Читать книгу Mäster Olofs bröllop - C. Georg Starbäck - Страница 3

Innehållsförteckning

Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad, som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar, mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var segrarens fria fröjd.

Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja — bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor, vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit, fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes av de trenne Sturarne.

Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona, alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat, liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och kraftfullt än någonsin förut.

Mången ond gärning hade trivts i skuggan av den heliga kyrkan. I skydd av henne hade Danmarks konungar smitt sina ränker mot Sveriges rike, liksom i sagan draken kom upp över land att sluka den sköna konungadottern. Hon fick sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut mot draken och stred med honom och vann seger. Vårt fosterland har ock haft sin S:t Göran i de riddersmän, vilka med Sveriges folk bjudit tillintetgörelsens skumma vidunder spetsen, kämpat sin manliga strid och vunnit seger.

Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen i sitt sköldemärke, med goda skäl uppställa den dyrbara Sanct-Göransbilden framför högaltaret i Stockholms Storkyrka. Bättre kunde ej bilden av den kamp, som utkämpades på hans dagar och hela unionstiden igenom, uttryckas. Men draken reste ständigt sitt huvud ånyo. Ingen av Sturarne gav honom hans bane. Då kom han, flyktingen från främmande land, drog ut ånyo med Sveriges bondehär och vände hem med seger en gång för alla. Nu var det slaget det slag, som gav vårt land rättighet att leva och andas, utan att fråga den främmande konungen om lov, nu var friheten en verklighet för svenske män.

Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.

Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel och gullgult hår och blickade mot himlen.

Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden strömma fritt ut över Guds sköna värld.

Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna, skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter igenom.

Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här nedan i korthet försökt skildra.

Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och knäböjde och bad framför högaltaret.

Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut. Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en stavelse av slutorden.

Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan. Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.

Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han närmade sitt huvud till sin grannes och viskade:

»Jag har funnit henne!»

Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:

»Vid tredje pelaren från koret, invid den gamla kvinnan!»

»Heureka!»[1] viskade den tilltalade tillbaka.

Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in, undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore. Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik, lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig ordning undergiven för Herrans skull.

Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna, en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.

I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet: vederdöpare.

På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder. Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen, eller som predikosjukan i våra dagar.

En skara av dessa vederdöpare var det, som nu stormade in i Storkyrkan.

Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna; tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs allvarliga anlete.

Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:

»Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»

Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar, och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.

Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst bedja.

Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig. Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller åhörare läto störa sig av dem.

Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och utropade:

»Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»

Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till, och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet. Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.

Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade. Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl, kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga. Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än slutorden.

Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa, huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens halleluja!

Han gick ned från predikstolen.

Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de påkbeväpnade händerna mot höjden.

Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan, det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag, omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes uppmärksamhet.

Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de, osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.

»Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»

»Pax vobiscum!»[2] genmälte den andre, »det är hög tid!»

»Jag träffar eder sedan hos vår fader!»

»Hos fader ärkebiskopen, som avtalat är!»

Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor, vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.

Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville, att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på andra sidan om sig.

»Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont vederfaras mäster Olof!»

Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.

»Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»

Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det hon såg ned framför sig.

»Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.

Flickan tycktes bliva mera uppmärksam, men ännu yttrade hon intet.

»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod, jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru Christina?»

»Jag!» frågade flickan helt bestört.

»Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I viljen det ock!»

»Och vad är det då, I begären av mig?»

»Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i dag!»

»Gråmunkeklostret?»

»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig ...»

Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara, som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran, beviljade den.

Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte. Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla andra:

»Nu är din timme kommen, hund ... du skall sent åter uppstiga i din korg.»

Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel. Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.

Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly, vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.

Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna, jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre? Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid pelaren.

Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar, skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.

När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.

Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren, kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom kyrkan ropade:

»Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet, där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa verket an och föra det till ett gott slut.»

»Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»

Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren, hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg, men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.

När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.

Kvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt hem.