Читать книгу Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - Gustaf af Geijerstam - Страница 6

Innehållsförteckning

Och allt hade blivit förändrat, därför att bland de goda människorna hade en annan kommit in, vilken icke var av deras blod och icke passade samman med dem. Var kom hon ifrån? Och vem var hon? Varför var hon olik andra människor? Och varför fruktade henne alla?

Det var icke därför, att hennes lynne var stridigt, och hon gärna yppade kiv med andra. Många människor äro sådana, och dock gömma de det goda inom sig, och när deras lynne saktat sig, bringa de sådant lätt i glömska. Det var ej heller därför, att hon lätt blev vred och i hetsigt mod slog sina pigor eller bannade dem med orätt. Många ha gjort sådant, och ingen har därför brutit staven över dem på allvar. Ej heller var det därför, att hennes röst ofta lät kärv och hennes ord föllo skarpa. Bakom sådant finner man ej sällan godhet, och sådant se människor.

Nej, Inga Persdotter var skydd, därför att hon aldrig ångrade och aldrig gjorde något gott igen, och därför att ingen trodde henne. Hennes hår var svart, och hennes ögonlock voro tunga. Släpande och långsamt föllo de ned över ögonen, och när hon slog upp dem, blev man hemsk till mods, emedan hennes blick var så hård, fastän ögonen voro blåa. Det fanns endast en, som aldrig hade förstått, hur hård denna blick var, och det var Tufve Tufvesson själv, hennes man. Folk sade, att detta kom av, att han själv var för god för att tro ont om andra, och de sade också, att det var hans olycka. Men utom detta förhöll det sig även med Inga Persdotter så, att hon, så länge det var henne möjligt, gärna ville stå väl hos andra. Då gjorde hon sin röst mjuk och sitt leende vänligt, men även de, som aldrig rönt något ont av henne, vunnos varken av hennes milda röst eller av hennes leende. Ty när ögonlocken fälldes ned, log hon utan att veta det, och detta leende var ett annat, än det hon helst velat visa.

Hon bar något inom sig, det såg var man, som ingen fick se, och detta var det man fruktade. Det var något av en gåta över hela hennes väsen, och detta något var ej av den art, som lockar, utan av den, som skrämmer. Hon gjorde ingen orätt, bedrog ingen i handel, skinnade ingen, och om hon var snål om sitt, var det ej mera än, vad man tålt av mången annan. Men det fanns ingen, som kunde säga, att han visste, vilka hemligheter Inga Persdotter gömde, och det fanns heller ingen, som ej innerst fruktade att få veta det.

Blott att hon gömde mycket inom sig, därom voro alla ense.

Inga Persdotter var även vid äldre år vacker, som sällan en bondhustru, vilken arbetar mycket, är. Hennes hy var mjällare, än vad bondens kvinnor pläga bära, och hennes händer mjukare och mindre. Hon var icke född i byn bland de andra. Hon kom norrifrån, från den låga tallskogen, som mörk och tät tager vid, där den ljusa slätten slutar. Tallskogen börjar på andra sidan ån, och den sträcker sig utmed landsvägen långt bort utmed en sandig ås, där ingenting annat vill växa. Därifrån kom Inga Persdotter, och där, trodde man, hade hon lärt sig att le, inåtvänt och stilla, med de tunga ögonlocken skymmande för blicken, så att ingen kunde se, vad ögonen eljest förråda, ett vasst, plötsligt leende, vilket hastigt kom och hastigt försvann, som om hennes själ setat i fängsel bakom de jämna, vita tänderna och aldrig velat träda människorna nog nära för att skänka dem ett leende, vilket var öppet och ljust.

Sådan var Inga Persdotter, och den ende, mot vilken hon städse var mild, var sonen. Honom betraktade hon med öppna ögon, honom visade hon sin blick, och med honom talade hon, medan de båda följdes åt över markerna. Spänstig och liten gick hon bredvid honom, tung och stor följde han henne, alltid ett par steg efter, så att hon till hälften måste vända sig om för att kunna träffa honom med sin blick. Då lyste hennes ögon.