Читать книгу David Ramms arv - Dan Andersson - Страница 6

Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.

Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.

Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David hade boken handlat — vem kan skriva något som handlar om en annan mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större styrka att bära. Han hade hittat sin Gud — och David hade aldrig hittat sin.

Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu, affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år. Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna — eller fattig med bara Whistler på väggarna — eller ännu fattigare — stor tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra marmoransikte — det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.

Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest. Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand. Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och visslade.

— ——

Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en uniformerad neger skrek sitt “first call for supper — dining-car in the rear — first call!“ Då vaknade han till, tänkte över sitt ekonomiska läge och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. Samtidigt reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsäck två varv, tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den hänga kvar men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han styrde sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot honom.

Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Dörren till köket stod öppen — ville han ha vin — ja, ett glas sherry — och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, sådant som min far dricker där hemma i verkstaden — han spratt till, hade han skrikit detta eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt emot såg aldrig så litet förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han såg trött ut, han hade nog snart arbetat ihjäl sig och själen den var torr och mager och skramlade som papper i honom, och någon Gud hade han inte och ingen glädje av att leva. Snart skulle hans förvissnade kropp dö och värkas ut i de gapande, maskingrävda hålen i Carlington Cemetery i Exenland — ifall han nu var skriven där, guldtänderna med.

Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa huvud var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra, seniga, hårda med blåa, grova ådror under skinnet. Han kunde så tydligt se honom nu — se, ryggen stod som en sprättbåge över arbetet. Dörren ut till köket var bara en tapetserad brädlucka som David spikat ihop, den hade fläckats av hundratals gruvarbetares svarta händer då de kommit för att avlämna eller hämta något. Ångan från spiseln gick in i verkstaden och gjorde luften tung där, kom tapeten att lossna, så att de bibliska planscherna böjde sig utåt, som ville den korsfäste även slita sig loss ur denna tryckande omgivning, med en luft full av doften från tyg, pressjärn och gamla beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han och tänkte på, han hade glömt att äta och satt med huvudet lutat i handen och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat plötsligt på ren svenska och mycket vänligt frågade:

— Är ni sjuk?

David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började äta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på munnen och fortsatte:

— Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten är det bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är ganska märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är lik min döde bror som var musiker — men han lade alla sina bekymmer på bordet framför varenda främmande — säg, tag inte illa upp, tycker ni jag är en pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik min bror så kanske om jag frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det. Var det inte lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland — dessemellan är jag tyst som en gråsten. Förlåt mig!

David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork. Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak, mörka bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och utgrena sig spiralformigt då mannen log.

När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall säkerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som om obehaget varit en rent fysisk smärta.

Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade han David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i förlägenhet. — Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak arm välja ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men bäst tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman nickade utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera.

De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande över att på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill icke just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta sätt flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften, nickande då och då och ibland skakande som av en rysning.

Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor och opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet från de drickande, brådskande människorna. De besökte underjordiska krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare.

Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in det i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men på övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg honom blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa i den beska smaken.

Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var uppfostrad i en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk. När han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och mycket liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och grubbel, med samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit religiöst påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På föräldrarnas önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till doktorsgraden då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det. Han rymde till Amerika och fick plats som lantmäteriingenjör hos ett järnvägsbolag.

Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky för kvinnor i allmänhet. — Han tycktes även lida av att nödgas ta människor i hand när han hälsade på dem — om någon arbetsklädd snuddade vid honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans renlighetssinne hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet.

Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att denne var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk doktor med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade hårresande äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att han var en kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil i hällande regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten. Sådana saker sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd aristokrat, då tog David hämnd på honom genom att föreställa honom hans fysiska hjälplöshet i jämförelse med Davids goda vigör, som också verkligen kunde uthärda en hel del.

Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt “intellektuellt“. Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje gång han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig över att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således, beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och så vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att han för alltid var utestängd från en stor erfarenhet: äventyrets, och så fyrade han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade, diktade om och nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi på den andra. De reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma tröstlösa sätt, Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, möjligen beroende på att han var femton år äldre än David.

Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om detta någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta efteråt och bara “svettades ångest“, talade igen för att påminna varandra “hur komplett omöjligt det var att leva“, hur vansinnigt smutsiga de kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var Hartman, förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd var också David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre, i honom glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock kunde finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna.

I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon bekant på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på “Marta“, som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en gång ihop med Hartman som reste andra klass.

En kväll satt de på mellandäck, Hartman med armbågarna stödda mot relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna.

— Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst. Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det — aldrig fått det, upprepade han med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha — men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en väg ut ur töcknet, när ens oro jagat en av och an som ett villebråd. Ett villebråd — ja, jag är ett och jag är skadskjuten också — jag försöker flyga men dimper ner igen — jag kan bara flaxa och blöda...

Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under däck. Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan. Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter. När han talade igen lät rösten lugnare.

Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet fördelat det — då — du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt hjärta slår nu? Ah — han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, som en bedjande. Han kommer nu — guden av läkedom — ah — kommer du nu!

Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen den lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans hand darrade ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och sedan började han berätta — berätta i oändlighet om sitt föregående liv.

Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast berätta i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också är Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär ha upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var absolut betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av dem. Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade aldrig varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade under långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och i Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han hade rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men “höll reda på munnen“, som man säger och pratade sällan upp hemligheter.

I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster och brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se människor. På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och kroppslig bräcklighet — han verkade skör i själen, som David uttryckte sig. Man väntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll han ihop. Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland nästan dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig kombination av helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges.

Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga “brottningar med Gud“, om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde och om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men var för feg, för rädd för “det andra“, för att hänga sig. Han biktade sig för Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna vägar, överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans dunkla bottenlösa ögon.

Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet, som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt. Gud Haschisch grät över sitt älskade barn.

Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida behärskade han bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det aldrig.

En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de varken kunde sitta, stå eller ligga. — Och, sade David, kungen gick utanför buren och pekade finger åt dem — ——

Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på övre mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät, spänt från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det. Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest och krasande, men grymt:

— Ääääh — du — du — där tittel du — lilla djävul!

Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till sängs. Bilden av den demoniske därute på däck spökade för hans slutna ögon. Det var ju ingen människa, utan en passagerare från helvetet, han sett. Och för att bli kvitt honom tänkte han på sin far och föreställde sig honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den där stackaren på däck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av båtens rullning somnade han och drömde att han var en ung, glad sjöman som stod högt uppe på bramrån en juldag i Indiska sjön och kände kaneldoften från hamnmagasinen och blomdoften från land komma mot sig som ett saligt rus i det bländande solskenet.

*

Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen och sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt, som var husvilla och som behandlades grymt. David berättade upprörande historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han sade att han inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan. Detta var ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av en rörande kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och så reste han sig med tårar i ögonen.

— Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, räckte handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej mer innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt håll under många ömsesidiga önskningar om återseende.

Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln, mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.