Читать книгу Claes Flemings tider - Fredrik Cygnaeus - Страница 116

Jag aldrig vetat förr än denna morgon

Hvad vår vill säga. Hittills tycktes mig,

Att våren var ett vinterns svaga barn,

Som lemnats efter blott till hälften vaknadt,

Då modren flydde uti hast sin kos

För att sin nöd på Lapplands fjällar gömma.

Nu först jag fått Ditt klara öga se,

O Vår, naturens son till brudgum mogen.

Jag tycker blommor dofta, väfda in

Uti Din snödrägt, som från skuldran sjunker,

Och diamanter blixtra utaf lif,

När solens gyllne fingrar med dem leka.

När stjerna efter stjerna smälter bort

Bak rosigt förlåt uppå himlens fäste,

Och varma fläktar, hvilkas glöd dem löste,

Fly ned till jorden, båda vårens ankomst;

Då möts på halfva vägen dessas anda

Af andar stigande från haf och jord.

De gjutas i hvarann, som tvenne själars

Uti den kärleksvarma kyssens famntag.