Читать книгу Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке - Франк Хеллер - Страница 9

I

– Vad säger ni, Geneviève? ropade skalden Ebb och satte sig upp i sängen med den blonda hårluggen på ända. Är Arthur Vanloo död? Hur vet ni det? Och hur har det gått till?

Genevièves norska dialekt då hon besvarade dessa frågor var så överväldigande, att Ebb först hade svårt att förstå, vad hon sade. Men då innehållet i hennes berättelse äntligen gått upp för honom, varade det inte många sekunder, innan han stod under duschen i badrummet.

Mentones palmomsusade saluhall ligger vid stranden av Medelhavet, på gränsen mellan den gamla och den nya stadsdelen. Dit samlas i morgonens tidigaste timmar de medborgare som handla med kött, fisk, frukt och andra livsmedel, och dit strömma så småningom stadens husfäder och husmödrar för att göra inköp under mycket och energiskt prutande. Och där var det Geneviève framför ett av salustånden hade råkat den person, från vilken den stora nyheten i första hand emanerade, andra köksan på Villa Longwood. Köksan var alltför överväldigad av det inträffade för att kunna ge en sammanhängande berättelse, men detaljerna kunde hopsummeras så här: herr Arthur Vanloo var i regeln mycket matinal, morgontidig. Om han inte vaknade själv, hade betjänten order att väcka honom senast klockan sju. När Christophe knackade på denna morgon, kom det inte något svar. Han öppnade dörren, men hade till att börja med inte intrycket, att någonting var galet. Det var först när han hade dragit från gardinerna och slagit upp fönsterluckorna, utan att hans herre gav något livstecken från sig, som han började finna saken besynnerlig. Han såg närmare på mannen i sängen, och när han gjort det, tog det honom inte lång tid att komma ned i köket. Hovmästaren ville först slå bort det hela som alster av en sjuklig fantasi, men så småningom lät han övertala sig att gå in på rummet. Och så skedde upptäckten …

Medan Kristian Ebb lät det iskalla vattnet forsa över sig, stirrade han genom fönstret ut på en palm, vars grenar vajade av och an i morgonvinden.

Tjugufyra timmar tidigare hade Arthur Vanloo klistrat upp blodröda plakat på Mentones strandpromenad, full av övertygelsen att han banade vägen för ljusare tider. Tolv timmar tidigare hade han växlat bittra ord med sina två bröder och hånskrattat åt tanken på en lagstiftande makt i världsalltet. Jorden hade vridit sig ett halvt varv kring den matematiska abstraktion som kallas dess axel, tysta stjärnor hade vandrat sin ödesbestämda gång över himlavalvet, gryningen hade färgat uddarna mot Italien opalblå – och när solen gick upp över dessa uddar, var Arthur Vanloo bara ett namn, en skugga och en fabel … Borta voro hans planer på att förbättra denna snurrande värld, borta hans tvister med sina bröder, livets tyngd och hetta hade för alltid följts av dödens svala ro, »der Tod, das ist die kühle Nacht … »

Kristian Ebb stoppade strålen ur duschen, kastade på sig kläderna, krafsade ned två korta brev, ett till Trepka och ett till Lütjens, och gav Genevière order att avlämna dem personligen. Därefter högg han hatt och käpp från stället i tamburen och försvann i ilmarsch längs gatan. En halvtimme senare stod han vid infarten till villa Longwood.

Den garderades inte av någon portvaktstuga, endast av två metallgrindar i empirestil, och dessa stodo öppna, nu liksom kvällen förut, då han, hans kolleger och Arthur Vanloo lämnat huset. Han drev långsamt uppför uppfartsvägen. Parkens otaliga blommor, lyste i sin vårligaste prakt. Hunnen ett stycke upp varseblev han en man, som gick rastlöst av och an i en sidoallé, under det han då och då kastade förstulna blickar upp mot villan. Det var Martin Vanloo. Han hälsade Ebb med uttryck av belåtenhet.

– Hallå, Ebb – förbaskat hyggligt av er att titta hit upp – ni har naturligtvis hört den sorgliga nyheten? Ja, sorglig måste man ju säga, fastän …

– Fastän vad?

– Jag menar, fastän vi ju alla skola den vägen gå. Arthur och jag voro så olika som eld och vatten, men därför är det ju inte givet, att man önskar livet ur varandra. Men så går det: