hade ingen nämnt det? Inte ens Maureen hade sagt något. Cassie hade tagit för givet att Margot var deras mamma men förstod nu sin naivitet; Margot var alldeles för ung för att vara mamma till en tolvåring.

Detta var en familj som nyligen gått igenom en stor förlust, slitits isär av en tragedi. Maureen borde ha förvarnat henne om det.

Men Maureen hade inte vetat om att hästarna var borta, eftersom ingen hade sagt det till henne. Med ett hugg av rädsla undrade Cassie om Maureen inte heller var varse om detta.

Vad hade hänt Diane? Hur hade hennes bortgång påverkat Pierre, barnen, familjedynamiken? Hur kände de angående hur snabbt Maureen hade flyttat in? Inte konstigt att spänningen var så påtaglig, spänstig som en vajer, i varenda interaktion som pågick inom husets väggar.

”Det—det var verkligen synd,” stammade hon när hon insåg hur noggrant butiksbiträdet iakttog henne. ”Jag visste inte att det var sån kort tid sedan hon dog. Jag antar att de alla blev ganska hårt påverkade.”

Med en djup rynka i pannan gav butiksbiträdet henne växeln. Hon lade den ynka penningen i fickan.

”Du känner till familjehistorien, förmodar jag.”

”Jag vet inte jättemycket faktiskt. Jag skulle uppskatta det om du ville berätta lite.” Cassie lutade sig oroligt över kassabänken.

Han skakade på huvudet.

”Det är inte upp till mig att avslöja sånt. Du jobbar för familjen.”

Vad spelar det för roll? tänkte Cassie. Hon kände en nagel tränga in i ett annat fingers nagelband och insåg att hon återigen var tillbaka till sin stressvana. Tja, stressad kände hon sig definitivt. Det den gamla mannen hade berättat var oroväckande nog men att han vägrade elaborera gjorde saken ännu värre. Om hon var ärlig med honom kanske han kunde öppna upp sig mer.

”Jag förstår inte situationen där alls. Jag blir rädd att jag har fått vatten över huvudet. För att vara ärlig var det aldrig ens nån som berättade att Diane hade dött. Jag vet inte hur det hände eller hur saker och ting var innan. Om jag fick en tydligare bild skulle det nog hjälpa.”

Han nickade, såg mer förstående ut, men sedan ringde telefonen i rummet bakom och hon visste att chansen var förbi. Han gick ut för att svara och stängde dörren bakom sig.

Besviket vände sig Cassie från disken, drog väskan över axeln och kände hur mycket tyngre den var än tidigare. Det var dock kanske uppenbarelsen hon fått från butiksbiträdet som tyngde ned henne. När hon lämnade butiken undrade hon om hon skulle få chansen att återvända och prata med honom i enrum. Vad det än var för hemligheter han bar på gällande Duboisfamiljen, var hon i desperat behov att blottlägga dem.