Читать книгу Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке - Франк Хеллер - Страница 3

De Två Ödlorna, Bar-Tesalong-Bar, säger en skylt på Mentones halvmilslånga strandpromenad, vilken som ett band av kalksten och cement snor sig från italienska gränsen i öster till Cap Martin i väster. Om en förnuftigt planerande hjärna fått sörja för dess anläggning från början, skulle den tvivelsutan varit lika ryktbar som Strada di Chiaia i Neapel. Nu påminner den mest av allt om en av dessa strålande oskulder från landet, som i Boccaccios berättelser falla offer för kulturens frestelser: genom årtionden ha alla Rivierans byggmästare fått besmutsa denna undersköna strandremsa med utflöden av sin fantasi. Det är fåfängt att söka två hus som ha samma stil. Det är fåfängt att söka något som har stil.

De Två Ödlorna tillhör tvenne systrar, fröknarna Titine och Lolotte. Lolotte är alltid blond. Titine är stundom blond, stundom röd, stundom svart. Lolotte är känslosam, Titine frivol. Lolotte har till uppgift att underhålla de gamla tedrickande damer, som utgöra basen för Rivierans välstånd, det plankton, varpå dess många rovfiskar i sista hand leva. Titines uppgift är att ge barens manliga gäster en ersättning för kvinnligt umgänge. Ingen kan servera en oskyldig skvallerhistoria mera intresserat än Lolotte, ingen en pikant anekdot mera oskyldigt än Titine.

Skalden Ebb kom gående i rasande fart längs promenaden. Han var ursinnig på kvinnor i allmänhet och på Geneviève i synnerhet. Kyrkomötet i Lyon, som med en enda rösts övervikt beviljade kvinnan en odödlig själ, hade bort tänka sig om två gånger, innan det fattade detta ödesdigra beslut. Ägg och havregröt – fanns det en mera förnuftsvidrig diet för en man, som varit sent uppe? Bevisade den inte till full evidens, att det omtalade kyrkomötet – hallå, vad stod på?

På andra sidan gatan kom en man drivande, en välklädd man av engelsk typ. Han åtföljdes av en likaledes välklädd ung pojke. Den äldre av de två hade höknäsa och sjukligt gul hy, pojken var lockig som en ung poet. Men det var inte deras ansikten som väckte Ebbs uppmärksamhet, det var deras förehavande. Pojken – han kunde väl vara en aderton år eller så – bar en spann och en klisterborste, hans ledsagare en bunt blodröda plakat. De hejdade sig vid en vägg. Den unge gjorde ett par drag med sin borste, den äldre höll upp ett plakat. I nästa nu satt det på sin plats. På avstånd kunde Ebb läsa orden: Offentligt Protestmöte. De bedömde effekten med ett hastigt ögonkast och gingo vidare.

Ebb visste inte, vad han skulle tro. Två engelsmän som klistrade upp plakat! Två välklädda, unga engelsmän! Det stred mot allt vad han trodde sig veta om rasen. Det fordrade nästan, att man tog reda på vad det var de protesterade mot! Men tanken på en morgontorr strupe segrade, och han skyndade vidare. Där var baren, och där var Titine!

– God morgon, monsieur le Poète! ropade fröken Titine, vilken i dag var vithårig som en fransk markisinna från l’ancien régime, efter att dagen förut ha varit rödhårig som en lättsinnig subrett. Å, det är snällt av er att komma och hälsa på mig, vilket strålande väder, man skulle tro sig vara mitt i sommaren, inte sant, och så ha vi bara början av mars, då kärleken vaknar, ni har säkert lagt märke till vad alla damer äro vackra i dag, men naturligtvis, har ni det, monsieur le Poète, annars vore ni inte diktare! Oh là, là, har ni sett, vem som kommer där – vad, känner ni henne inte, känner ni inte den vackra madame Delarue, som hela staden talar om, är det möjligt, hennes man spelar i stadsorkestern, och har ni sett hennes pälskappa? Å, märker ni ingenting? Men monsieur le Poète, var har ni då era ögon, ni ser bara blommor och stjärnor som Victor Hugo, ja, naturligtvis, men monsieur Delarue har tusen francs i månaden för att spela, och en äkta gråverkspäls kostar åttatusen så visst som en, men madame Delarue har kommit över sin på en auktion i Nizza för nästan ingenting – är det inte tur och får man inte lust att resa in till Nizza?

Samtidigt som Titine utan att dra andan en enda gång avlämnade denna tirad hade hennes händer satt fram ansjovissnitt, rädisor och ostpinnar. På motsatta sidan av Strandpromenaden kom en ung dam svävande, den unga dam som Titine just talat om. Hon var småväxt, men hade det oefterhärmliga sätt att föra sig, som är fransyskorna eget. Hennes hår var platinablont, hennes ögonbryn ersatta med två tuschlinjer, hennes mun orangefärgad, hennes kinder mandarinfärgade och hennes ögonvrår hemlighetsfullt gröna. Fastän dagen var strålande varm, var hon insvept i en yppig gråverkspäls. Många blickar följde henne från trottoarserveringarna. Kristian Ebb sade:

– Vet ni vad jag tänker på, när jag ser franska kvinnor, fröken Titine? Jag tänker på champagne.

– Ah, så charmant! Ni är en verklig poet, en näktergal som Victor Hugo!

– Och varför? fortsatte Ebb. Det är inte bara därför att champagne är så dyr. Det är därför att de druvor, man använder till att göra champagne, egentligen både sakna utseende och smak. Men om man behandlar dem riktigt, så bli de till champagne, och att framställa champagne av finare druvor går helt enkelt inte!

– Fy, fy, fy! ropade fröken Titine och stampade i marken med sina högklackade skor. Usch, vad ni är elak, jag kan aldrig förlåta er, men vet ni vad man berättar om madame Delarues man? I går var det middagskonsert framför Kasinot, och man spelade Traviata, och i dryckesvisan är det en paus, då alla instrumenten tiga på en gång, innan de sätta in med full kraft. Den stackars monsieur Delarue, han hade glömt pausen, och plötsligt säger han med hög röst, så att alla hans kamrater hör det: »Gud i himlen, det här går inte längre, jag blir till ett åtlöje för hela staden!» Ni är diktare, vad skulle ni dikta om, om inte l’adultère? Eller är det sant, att man inte tänker så mycket på äktenskapsbrott utanför Frankrike?

– Jo då, svarade Kristian Ebb, vi ha också börjat komma med på ett hörn. Framsteget är på marsch, och ingenting skall hejda det!

– Då förstår ni mig, när jag frågar er, om ni har hört allt vad man berättar i staden om en viss herre … Ni har en vän, som också är stamgäst här …

– Menar ni Martin Vanloo? Ni vill väl inte påstå, att det är han som säljer pälsar till underpris? För om ni säger det, tror jag det inte!

– Ni är så hetsig av er, det har jag ju aldrig sagt, det finns väl andra medlemmar av familjen …

– Såvitt jag vet, består familjen av en uråldrig farmor, vidare av två bröder med namnen Allan och Arthur, som jag inte känner, och en ung släkting på sidolinjen, som påstås likna den engelske skalden Shelley, kallad Englands Kristian Ebb. Vem av dem är det som realiserar pälsar? Jag är en kristen människa och tycker lika mycket om att baktala min nästa som någon annan, men jag vill

ha fakta, innan jag gör det!

– Fy, fy, fy, sade fröken Titine med markisinnemin, baktala sina medmänniskor, räcker det inte med en päls ovanpå ett armband med rubiner?

Hon avbröt sig och gled med det naturligaste tonfall i världen över i en hälsning:

– God morgon, monsieur Vanloo! Har det inte ringt i era öron? Monsieur le Poète och jag tala just om er familj?

– Om min familj? svarade en hes röst på andra sidan Ebbs axel. Nöj er med att tala om den ende anständige medlemmen av den, jag menar mig själv! Och vad är det ni dricker, Ebb? Öl! Fröken Titine, vill ni inte ge oss en hela skum, men plötsligt som de säga i Italien!