Читать книгу Nästan borta - Блейк Пирс - Страница 7

Flygplatser innebar ingenting annat än farväl för Cassie. Påskyndade farväl; den opersonliga omgivningen stal orden man egentligen ville säga—och tillfället att säga dem.

Hon insisterade att väninnan som skjutsade henne till flygplatsen skulle släppa av henne utanför i stället för att följa med in. En kram i bilen gick snabbt och enkelt. Bättre än dyrt kaffe och stela konversationer som torkade ut ju närmare flygtiden kom. Trots allt skulle hon resa ensam och lämna alla hon kände bakom sig. Det var rimligt att börja den resan förr snarare än senare.

När Cassie drog väskvagnen med sig in i terminalen kände hon en sorts lättnad över de mål som hon hittills hade nått. Hon hade lyckats hos au pair-byrån—det viktigaste målet av alla. Hon hade betalat för flyget och byråavgiften, fått sitt visa påskyndat och var i god tid för incheckningen. Hennes ägodelar var packade enligt listan hon hade fått och hon var tacksam för den ljusblå ryggsäcken hon hade fått, med ”Maureens au pairer”-loggan på, eftersom det inte hade funnits plats för alla hennes kläder i resväskan.

Härifrån till landningen i Paris skulle nog allt gå som smort.

Men så frös hon till is med hjärtat hamrande i bröstkorgen. Hon såg honom.

Han stod i närheten av terminalingången med ryggen till väggen och tummarna hakade i fickorna på läderjackan hon hade gett honom. Hans längd; hand mörka, spikiga hår och hans aggressiva käkben fick honom att sticka ut när hon såg ut över folkmassan.

Zane.

Han måste ha fått reda på att hon skulle åka vid den här tiden. Hon hade hört från ett flertal vänner att han ringde runt och frågade om Floridahistorien. Zane kunde vara manipulativ och inte alla visste om hennes situation. Någon måste ha berättat sanningen för honom i god tro.

Innan han såg åt hennes håll svängde hon runt resväskan och drog huvan över huvudet för att dölja sitt vågiga, rödbruna hår. Hon skyndade sig åt det motsatta hållet, styrde väskvagnen mot en pelare som hon kunde gömma sig bakom.

Incheckningsdisken som tillhörde Air France var på andra sidan terminalen. Det fanns inte en chans att hon skulle ta sig dit utan att han såg henne.

Tänk, Cassie, sa hon till sig själv. Zane hade vid något tillfälle gett henne komplimanger för hennes förmåga att snabbt sno ihop en plan i kluriga situationer. ”Du är så snabbtänkt,” hade han sagt. Det var tidigt in i deras förhållande. Mot slutet hade han i stället klandrat henne för att vara lömsk, hemlighetsfull och alldeles för slug för sitt eget bästa.

Dags att vara alldeles för slug, då. Hon tog ett djupt andetag och väntade på idéer. Zane stod nära terminalingången. Varför? Det hade varit enklare att stå vid incheckningsdisken där han utan tvekan skulle stöta på henne. Det innebar att han inte visste vilket flygbolag hon flög med. Vem som än gav honom informationen hade antingen inte vetat eller inte sagt. Om hon kunde hitta en annan väg till incheckningsdisken skulle hon kanske lyckas checka in innan han konfronterade henne.

Cassie tömde vagnen, drog ryggsäcken över axeln och släpade resväskan på sina hjul bakom henne. Det fanns en rulltrappa vid huvudingången—hon gick förbi den på väg in. Om hon tog den hela vägen till högsta våningen skulle hon kanske hitta en som ledde ner, eller en hiss, till andra sidan.

Hon övergav vagnen och skyndade sig dit hon hade kommit ifrån, upp för rulltrappan. Den på andra änden var ur funktion, så hon kånkade sina väskor ned för de branta trappstegen i stället. Air Frances incheckningsdisk var bara en kort bit bort men till hennes förfäran fanns redan en lång och långsam kö framför den.

Hon drog luvan längre över ansiktet och ställde sig längst bak i kön, plockade fram en pocketbok ur handväskan och började läsa. Hon registrerade inte orden på pappret och huvtröjan var som en bastu. Hon ville dra av sig den, kyla ner sin nacke där svettdroppar började formas, men det var inte värt risken. Inte när hennes hårfärg så lätt kunde avslöja henne. Bättre att hålla sig gömd.

Plötsligt landade en tung hand på hennes axel.

Hon snurrade runt med ett tvärt andetag och stirrade in i ett par förvånade ögon hos en lång blondin i hennes ålder.

”Förlåt om jag skräms,” sa hon. ”Jag är Jess. Jag märkte din rygga och tänkte säga hej.”

”Åh. Ja. Maureens au pairer.”

”Ska du till en ny familj?”

”Ja.”

”Jag också. Vill du kolla om vi kan sitta tillsammans? Man kan efterfråga det vid incheckningen.”

Medan Jess tjattrade om vädret i Frankrike såg Cassie nervöst sig omkring i terminalen. Hon visste att Zane inte skulle ge upp så enkelt—inte efter att ha kört hela vägen hit. Han ville ha någonting från henne—en förlåtelse, hängivenhet. Han skulle tvinga henne att följa med på en ”hejdådrink” och han skulle starta ett gräl. Han skulle inte bry sig om hon kom till Frankrike med nyfödda blåmärken… eller missade flyget helt och hållet.

Just då fick hon syn på honom. Han var på väg åt hennes håll, bara några incheckningar bort, med ögon som noggrant granskade alla runt omkring honom.

Hon vände sig hastigt för att undvika hans blick. Med en blixt av hopp lade hon märke till att de tagit sig hela vägen till köns slut.

”Ursäkta, du får ta av dig den där,” sa personen i incheckningen och pekade på Cassies huva.

Hon drog tveksamt av sig den.

”Hallå, Cass!” Hon hörde Zanes röst eka genom flygplatsen.

Hon frös till, medveten om att ett svar skulle innebära katastrof.

Nerverna gjorde henne klumpig; hon tappade sitt pass och lutade sig stressat ned för att plocka upp det. Ryggsäcken föll över hennes huvud.

Ännu ett rop. Denna gång såg hon sig om.

Han hade sett henne och trängde sig genom kön, armbågade folk åt sidan. De andra passagerarna var arga; hon hörde de höjda rösterna och uppståndelsen som Zane skapade.

”Vi vill helst sitta tillsammans,” sa Jess till personen bakom disken. Cassie bet sig i läppen över fördröjningen.

Zane ropade till henne igen och hon insåg med illamående att han snart skulle nå ikapp henne. Han skulle slå på charmen och bönfalla henne att prata en stund, försäkra henne att det bara tog några minuter att säga det han ville säga—i enrum. Hans mål var att få henne någonstans där de var ensamma, det visste hon från erfarenhet. Det var då hans charm slogs av.

”Vem är han?” frågade Jess nyfiket. ”Är det dig han letar efter?”

”Det är mitt ex,” muttrade Cassie. ”Jag försöker undvika honom. Jag vill inte att han ska sätta igång med nånting precis när jag ska åka.”

”Men han har redan satt igång med nånting.” Jess vände på klacken, upprörd. ”Vakt!” skrek hon. ”Hjälp! Stoppa den där mannen!”

Uppmanad av Jess utrop tog en av passagerarna tag i Zanes jacka just när han försökte tränga sig förbi. Han halkade på golvet och fläktade med armarna när han föll mot marken och drog en av köstolparna med sig ned.

”Håll ner honom,” fortsatte Jess. ”Vakter, fort!”

Med en våg av lättnad såg Cassie att säkerhetsvakterna verkligen hade reagerat. Två flygplatspoliser kom springande mot kön. De skulle hinna innan Zane kom ikapp henne eller sprang iväg.

”Jag vill bara säga hejdå till min flickvän,” svamlade han, men hans försök att vara karismatisk flög över polismännens huvuden.

”Cassie,” ropade han, samtidigt som en av poliserna tog tag i hans arm. ”Au revoir.”

Tveksamt vände hon sig om för att se på honom.

”Au revoir! Det är inte farväl,” skrek han och lät sig släpas bort av vakterna. ”Vi ses snart igen. Snabbare än du tror. Ta hand om dig.”

Hon kände igen varningen i hans sista ord—men just nu var de tomma hot.

”Tack så mycket,” sa hon till Jess, överväldigad av tacksamhet för hennes morska handlingar.

”Jag hade också en sån pojkvän en gång,” sympatiserade Jess. ”Jag vet hur possessiva de kan vara, de klamrar sig fast som fästingar. Jag rent ut sagt njöt av att få stoppa honom.”

”Vi skyndar oss genom passkontrollen innan han tar sig in igen på nåt vis. Jag är skyldig dig en drink. Vad gillar du—kaffe, öl, vin?”

”Vin, definitivt,” sa Jess medan de begav sig genom gaten.

”Så var i Frankrike ska du bo?” frågade Jess efter att de hade beställt sitt vin. ”Den här gången ska jag till en familj i Versailles. Jag tror de bor nära palatset. Hoppas jag hinner gå och kolla in det när jag har ledigt.”

”Den här gången? Har du varit där förut?”

”Ja, men det funkade inte så bra.” Jess släppte ned en isbit i sitt glas. ”Familjen var förfärlig. Jag kan inte ens jobba med Maureens au pairer igen efter det. Jag har försökt med en annan byrå den här gången. Men oroa dig inte,” lade hon hastigt till, ”Det går säkert jättebra för dig. Maureen har nog många bra klienter.”

Cassies mun kändes torr. Hon tog en stor klunk vin.

”Jag trodde att hon var typ ansedd. Jag menar, hennes slogan är ’Den främsta europeiska byrån’.” Jess skrattade. ”Tja, det är väl bara marknadsföring. Andra har vittnat om motsatsen.”

”Vad hände dig?” frågade Cassie. ”Snälla säg.”

”Alltså, allt lät bra till en början, men Maureens frågor oroade mig lite. De var så konstiga att jag började fundera på om det var problem med familjen, för ingen av mina au pair-vänner har fått såna frågor under sina intervjuer. När jag kom dit så—ja, det inte som de hade målat upp det, helt enkelt.”

”Varför inte?” Cassie kände sig kall inombords. Hon hade tänkt samma sak om Maureens frågor. Hon antog att varje ansökande blev frågad samma saker; det var för att testa ens förmågor. Kanske var det det… men inte av den anledning hon hade trott.

”Familjen var superstörd,” sa Jess. ”De var respektlösa och nedlåtande. Jobbet de satte mig i var långt utanför vad som borde ingå; de brydde sig inte och vägrade ändra sig. Och när jag sa att jag skulle sluta—då blev det rena rama krigszonen.”

Cassie bet sig i läppen. Hon hade gått igenom samma upplevelse som liten. Hon mindes höjda röster bakom stängda dörrar, muttrade argument i bilen, en lina av spänning som man tvingades balansera på. Hon hade alltid undrar vad hennes mamma—så tyst, mjuk, nedslagen—möjligtvis kunde diskutera med hennes svulstiga, aggressiva pappa. Det var först efter hennes mammas bortgång i en bilkrock som hon insåg att diskussionerna handlade om att behålla freden, kontrollera situationen, skydda Cassie och hennes syster från aggressionen som så plötsligt kunde spraka upp av ingen anledning alls. Utan sin mammas närvaro sprängdes den puttrande konflikten till ett fullständigt krig.

Hon hade tänkt sig att en av fördelarna som au pair var att ta del av en familj hon aldrig hade haft. Nu fruktade hon att motsatsen var sanningen. Hon hade aldrig lyckats hålla sitt eget hem fridfullt. Hur skulle hon klara av en labil hemmasituation som hennes mamma hade gjort?

”Jag oroar mig över min familj,” erkände Cassie. ”Jag fick också en del konstiga frågor under intervjun och deras förra au pair stack hem i förtid. Vad händer om jag måste göra samma sak? Jag vill inte stanna om allt går snett.”

”Stick inte om det inte är akut,” varnade Jess. ”Det blir så rörigt annars, och du förlorar massvis med pengar; man blir skyldig återbetalningar och sånt. Det fick mig nästan att inte vilja söka igen. Den här gången var jag väldigt försiktig. Om inte pappa hade betalat hade jag inte ens haft råd.”

Hon satte ned vinglaset.

”Ska vi gå till gaten? Vi sitter ganska långt bak i planet så vi borde gå på först.”

Spänningen från att äntligen kliva på planet distraherade Cassie från allt Jess hade berättat och när de väl hade hittat sina platser, styrde de in på andra samtalsämnen. När planet lyfte kände hon hur modet gjorde detsamma. Nu hade hon gjort det. Hon hade lämnat landet. Hon hade flytt från Zane och hon var luftburen, på väg mot en ny början i ett främmande land.

Det var först efter middagstid, när hon började tänka hårdare på uppdragets detaljer och Jess varningsord, som tvivlet kröp tillbaka till henne.

Varje familj kunde dock inte vara hemsk, tänkte hon.

Men om en specifik byrå var känd för att ta in besvärliga familjer? Tja, då var chanserna fler.

Cassie försökte att läsa lite men fann det svårt att koncentrera sig på orden framför dig. Hennes tankar virvlade och hon oroade sig över vad som låg framför henne.

Hon kastade en blick mot Jess. Efter att ha försäkrat sig om att hon var helt inne i filmen hon såg på, tog Cassie diskret fram burken från sin handväska och svalde en tablett med en klunk Diet Coke. Om hon inte kunde läsa kunde hon lika gärna sova. Hon släckte sin kabinlampa och lutade sig tillbaka i sätet.

*

Cassie var i sitt dragiga sovrum på husets övervåning, hopkurad under sängen med ryggen mot den kalla, sträva väggen.

Fylleskratt, dunsar och rop hördes nedifrån; rummel som vilken sekund som helst skulle bli våldsamt. Hennes öron stod på spets när de lyssnade efter ljudet av glas som krossades. Hon kände igen sin fars röst och hans senaste flickvän, Deena. Det verkade vara minst fyra andra personer där nere utöver dem, kanske fler.

Så hörde hon, över ropen, golvbrädornas knarrande under tunga fotsteg som rörde sig upp för trappan.

”Hallå, lilla vän,” viskade en djup röst som fick hennes tolvåriga kropp att rysa till i fasa. ”Är du där, lilltjejen?”

Hon blundade hårt och intalade sig själv att det bara var en dröm, att hon var trygg i sin säng och att främlingarna nere gjorde sig i ordning för att åka hem.

Dörren gnisslade till när den öppnades och i månskenet som läckte in i rummet såg hon en kraftig känga uppenbara sig.

Fötterna rörde sig tvärs över rummet.

”Hallå, lilltjejen.” Skrovligt viskande. ”Jag kom för att säga hej.”

Hon blundade igen, önskade att han inte skulle höra hennes snabba andetag.

Suset av täcket som drogs undan… följt av en förvånad grymtning när han såg kudden och rocken som låg uppstaplade där under.

”Ute på vift,” muttrade han. Hon antog att han iakttog de smutsiga, böljande gardinerna som vinden då och då tog i hand, bakom vilka ett stuprör erbjöd en vansklig flyktväg. Nästa gång skulle hon finna modet att faktiskt klättra ned för det; det kunde inte vara värre än att gömma sig här.

Kängorna försvann ur hennes synfält. Ett utbrott av musik kom från den nedre våningen, följt av en högljudd diskussion.

Hennes rum låg i tystnad.

Hon huttrade; om hon skulle spendera hela natten gömd, skulle hon behöva en filt. Bäst var att rycka åt sig den med en gång. Hon sköt sig ifrån väggen.

Men när hon slank ut en hand från under sängen, fångades den av en större, strävare hand.

”Så där är du!”

Han drog ut henne—hon höll fast i sängkarmen, kall metall som rev mot hennes handflata, och började skrika. Hennes skräckslagna skrik fyllde rummet, huset…

Och hon vaknade, svettig, skrikande, med Jess oroliga röst intill henne. ”Cassie, är du OK?”

Mardrömmens rankor lurade fortfarande i närheten, redo att slingra sig runt henne på nytt. Hon kände de råa såren på sina armar där sängkarmens ben hade klöst henne. Hon tryckte med fingrarna här och där men hittade med lättnad ingen brusten hud. Med ögonen vidöppna satte hon på den lilla lampan ovanför för att jaga bort mörkret.

”Det är lugnt. En mardröm, bara.”

”Vill du ha vatten? Eller te? Jag kan ropa hit flygvärdinnan.”

Cassie tänkte tacka nej men mindes sedan att hon borde ta sin medicin igen. När en tablett inte fungerade brukade oftast två göra susen.

”Lite vatten skulle sitta fint. Tack,” sa hon.

Hon väntade tills Jess inte såg på innan hon tog pillret.

Hon gjorde inga fler försök att sova.

Under planets landning bytte hon och Jess nummer och bara utifall att, skrev hon även ned namnet och adressen på familjen som Jess skulle jobba för. Cassie intalade sig själv att det var som en försäkring; förhoppningsvis var det så att om hon hade den, skulle hon inte behöva den. De lovade varandra att så fort de fick chansen skulle de tillsammans besöka Slottet i Versailles.

Under taxiresan till Charles de Gaulle-flygplatsen gav Jess ifrån sig ett exalterat skratt. Hon visade Cassie en selfie som hennes familj hade tagit åt henne medan de väntade. Det attraktiva paret med sina två barn stod med leenden på läpparna och en skylt med Jess namn i händerna.

Cassie fick däremot inget meddelande—Maureen hade bara sagt att de skulle möta henne på flygplatsen. Gångavståndet till passkontrollen kändes oändlig. Hon omgavs av konversationer på flera olika språk. Cassie koncentrerade sig på paret som gick framför henne i kön och insåg hur lite franska hon faktiskt förstod. Verkligheten var så annorlunda från lektionerna i skolan och de inspelade franskadialogerna. Hon kände sig plötsligt ängslig, ensam och sömnberövad. Hennes kläder stod också ut som svettiga och rynkiga i jämförelse med de elegant klädda franska resenärerna runtom henne.

Så fort hon fått tag på sina väskor skyndade hon sig till en toalett, bytte om till en fräsch tröja och fixade till håret. Hon kände sig fortfarande inte redo att möta sin familj och hon hade ingen aning om vem som väntade henne. Maureen hade sagt att huset var över en timmes bilfärd från flygplatsen, så förmodligen hade inte barnen följt med. Hon skulle inte hålla utkik efter någon större familj. Vilket leende ansikte som helst fick räcka.

Men i havet av människor som såg på henne fann hon inga bekanta blickar, trots att hon hade placerat väskan med ”Maureens au pairer” längst fram på väskvagnen. Hon gick långsamt från gaten till ankomsthallen och såg sig bekymrat omkring efter någon som skulle känna igen henne, vinka eller ropa efter henne.

Men alla verkade vänta på någon annan.

Hennes kalla händer tog tag hårt i vagnens handtag och hon sicksackade genom ankomsthallen, förgäves letande medan folkhavet successivt tunnades ut. Maureen hade aldrig sagt något om hur hon skulle göra om detta hände. Skulle hon ringa någon? Fungerade ens hennes telefon i Frankrike?

Just då hon tog ett sista desperat varv runt golvet så såg hon det.

”CASSANDRA VALE”

En liten skylt som hölls upp av en mörkhårig man i svart jacka och jeans.

Han stod mot väggen med blicken fäst på mobilskärmen, utan någon som helst tanke på att leta efter henne.

Hon gick tveksamt fram till honom.

”Hej—Jag är Cassie. Är du…?” frågade hon, men orden dog på hennes tunga då hon insåg att hon inte hade någon aning om vem han kunde vara.

”Ja,” sa han med en tjock accent. ”Följ med mig.”

Hon var på väg att presentera sig mer utförligt, att uttala orden hon hade övat på om hur exalterad hon var att tas in av familjen, när hon såg det laminerade kortet på hans jacka. Han var taxichaufför; namnskylten hade flygplatsens logga.

Familjen hade inte kommit för att möta upp henne alls.