Читать книгу Mäster Olofs bröllop - C. Georg Starbäck - Страница 4

Innehållsförteckning

När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade tonerna av en skön musik genom tempelvalven, liksom renande och helgande efter missljuden av de händelser, vilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en stund, innan hon rätt kom till sig själv. Motsatsen mot den förfärliga verklighet, som rådde, när hon tillslöt ögonen, och det himmelskt ljuva intryck, som orgeltonerna nu utövade på henne, var för stor, för att hon med ens skulle kunnat reda sina tankar.

Småningom stod dock allt klart för henne, och hon reste sig upp. Hon såg sig omkring. Kyrkan var tom. Ingen levande varelse syntes, vart hon kastade blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig, vart hon skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon sitt ansikte i sina händer, liksom behövde hon detta för att samla sina sinnen. Så förflöto åter några ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt huvud och skådade fram emot högkoret, där Sanct-Görans-bilden stod. Hon tryckte den vänstra handen mot sitt hjärta medan den högra höll fast hakbanden under hennes huvudbonad.

Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes gång var högtidlig och hennes blick strålade av en underbar glans. Och allt därunder brusade orgelns toner sakta och vemodsfullt genom valven.

Christina gick förbi Sanct-Görans-bilden och fram emot högaltaret. Men här stannade hon plötsligt, och en dödlig blekhet betäckte hennes drag.

Vid altarrunden satt en man med nedböjt huvud, alldeles försjunken i sig själv. Han hade ej hört den annalkandes steg, han såg henne ej, när hon stod framför honom. Även han tycktes behärskad av den himmelska ljuvhet, som tonerna utbredde i templet. Det mörka håret var tillbakastruket och nedföll över den svarta kragen på rocken, vilken, lång och fotsid, var öppen framtill och föll i rika veck omkring den vänstra, mot altartrappan vilande handen. Mot den högra vilade huvudet. Det var en skulderbred, kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen talade om en ande, som motsvarade denna kropp.

Man hade kunnat fråga, när man såg honom sitta där stel och orörlig, om det var ett ögonblick av domning och förslappning, eller om det var ett inre själsarbete, som under den yttre stillheten kämpade sig till klarhet. Förruttnelse och liv ligga nära varandra, och båda utvecklas tyst i jordens sköte. Blommans frö gror vid sidan av den kropp, som upplöser sig atom för atom.

Den unga flickan sammanknäppte sina händer, och hennes läppar rörde sig, som om tankar stigit upp ur hennes hjärta för att låna ljud och antaga form på den svällande purpurn. Men säkert bevingades de i samma stund, de föddes, och flögo bort, ty intet ord blev hörbart. Men hennes öga följde mannens anletsdrag med en uppmärksamhet, som gränsade till hänryckning. Icke den mest omärkliga ryckning i munvinklarne, icke den obetydligaste rörelse av de hopdragna ögonbrynen skulle hava undgått henne.

Plötsligt sprang mannen upp och utsträckte sina händer mot altaret.

»Nej!» utropade han, och hans stämma klang så full och melodisk vid orgeltonerna, vilka flöto tillsammans just nu till ett underbart skönt ackord, »nej ... det är din vilja, Herre, och jag är din tjänare ... gånge din vilja fram, och må människan krossas därvid!»

Han sammanknäppte sina händer, och det högburna huvudet nedsjönk mot hans bröst. En kort stund förgick, så vände han sig om, och hans blick föll på Christina. Hans öga var strålande och klart. Kampen var utkämpad inom honom, han hade kommit till klarhet med sig själv. Ett leende, fullt av allvar, upplyste hans anlete, när han nalkades jungfrun.

»Ditt beslut är då taget, Christina?» sporde han, i det han fattade hennes hand.

Flickan svarade intet. Hon skälvde till, och en rodnad färgade hennes marmorvita kind. Denna fråga hade hon synbarligen icke väntat sig.

»Du skulle ju giva mig svar i dag, Christina, och här vid Sanct-Görans-bilden, här framför Guds altare, var det icke så? ... Och likväl, du vågar ej se på mig, din hand darrar ... Ack, bliv ej rädd, Christina, frukta ej att såra mitt hjärta; ditt nej föder fred, ditt ja är stridens lösen, och jag är redo till bägge. Min sak vilar i Guds hand, och min strid är hans ...»

»Olof!» stammade den upprörda flickan och sökte dölja de frambrytande tårarne mot mannens hand, som hon omfattade med båda sina och krampaktigt tryckte mot sina ögon.

»Du är upprörd, Christina!»

»Vad du talar om, Olof!» återtog Christina, upplyftande sitt huvud och trofast blickande i Olofs mörka öga, »vad du där talar om, det är mig icke svårt att svara på ... i liv och död vill jag vara din!»

»I liv och död!» upprepade Olof, milt forskande i flickans sköna anlete, medan en stråle av innerlig frid utbredde sig över hans panna och log ur hans allvarliga ögon. »I liv och död, säger du ... och har du noga besinnat, vad de orden innebära, har du besinnat, att den värld, i vilken vi leva, skall kasta över dig förbryterskans dok och brännmärka mig som en gudsförnekare och helgedomsbrytare ... har du betänkt allt detta. Dina vänner skola sky dig, de välsinnade beklaga dig och tiga, de illasinnade utsprida ont tal om dig, och kanske ... kanske skall till slut din Olof lida bålets nesliga död, och du själv ...»

»Var är ditt mod, min Olof,» avbröt Christina eldigt. »Så har jag trott, att Gud är mäktigare än människor, och skall icke själva bålets flamma med väldig tunga förkunna hans makt och ropa: du död var är din udd, du grav, var är din seger. Ack, du känner då litet den Christina, som du gjort delaktig av ditt hjärtas rikedom, om du tror dig behöva ställa till mig slika spörjsmål.»

»Christina, Christina, dina ord fylla mitt hjärta med mod och förtröstan ... Du vill då bliva min brud, du känner dig äga styrka nog att vid min sida, som min hustru, bära hånets tunga börda, du känner dig äga styrka att gå i döden med mig för den Gud, vars tjänare jag är och vill bliva, så länge han behöver min skröpliga tunga?»

»Ja!» viskade Christina och lutade sig emot Olof, som sammanknäppte sina händer över hennes huvud och kysste henne på pannan.

»Så vare det då sagt, det ordet, som skall gälla,» sade han med rörd stämma, »och Herren höre oss och give oss sin välsignelse!»

Orgelspelet hade upphört. De sista tonerna summo ännu genom valven, men bortdöende liksom en andesuck. En stund förflöt, utan att någondera yttrade ett ord. De förstodo varandra, deras hjärtan kände, deras själars ögon sågo det samma, vad gjordes dem väl behov av ord!

Men ifrån orgelläktaren framlutade sig ett huvud vars ögon tycktes vilja sluka de båda vid altarrunden. Huvudet försvann snart, och något därefter hördes steg utför trappan till läktaren och de närmade sig hastigt fram till altaret. Ju närmare de kommo, desto tystare blevo de, men om detta var föranlett av försiktighet, så var denna alldeles icke av nöden, ty de, som av stegen icke borde störas, befunno sig i en sådan sinnesstämning, att de förnummo intet av dem.

Det var mannen med den uttryckslösa blicken, han, som log när stridsropen ljödo som högst, men vars öga glänste så varmt vid åsynen av den unga flickan. Han stannade bakom en pelare, och hans blick förrådde den högsta oro. En feberfrossa genomskakade honom, och han måste hålla sig fast vid pelaren för att icke falla.

»Och nu, Christina,» hördes Olofs stämma, »nu må vi skiljas åt. Gå hem till min moder. Där vilja vi träffas i eftermiddag, men om så icke sker, så säg ett tröstens ord till den gamla och bed en bön för min själ ...»

Med uttryck av den högsta bestörtning såg Christina upp på Olof, men innan hon hann giva sin ängslan luft, fortsatte denne:

»Du hörde och såg, vad som timade i dag! Att jag undgick döden, var mer, än jag kunde hoppas. Men jag får ej vila, jag måste verka min Herres verk, vaka och strida ... Jag går härifrån till Norrmalm, jag måste slunga sanningens ljungeld ut bland de förvillade ... Varken för Gud eller min konung skall jag kunna svara, när de spörja mig till, om jag uppfylt min plikt mot denna yrande skara. Se, jag förvillades även jag av den skenbara sanningen i deras lära, men när jag funnit det rätta, får jag icke tveka ...»

»Men du går en säker död till mötes!»

»Det står i Guds hand ... kommer jag icke, så var tröst, Christina, där uppe träffas vi åter! Och du är stark och modig, jag ser det i dina strålande ögon, men min gamla moder är svag och behöver stöd ... Bliv ett stöd för henne, Christina, och hälsa min broder Lars, när han kommer, och giv honom gott reda för vad jag talat och gjort i Herrans namn! Gråt icke så, du måste tidigt vänja dig vid den tanken, att din Olof är en stridens man, och hans brud må alltid jubla av segerglädje, ty hon måste älska min ande och icke min bräckliga kropp, och anden skall alltid segra, så visst som Herren lever och så visst som det är Herrans vilja jag verkar.»

Han fattade med båda händerna om flickans och såg henne så innerligt i de tårdränkta ögonen, som om han dock inom sig erkänt svårigheten för det älskande kvinnohjärtat att tänka fröjdetankar, när det gällde den älskades liv eller död.

Men häftiga snyftningar hördes på något avstånd och tunga osäkra steg, som nalkades platsen, där de båda unga befunno sig. Olof såg upp och fick sikte på en liten i rock höljd man, med ett ansikte, vars hängande kinder och rödfärgade näsa tydligt tillkännagåvo, att han förde ett utsvävande liv. Han hade kastat sig på knä straxt invid helgonbilden och vågade knappast se upp emot altaret, framför vilket den livsstarke härlige mannen stod med den rodnande jungfrun vid sin sida. Den luggslitna mössan, med sina vid öronen utskurna och uppvikta brätten, vilka en gång varit försedda med bräm av något dyrbart skinn, fördes med snabbhet i en krets mellan hans magra fingrar, och gråten stod honom i halsen, medan tår på tår föll ned utåt hans kinder och skägg.

Olof gick fram emot mannen och lade sin hand på hans skuldra.

»Vad vill du, gamle?» sporde han, »trycker någon sorg ditt hjärta, och vill du lätta det med att berätta din nöd, så är jag redo att höra och hjälpa, så vitt jag kan.»

Mannens häftiga snyftningar snarare till- än avtogo vid Olofs tilltal, men småningom upphörde de och han kastade under den toviga luggen sin blick på Christina. Så kärleksvarm, som denna blick, var knappast Olofs, när han erhöll visshet om, att hans kärlek var besvarad.

»Nej, nej,» utbrast mannen, »jag är en arm syndare, knappt värdig att träda så långt fram i Herrans helgedom. Gud förlåte mig mina synder, men jag kunde ej hejda mina steg, de drogos hitåt emot min vilja.»

»Söker du Herrans nåd, gamle man, så skall du visserligen icke söka förgäves. Han vill ingen syndares död ... Kommen till mig I alle som ären betungade, säger Han, och jag vill taga eder börda uppå mig.»

»Ack, ack, mäster Olof,» suckade mannen, »vad haver jag att komma med. Gods och guld haver jag icke och mitt hjärta hänger fast vid denna syndiga värld. De skola bedja för mig, gråbröderna därborta, det vet jag, och var gång jag hör dem sjunga i sitt guldprydda kor, så skrattar jag. Hahaha, de leva kräseliga, allt medan de sjunga för min själ, och jag svälter till döds ... Där ute predika de om frihet och allas jämlikhet och att de rika skola dela med sig och att inga fattiga skola finnas ... Hahaha, min ande kan icke fatta varken det ena eller det andra.»

Liksom om han sagt för mycket, tvärtystnade han. Hans ögon återfingo sin uttryckslöshet, och det halvfåniga leendet visade sig åter omkring hans mun. Han reste sig upp och ville draga sig tillbaka. Men Olof lade sin hand på hans skuldra.

»Förstår jag dig rätt, så äro dina vägar de samma som deras, vilka denna dag oskärade Herrans tempel, och då skall du följa mig ... Jag vill nu begiva mig ut till dem, och du skall höra mina ord, och sedan vill jag tala med dig. Tro mig, ingen har fallit så djupt, att han icke förmår med Guds hjälp resa sig.»

»Vart viljen I begiva eder hän?» sporde mannen.

»Till Melchior Rink!» svarade Olof.

»Till Melchior!» stammade mannen. »Och var menen I eder träffa honom?»

»Predikar han icke nu i Sanct Görans kapell?»

Mannens leende fick vid denna fråga ett uttryck av både tvivel och visshet. Han tycktes besinna sig, om han skulle svara eller icke, men så kom han att kasta ögat på Christina, som ännu stod kvar uppe på altartrappan, och han sade då med en övertygande ton:

»Om Melchior predikar nu, det vet jag icke, men vad jag vet är, att han och Knipperdollink i den natt, som kommer, skola lägga råd med varandra om vad som i morgon skall ske! Knipperdollinks rop för en stund sedan till männen här inne ... det skedde, menar jag, för att få dem ut härifrån.»

»Och vad skall då ske i morgon?»

»Vad vet jag? ... Kanske det samma som i dag.»

Olof såg skarpt på mannen, men dennes blick var oåtkomlig för någon forskning, och leendet omkring hans mun gjorde, att man icke rätt visste om han talade sanning eller dikt. Hade icke då och då den gamles blick kastats på Christina, då den alltid antog en värma, som icke tycktes lämna utrymme för någon dubbelmening i hans själ, så skulle Olof sannolikt tagit hans tal för enfaldigt snack och föga fästat sig därvid. Men den besynnerliga förändring, som hela hans anlete undergick, när hans öga fästades på Christina, kunde icke undgå att i och för sig fästa Olofs uppmärksamhet, och han frågade därför:

»Känner du jungfrun där vid altaret?»

»Känner ... Vad sägen I, mäster Olof! om jag känner henne ... Gud vare mig nådig, hur skulle jag väl känna henne!»

»Men det synes dock på dig, som om ...»

»Jag arme man ... nej, nej, mäster Olof ... jag känner knappt mig själv, mycket mindre någon annan, och allra minst en ung jungfru ... nej, nej!»

Det var med en viss iver, som mannen avbröt Olofs spörjsmål, och då han ännu läste tvivlet i dennes ögon, började han ett osammanhängande tal, som åtminstone så till vida förtog vidare frågor i samma riktning, att Olof ansåg honom hava i viss mån förlorat förståndet.

»Gott, gott,» sade han, »det är heller ingen likhet till, att du skulle känna henne. Men nu skall du följa mig till Norrmalm och till Melchior Rink eller vem annan, som predikar hans frihetsläror.»

»De äro många de, mäster Olof! Men viljen I besvara en enfaldig mans spörjsmål, så sägen mig, vad är det för skillnad mellan den frihet I själv prediken och den, som Melchior Rink lärer? Om att nedbryta den gamla kyrkan, därom talen I båda, därutinnan ären I då av en tanke. Helgon, kloster, munkar och nunnor och alla välgödda prelater, dem utropen I båda som antikrists anhang! Friheten prediken I ock båda, huru skall den enfaldige veta vem av eder det är, som har rätt?»

Olof såg med förvåning på frågaren, som förrådde en klyftighet, långt utöver vad man hos honom kunnat vänta, och det spörjsmålet hade länge utgjort föremålet för Olofs egna tankar. Han fann därför frågan helt naturlig, ehuru han visst icke väntat den från denne ringe mans läppar.

»Din fråga,» sade han, »vill jag besvara med en annan. När stormen går och skeppet arbetar i svåra brottsjöar, seglen slitas i stycken och skummet yr från bränningar runt omkring, vem skall styra skeppet, när alla äro lika goda?»

»Han, genom vilken Herren talar!» svarade mannen mycket bestämt, och hans anlete syntes nästan lika livat, som när han såg på Christina.

»Och huru kännen I honom?» sporde åter Olof. »Vem som helst av eder kan ju stiga fram och säga: hören mig, ty genom mig talar Herren! Alla vilja uttala Herrans vilja, och ingen vill lyda, och under tiden går skeppet i kvav. Se, det är skillnaden mellan min frihet och eder, att jag vill vara fri nedanom Herren, I viljen vara det ovanom Honom!»

»Och huru kännen I Herrans vilja, mäster Olof?»

»Av hans egen mun, gamle, av hans ord i den heliga skrift.»

»Det gör Melchior ock, det gör Carlstedt, den gudsmannen, som Melchior kallar för mästare, det gör Luther!»

»Än du själv då, gamle?»

»Jag ... vad spörjen I mig om, mäster Olof?»

»Jag både spörjer och tillsäger dig, att du skall själv läsa Guds egna ord, eller låta dem läsas för dig, och döm så, om vilkendera har rätt, Melchior eller jag!»

»Och när skall detta ske?» sporde den gamle, tvehågset blickande Olof i ögat.

»När som helst,» svarade Olof, »kom till mig, och jag vill läsa för dig, kom hit i detta tempel, jag uppträder här ofta ... och snart, tro mig, rätt snart skall varje svensk man, som förstår att läsa i bok, kunna på sitt eget tungomål lära känna den ende och sanne Guden och den frihet, som han har förunnat människorna!»

Mannen tycktes hava tagit ett djupt intryck av Olofs ord. Han slog ned sina ögon och hans händer började åter tumma den nötta mössan. När han åter slog upp dem och fästade dem på Olof, glödde en stråle av värme i dem.

»Haven tack, mäster Olof, för vad I nu sagt mig, ... väl är jag arm och grå, men ett hälleberg har icke mitt hjärta varit.» Han mumlade därefter något för sig själv, som var ofattligt för Olof, men tillade då denne åter stod i begrepp att tilltala honom: »Jag vill säga eder något i gengäld för vad I haven sagt mig. Stäm i bäcken, mäster Olof ... i strömmen är det ofta för sent. Se, jag menar, Melchior och Knipperdollink gå nu fram eder vilja förbi, de äro mitt i strömmen, och strömmen är stark; mycket mera, än någon anar, skall ramla för hans makt ... nu fordras det större makt än eder, för att sätta en damm för dessa män och deras anhang ... Det är min tro, att I skolen vinna seger en mot en, men en mot tusende, — försök det icke, mäster Olof!»

»Din välmening är god, gamle, och därför tackar jag dig, men ...»

»Försök det icke, säger jag,» återtog mannen, »jag skall säga dig varför, och du skall själv finna att andra medel här böra vidtagas.» Mannen hostade till, och för ett ögonblick antogo hans ansiktsdrag sin vanliga slöhet, men snart brann åter kraft i hans blick, och han fortsatte: »I morgon, så hava de beslutat, skola de komma över eder här inne i staden och rensa allt, som orent är. Ingen kyrka, intet kloster skall behålla ett spår av vad som påminner om Guds moder och helgonen, och det, som är, skall bliva omgjort till något nytt och härligt, ty nu skall det tusenåriga riket komma, det har Gud uppenbarat, och de komma i förväg för att bereda Herranom väg.»

Olof såg med bestörtning på mannen. Vad han sade, lät ingalunda otroligt. Det låg alldeles i arten av vederdöparnes lära och stod på det närmaste i överensstämmelse med det föreställningssätt, varav den råa massan var mäktig, att med våldsam hand, med eld och svärd driva sina åsikter igenom. Olof insåg även, att intet kunde mera skada den lära, han predikade, än om dessa vederdöpare skulle lyckas sätta sin plan i verket. De påviska sammanblandade lutherdom med anabaptism och skulle otvivelaktigt taga raseriet och förstörelsen i huvudstaden som en yttring av den förra och kasta detta Olof och lutheranerna i ansiktet såsom bevis mot dem.

Och konungen, som varje dag, varje timme vore att förvänta till staden från sin Malmöfärd, vad skulle han tänka om den man, som han anförtrott den för då varande förhållanden viktiga platsen att vara Stockholms stads sekreterare, men som icke förmått stävja anloppet av en ursinnig pöbelhop! Den besynnerlige mannen hade rätt. Här måste våld mötas med våld, när sådant visade sig, och Olofs första tanke var att meddela sig med slottsfogden Peder Hård; den andra att personligen uppsöka vederdöparnes huvudmän och, om de icke läto sig beveka i godo att avstå från den oro, vilken de uppväckt, försäkra sig om deras personer. Så till vida förändrade han sitt ursprungliga beslut, att han avstod från att offentligen tilltala hela massan av svärmare. Så mycket hade den besynnerliga gubbens ord inverkat på honom.

Denne hade förstulet blickat först på Olof och så på jungfrun i koret, varpå han drog sig åt sidan och försvann bland pelarne. Olof märkte hans försvinnande, men antingen han nu ansåg sig hava vunnit all den kunskap, han för tillfället behövde, eller han ville bliva ensam med sina tankar, nog av, han gjorde ingen rörelse att kvarhålla honom.

Christina skyndade fram och fattade Olofs hand.

»Du går icke dit ut?» sporde hon med en till hälften övervunnen oro.

»Både ja och nej, Christina!» svarade Olof. »Jag skyndar till slottet, till slottsfogden, och sedan ...»

»Din Christina har ock att förkunna dig en strid, som väntar dig.»

»En strid, vad menar du, flicka ... vilken strid skulle du hava att förkunna mig? Dina ögon säga mig dock, att det är din hjärtans mening, och de tala tillika om seger!»

»Du säger det ... det är en strid, varur mitt hjärta säger mig, att du skall gå som segrare. De påviske vilja, att du skall möta dem i dag klockan 3 hos Gråbröderna.»

»Gråbröderna!» eftersade Olof med en flammande blick, som om han haft en gråbroder framför sig i stället för Christina. »Gråbröderna — och vem har givit dig det budet till mig, Christina?»

»Mäster Robert,» genmälde Christina.

»Ah, dominikanerpriorn från Västerås ...!»

»Han talade fridens och välmeningens ord,» fortsatte Christina, »men det var just, som min oro för dig var som störst efter predikans slut, så jag hörde knappt, vad han sade, men i mitt hjärta togo orden en motsatt mening, och därför kallar jag dig till strid och ej till frid. Min mening är ock den, att en dust i själva fiendelägret kan vara dig till mycken fromma för kommande tider.»

»Ditt hjärta talade rätt, Christina, och din klokhet gläder mig. Jag skall våga inträda i ormboet och gå segrande därut, om det så är Herrans vilja. Begiv dig nu till min moder, dit vill jag komma på eftermiddagen. Men förr än jag så talat med de gode männen i Gråbrödraklostret, lära vi icke återse varandra.»

Med dessa ord fattade han Christinas hand, och de följdes åt bort emot sakristian, varifrån de snart sågos utträda och skynda, var åt sitt håll, Olof upp till slottet, Christina inåt staden.