Читать книгу Öfversigt af Nordiska Mytologien - Daniel Anton Sundén - Страница 6

Innehållsförteckning

§ 1. Begynnelsen.

Långt förr, än jorden var skapad, fans ett gapande svalg, Ginnungagap. På dess norra och södra sida lågo tvänne verldar: Nifelheim (forn-nord. Niflheimr) i norr, dimmans och köldens verld, samt Muspell (fn. Múspell) i söder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen Hvärgälme (fn. Hvergelmir), från hvilken utströmmade tolf floder, Elivågor (fn. Élivágar). Vid gränsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter Surt (fn. Surtr) med ett brinnande svärd och vaktar.

Ginnungagap^[2] af gina, gapa; jfr. adj. ginn, vid, stor, endast brukligt i sammansättningar. Niflheimr af nifl (jfr t. nebel), dimma, och heimr, verld, hem. Múspell, fht. Múspilli, är ett urgammalt ord och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till spilla, tillintetgöra, samt är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. Hvergelmir, »kittelbrusare», af hverr, kittel, och gelmir af galm, larm, brus (ej i st. för gemlir af gamall, gammal). Élivág, pl. -ar, stormflod, af él, stormby, orkan. Surtr, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d. sort); namnet har två former: Surtr och Surti.

Jfr grekernas Kaos. Det bör anmärkas, att Surt är väktaren, som sitter vid gränsen till Muspell, men icke sjelfva herskaren öfver denna verld. Han är svart af branden, under det att Muspellssönerna sjelfva, som bo midt i ljuset, äro skinande och blanka.

§ 2. Yme. Rimtursar.

Då de floder, som kallas Elivågor, voro så långt ifrån sin källa, att det etter (frostämne), som fans i dem, stelnade, blef det is; och det ena lagret hopade sig öfver det andra på norra sidan af Ginnungagap, hvarest beständigt herskar storm och oväder. Deremot var södra sidan varm och ljus genom de från Muspell utflygande gnistorna, och då dessa träffade isen, smälte han och började drypa, och genom hans kraft, som hettan utsände, vardt det lif i dropparne, så att derur uppstod en människogestalt (en mans kropp) Yme (fn. Ymir). Från denne, urjätten, härstammar den onda jätteslägten Rimtursar (fn. Hrimþursar); ty när Yme sof, föll han i svettning och då växte under hans venstra arm man och qvinna och hans ena fot födde med den andra en son. Rimtursarne kallade sin stamfader Örgälme (fn. Aurgelmir). Hans son är Trudgälme (fn. Þrúðgelmir) och dennes son Bergälme (fn. Bergelmir).

Ymir, den larmande, stönande, af ymja, gifva ett doft ljud ifrån sig, larma. Hrimþursar, frostjättar, af hrim, rimfrost, och þurs eller þuss, jätte, troll. Aurgelmir af aurr, gytja, lera, det fasta grundämnet, samt gelmir (se § 1). Þrúðgelmir af þrúðr, stark, fast. Bergelmir för Berg-gelmir af berg, klippa, berg.

»Han som hettan utsände» har i allmänhet blifvit uppfattad som Surt; men lika litet som denne är herskare i Muspell, lika litet är han den, som utsände hettan. I de anförda orden ligger en häntydning på det väsende, som man ej ville eller kunde nämna. Denne onämnbara gud omtalas blott på detta ställe i Snorres Edda, och han förekommer åter först efter verldens undergång (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).

§ 3. Gudarnes skapande.

Då isen smälte, uppstod äfven kon Ödhumla (fn. Auðhumla), från hvars spenar utströmmade fyra mjölkfloder, som närde Yme. Sjelf närde hon sig genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Första dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hår, nästa dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette Bure (fn. Buri), var fager till utseende, stor och stark. Han födde en son, som hette Bur (fn. Burr, Börr). Bur fick till hustru en qvinna vid namn Bästla (fn. Bestla), dotter till jätten Böltorn (fn. Bölþorn), och födde med henne tre söner, Odin (fn. Oðinn), Vile (fn. Vili) och Vi (fn. Vé), hvilka voro de förste gudar.

Auðhumla är af osäker betydelse, då namnet kan härledas så väl af adj. auðr, öde, som af subst. auðr, rikedom, eller af prefixet auð-, lätt; humla af hum, skymning. Buri, den aflande, Burr, den aflade, fadern och sonen, af bera, bära, föda. Bestla måhända af bestr, bäst; Burr förband sig med det bästa af den låga materien (?). Bölþorn eller Bölþorr (Bölþurs?) af böl, elände; således: Olyckstörne eller olycksjätte — det dåliga. Oðinn; se § 12. Vili är det nysvenska vilje. Vé (Vi) betyder ett heligt ställe, helgedom och den frid, som hvilar deröfver; ordet återfinnes i många ortsnamn, t. ex. Frövi, Locknevi, Odensvi m. fl.

Det högre lifvets frö ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden och förbinder sig med henne för att i denna förbindelse blifva medveten af sig sjelf; resultatet är sjelfmedvetandet såsom makt gent emot materien, och detta är Odin, Vile och Vi, gudaslägtens begynnelse. Odin är anden, den lefvande kraften i allt skapadt; hans bröder äro yttringar af denna kraft, men alla tre äro ett. Denna makt skapar icke det ursprungliga, men genomträngande och ordnande omgestaltar hon materien. I Odin, Vile och Vi hafva vi tanken, viljan och det heliga band, som måste förena dem för att frambringa det goda.

§ 4. Himmelens och jordens skapelse.

Gudarne, Burs tre söner, dräpte Yme, kastade honom midt i Ginnungagap och danade af honom himmel och jord: af hans blod hafvet och sjöarne, af hans kött jorden, af hans ben bergen, af hans tänder stenarne, af hans hufvudskål himmelen, under hvars fyra hörn de satte fyra dvergar, Östre (fn. Austri), Vestre (fn. Vestri), Nordre (fn. Norðri) och Södre (fn. Suðri).

Jorden är kretsrund, och rundt omkring henne ligger det djupa hafvet. Längs hafskusten gåfvo Burs söner jättarne land att bebygga, och der är således Jättehem (fn. Jötunheimr) eller Utgård (fn. Útgarðr). Innanföre bygde de omkring jorden en borg mot jättarnes anfall och använde dertill Ymes ögonbryn. De kallade borgen Midgård (fn. Miðgarðr), och denna var för människorna bestämd till boning.

Då Burs söner dräpte Yme, rann det så mycket blod ur hans sår, att hela rimtursaslägten drunknade deri, undantagandes Bergälme (se § 1) och hans hustru. Denne for upp på sin ark jämte sin hustru och höll sig der, och från honom härstammar den nya jätteslägten.

Útgarðr, den ytterst bebodda trakten af út, ut, ute, utom, och garðr, hägnad, gård, boning. Miðgarðr, mellanboning, af miðr, mellerst. Genom Ymes dråp uppkommer Storfloden, t. Sinnfluth; sinn = fornnord. si, städse, beständigt, mest brukligt såsom prefix; deraf förvrängt Syndaflod.

Då Yme föreställer den råa massan, måste han dräpas, d. v. s. sönderslås, på det att hvarje enskild del måtte få sin bestämda gestalt. Ändamålsenligheten i den nordiska framställningen är ögonskenlig. Störst är likheten mellan denna och en myt från Kokinkina, enligt hvilken verlden skapades af jätten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och måne af ögonen, jorden af köttet, klippor och berg af benen, växter af håret (Petersen, sid. 56).

§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen.

Himlakropparne uppstodo af de gnistor, som kastades ut från Muspell och foro lösa omkring. Burs söner anvisade dem plats, satte dem på himmelen att upplysa verlden samt ordnade deras gång. Derigenom ordnades natt och dag och årsräkning. Mundilföre (fn. Mundilfoeri) hette en man, hvilken hade en son och en dotter, som voro så fagra, att han kallade sonen Måne (fn. Máni) och dottern Sol (fn. Sól). Gudarne, som vredgades öfver detta öfvermod, togo de båda syskonen och satte dem upp på himmelen. De läto Sol köra de hästar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells eldgnistor. Dessa hästar heta Årvak (fn. Árvakr) och Allsvinn (fn. Alsvinnr l. Alsviðr). Under deras bogar satte gudarne blåsbälgar för att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en sköld Svalin (fn. Svalinn), enär hennes glans annars skulle sveda allt. Måne styr månens gång och råder för ny och nedan, som de välgörande makterna skapade till årsräkning åt människorna. Solens och månens snabba lopp förorsakas af förföljande ulfvar (jättar i ulfhamn): Skall (fn. Sköll), som vill gripa solen, och Hate (fn. Hati), som vill taga månen. Dessa ulfvar äro födda utanför Midgård och af dem är den senare, som också kallas Månagarm (fn. Mánagarmr) och lefver af människors lik, den värste.

Mundilfoeri härledes vanligen af möndull, axel, och foera, föra, bringa, flytta; namnet betyder i så fall »den, som vrider himmelen kring hans axel». Árvakr, tidigt vaken, vaksam, af ár, ss. adv. tidigt, och vaka, vaka. Alsvinnr eller Alsviðr, mycket snabb, hurtig; den urspr. betydelsen af svinnr är snar, n. svind, t. geschwind. Svalinn af svalr, sval. Sköll, den jagande, af skella, jaga. Hati, hataren, af hatr, hat. Mánagarmr, månhunden, af máni, måne, och garmr, hund.

Att ulfvar förfölja sol och måne är en allmän folktro. Det svenska »solvarg» betyder en bisol.

Årstiderna äro två: vinter och sommar. Sommarens fader heter Svåsud (fn. Svásuðr) och är så säll, att allt ljuft och mildt uppkallas efter hans namn. Vinterns fader heter Vindsval (fn. Vindsvalr) eller Vindlone (fn. Vindloni), son af Våsad (fn. Vásaðr). Denna slägt är barsk och kallhjertad, och så äfven vintern.

Svásuðr af sváss, söt, liflig. Vindsvalr, vindkall; Vindloni, vindbringare. Vásaðr, den som bringar tö, af váss, fuktighet.

Natt (fn. Nótt) är af jätteslägt och mörk som hennes fader Nörfve (fn. Nörfi). Hon var tre gånger gift: först med Nagelfare (fn. Naglfari), med hvilken hon hade sonen Ud (fn. Udr), derefter med Andre (fn. Annar), med hvilken hon hade dottern Jord (fn. Jörð), och sist med Dälling (fn. Dellingr), med hvilken hon hade sonen Dag (fn. Dagr), som var ljus och fager efter sitt fäderne. Allfader satte Natt och Dag upp på himmelen och gaf dem två hästar och två vagnar, att de skulle hvart dygn köra omkring jorden. Natt åker förut med hästen Rimfaxe (fn. Hrimfaxi), från hvars mule hvarje dag faller dagg öfver dalar. Dag far med hästen Skinfaxe (fn. Skinfaxi), hvars man upplyser luft och jord.

Nörfi eller Narfi; jfr t. nare, narbe, ärr. Naglfari, Udr (= Auðr, rikedom?), Dellingr äro till sin härledning osäkra. Hrimfaxi, som har rim-manke, och Skinfaxi, som har skinande manke, af faxi, manke.

Att åsaläran ej kommit till oss ren och oblandad, utan bildad af flere element, det visar en del af det här anförda: himlakropparne, som förut voro gnistor från Muspell, hafva här föräldrar; jorden, som danades af Ymes kropp, härstammar här från natten. Mycket häraf är dock helt enkelt metaforer, i hvilka föremålens egenskaper framträda såsom personer. Då ordet Nörfve, nattens fader, helt säkert motsvarar det t. narbe, ärr, fördjupning, så blir den enklaste förklaringen denna: natten är djupets dotter; från djupets klyftor uppstiger hon. Nörfve är det samma som grekernas Erebos, den underjordiska natten, liksom Nyx den jordiska (Petersen, sid. 60).

Vinden kommer från en jätte, Räsvälg (fn. Hræsvelgr), som i örngestalt sitter vid himmelens norra ände och slår med sina ofantliga vingar.

Hræsvelgr, likslukare, af hræ, lik, och svelgia, svälja.

Regnbågen eller Bäfrast (fn. Bifröst) är gudarnes strålande väg till jorden.

Bifröst af bifa, bäfva, och röst, rast, väg; således: den gungande (bäfvande) bron, vägen.

§ 6. Fornjot och hans slägt.

Fornjot (fn. Fornjótr) hade tre söner Lä (fn. Hlér), Loge (fn. Logi) och Kåre (fn. Kari), hvilka herskade öfver haf, eld och vind. Lä hade sitt säte på Läsö (fn. Hlésey). Från Loge, som också heter Håloge, har Norges nordliga del sitt namn Hålogaland. Hans hustru är Glöd (fn. Glóð), hans döttrar Öjsa (fn. Eysa) och Ejmörja (fn. Eimyrja). Kåre hade en son Froste (fn. Frosti), en sonson Snö (fn. Sniór) och en sonsons son Torre (fn. Þurri), hvars dotter Goe (fn. Goi) blef bortröfvad af kung Rolf (fn. Hrolf) i Hedemarken. Hennes bröder Nor och Gor drogo ut att uppsöka systern och efter många ströftåg möttes de åter i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, der han träffade Rolf. Nor äktade en syster till Rolf, och Rolf äktade Goe. Detta var anledningen till Norges bebyggande.

Fornjótr kan uppfattas antingen såsom Forn-jótr, den åldrige jätten (jfr jötunn, jätte), eller såsom For-njótr, den först njutande, den förste egaren (»Förnjut») af njóta, njuta. Den förstnämda uppfattningen synes hafva företrädet. Hlér är att jämföra med det kymriska ordet llyr, haf. Logi, flamma, låge. Kári, kåre, vindpust. Eysa, glödande aska. Eimyrja, askmörja. Frosti, af frost, kyla, frost. Sniór, Snær och Sniár, snö. Þurri betyder hufvudstyrkan, största delen af något, samt är namnet på den kallaste vintermånaden, som också kallas þorramánaðr (slutet af Januari och början af Februari). Goi är namnet på Februari—Mars (jfr Göje-månad).

I åsaläran äro icke blott flere element blandade, utan det har ock funnits en ännu äldre lära af finskt eller keltiskt ursprung; det ådagalägger den fornjotiska naturkulten. Denna står på det lägsta utvecklingsstadiet och framträder i synnerhet på tre ställen: i Finland (taget i mycket vidsträckt betydelse), på danska öarna och i Hålogaland. Minnet deraf har bevarat sig förnämligast på öar och i aflägsna landskap. Åsaläran har utträngt dessa föreställningar (i äldre Eddan nämnes icke Fornjot utom på ett ställe i Hrafnagaldr, str. 17), men då och då uppdyka de åter hos skalderna.

Genom förvexling af det fornnordiska Kári, kåre, med qvinnonamnet Karin (»Kari») har uppstått det hos sjöfolk vanliga utropet: »Blås, Kajsa» i stället för »Blås, Kåre.»

§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse.

Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjälslogo honom, danade himmel och jord samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i verlden, som kallades Åsgård (fn. Ásgarðr). De möttes på Idavallen (fn. Iðavöllr) midt i Åsgård och timrade i höjden harg (altare) och hof (tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning; allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla människor Gladsheim (fn. Glaðsheimr). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket fager, och detta hus kalla människor Vingolf (fn. Vingólf). Derpå anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allahanda redskap och smidde sig kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och voro glade. Denna tid kallas guldåldern och varade, tills tre mäktiga mör (Nornorna) kommo från jätteverlden.

Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig, huruledes dvergarne fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes beslut fingo de nu mannavett och människogestalt, men bo dock i jorden och stenar (se § 9).

Dernäst skapade gudarne människorna ur träd. Odin (fn. Oðinn), Höne (fn. Hoenir) och Lodur (fn. Loðurr) gingo längs med sjöstranden och funno tvänne träd, Ask (fn. Askr) och Ämbla (fn. Embla), »utan kraft och bestämmelse». De togo upp dem och skapade af dem människor. Odin gaf ande, Höne sinne, Lodur vätska (blod) och god färg. Från dem härstammar människoslägtet, åt hvilket Midgård gafs till boning.

Ásgarðr af áss, pl. æsir, (se § 10) och garðr, boning, gård. Iðavöllr, flitslätten, af ið, flit, och völlr, slätt, vall. Glaðsheimr, glädjens eller glansens hem, af glaðr, glad, klar. Vingólf, vännernas rum, af vinr, vän, och gólf, golf, rum. Hoenir, är ett af de få ord, som man ej kunnat förklara. Loðurr hänföres till det t. lodern, låga. Askr, askträd; Embla förklaras med alm, t. ulme; äfven med honträdet af asken.

Guldåldern är oskuldens, fridens och bekymmerslöshetens tid, likasom barnaåldern och folkens frodetid. Denna tid är lycksalig, ty verksamheten går endast ut på den inre utvecklingen; först med nornornas ankomst får gudarnes verksamhet en riktning utåt. De skapa först dvergarne, d. v. s. jordens krafter måste utveckla sig för att förbereda människans skapelse, och sedan människorna, och dermed få de en hel verld af omsorg och bekymmer. Då är det slut med guldåldern.

Treenhet. En i hedniska religionsläror icke sällan förekommande föreställning om en trefaldig åtskilnad inom gudamakten återfinnes äfven i våra hedniska förfäders religiösa åskådning. Tre väsenden meddela i Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalärans innehåll. De heta der Hár (hög), Jafnhár (lika hög) och Þriði (tredje). I bestämdare former framträda de tre väsendena vid verldens skapelse såsom Odin, Vile och Vi (se § 3), samt vid människans skapelse såsom Odin, Höne och Lodur. Det är tydligt att Odins bröder äro blotta emanationer ur Odins väsende; de utgå från honom och föreställa blott andra sidor af den gudomliga makten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej äro de samma: Vile icke den samma som Höne, Vi icke den samma som Lodur. Om de vore de samma, så funnes intet skäl att gifva dem olika namn; men detta var naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika verksamhetsarter.

Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin, ehuru han såsom gisslan kom till vanerne (se § 11) och af dem gjordes till herskare. Vid människans skapelse gifver han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet vet att sköta. I synnerhet förmår han intet utan Odin. Efter Ragnarök skall han återvända i den pånyttfödda verlden. Lodur kallas äfven Lopt (fn. Loptr, af lopt, luft) och är då den samme som Loke (se § 24). Lodur är Loke, medan han ännu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig såsom den stilla, milda, osynliga flamman genom människans ådror, Loke såsom den förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck för sinligheten: Lodur är den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den våldsamma sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne icke är hos Odin, så är han dum; när Loke öfvergaf Odin, så blef han ond (Petersen, sid. 69-70).