Читать книгу Öfversigt af Nordiska Mytologien - Daniel Anton Sundén - Страница 7

Innehållsförteckning

§ 8. Jättar.

Jätteverlden framträder i två slags väsenden: Tursar eller Tussar (fn. Þursar) och Jättar (fn. Jötnar); men föreställningarna om dem sammanfalla till en stor del. Dock tillhöra tursarne närmast det kalla, vilda hafvet, under det att jättarne snarast må hänföras till bergen (bergresar o. s. v.).

Jättarne beteckna den vilda, otämda, oordnade naturen, som icke är genomträngd af den andliga verksamheten: det vilda hafvet, de höga, ofruktbara bergen. Deras kroppar föreställas såsom öfvermänskligt stora, deras hufvuden äro hårda som sten, och de hafva stundom flere hufvud och flere par armar. Deras qvinnor, Gyger (fn. Gygir), äro för det mesta hiskliga vidunder, men kunna också vara sköna som Gärd (se § 22). Såsom mörkrets barn färdas de likbleka jättarne helst om natten; solljuset och i synnerhet blixten förskräcker dem och förvandlar dem till sten. Deras boningar äro det vilda, öde hafvet, de höga bergens klippor och hålor, vattenfall, bergforsar, korteligen allt, hvarest elementen herska i otämd vildhet. De ega stora rikedomar och mycken kolsvart boskap. Jättarne äro kunnige, ty allt utgår från dem (naturen), men stränga och barska; dock kunna de vara glada som barn och godmodiga, men uppretade äro de fruktansvärda och vilda, likasom naturen sjelf, hvilken antingen befinner sig i stillhet eller i uppror.

Þurs eller þuss, pl. -ar, hänföres (af Grimm) till det gotiska þaursus, torr, þaursjan, törsta, och betydelsen skulle således vara: den törstige, dryckeslystne; jfr. sv. tosse l. tösse, n. tusse. Jötunn, pl. jötnar, hänföres till eta, äta, af roten et, med brytning jat, och skulle således betyda: den glupske.

Då jättarne beteckna de råa, vilda naturkrafterna, som verka störande och sätta sig emot allt, som gör himlen mild och jorden beboelig, så äro gudarna ständigt inbegripna i strid med dem. Gudarne tämja dessa krafter antingen genom att tillintetgöra dem (Tor och Rungne), eller förbinda sig med dem (Odin och Gunnlöd, Njord och Skade, Frö och Gärd). Ehuru jätteverlden närmast är den kroppsliga råa naturen, uteslutes dock icke derigenom ett öfverflyttande på andeverlden. Jättarne kunna tillika uppfattas såsom ett uttryck af det vilda och obändiga i människans bröst. Jfr folktron om trollen!

§ 9. Alfvar och Dvergar.

Likasom jättarne äro ett uttryck af naturen i hennes storhet och vildhet, så äro Alfvar (fn. Álfar) och Dvergar (fn. Dvergar) ett uttryck af naturen från hennes milda sida. Naturens frambringande, utvecklande och närande krafter framställas såsom alfvar, när de verka ofvan på jorden, men såsom dvergar, när de verka nere i jorden.

Álf, pl. -ar, kommer troligen af ala, nära; jfr grek. ἄλφω. Dvergr, pl. -ar, anglos. dveorg, t. zwerg, är till sin härledning obekant.

Alfvarne framställas såsom sköna, ljusa och luftiga väsenden. De äro små, späda och fina; i synnerhet är älfvan (alfqvinnan) outsägligt skön, och hennes röst ljuder med en späd silfverklang. Alfvarne äro mot gudar och människor vänliga och hulda, såsom ljusets och luftens utvecklande krafter. Från solnedgången till hanegället dansa de i månskenet på ängar och kullar, i gröna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spår i daggen. Från luften skjuta de med pilar, och deraf får man älfskott (älfbläst). Man offrade åt alfvarne (fn. álfablót), likasom åt åsarne, och åsar och alfvar nämnas ofta tillsammans i motsats mot jättarne. Alfheim (fn. Álfaheimr) ligger åsaverlden nära, och Frö, fruktbarhetens gud, erhöll det i tidens begynnelse såsom tandgåfva^[4].

Dvergarne stå visserligen åsarne fjärmare, men arbeta dock i deras tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och människors gagn. De äro små och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna icke fördraga ljuset, hvarför de hafva en hjelm att skyla sig med, när de någon gång komma fram deri. Till dvergarnes område hör allt, som i jordens inre hemlighetsfullt verkar till människornas bästa: ur jordens sköt skjuter eken fram, ur jordens sköt bryter guldådran fram; under jorden bildas de af dvergar, och när de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en välsignelse för människan.

Åtskiljandet af ljusalfvar (fn. ljósálfar) och mörkalfvar (svartalfvar; fn. ðökkálfar, af dökkr, mörk) synes vara af senare ursprung. Mörkalfvarne förekomma i den äldre Eddan endast i Hrafnagaldr (str. 25) i förbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden. Nästan inga särskilda alfvar nämnas (ingen individualisering eger rum), emedan de sysselsätta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras verksamhet blott är en underordnad riktning af åsarnes. Såsom alfvar nämnas blott Völund

(fn. Völund) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding: Modsogne (fn. Motsognir, saft- eller kraftsugaren) Durin (fn. Durinn af dur, slummer) och Dvalin (fn. Dvalinn af dvali, dvala, sömn).

Vättar (fn. Vættir) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden, som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man hafsmän och näckar (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll, nissar, tomtar och lyktgubbar!

Vættr, pl. -ar, ting, oting; t. vicht, hvaraf nicht.

§ 10. Åsar.

Åsar (fn. æsir, af sg. áss) kallas verldens skapare eller ordnare och upprätthållare. De äro tankens och lifvets andar, som genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan. Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga. Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: Odin (fn. Óðinn), Tor (fn. Þorr), Balder (fn. Balður), Njord eller Njärd (fn. Njörðr; egentligen en af vanerne), Frö eller Frej (fn. Freyr; också en af vanerne), Ty (fn. Tyr), Brage (fn. Bragi), Heimdall (fn. Heimdallr), Höd (fn. Höðr), Vidar (fn. Viðarr), Vale (fn. Vali), Ull (fn. Ullr), Forsäte (fn. Forseti), Loke (fn. Loki, uttalas Låke).