Читать книгу Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - Gustaf af Geijerstam - Страница 7

Innehållsförteckning

Efter Tufve Tufvessons död förgick emellertid lång tid, innan några förändringar skedde på gården i Möllinge. Nils växte upp och blev man. Han var lång och grovlemmad, hans ansikte var barnsligt och hans ögon godsinta. Ögonlocken voro tunga på honom liksom på modern, och han såg ofta bort, när han talade med någon. Men eljest liknade han mest fadern, om vilkens död de onda ryktena gingo, var god och välvillig som han och gjorde ingen för när, varken människor eller djur.

Men borta från alla andra människor levde han liksom modern. Aldrig hade han vänt sin håg till någon kvinna, aldrig hade han som de andra unga männen i byn haft en käresta, vilken under de ljusa sommarkvällarna mötte honom i ängen. Nils hade ett gott huvud, fastän han aldrig talade mycket, och fastän han gärna höll sig själv undan. Ty prästen, för vilken han läste sig fram, gav honom vitsord, framför andra. Och när han, högväxt och välskapad, ljus i hyn och med ett gott leende i sina ljusa ögon, kom på kyrkvägen bland de andra, var det mången flicka, som gärna skulle kastat sina blickar på honom, om hon icke fruktat hans moder. Men Inga Persdotter önskade ingen kalla svärmor. Ty alla visste, att Nils rättade sig efter sin moder i allt, och att hon var den enda, som hade makt över honom.

Denna makt hade hon fått, därigenom att hon i den ålder, då sonen ej längre var gosse, men ej heller ännu blivit man, gjorde sig till hans härskarinna genom att locka honom till brottslig kärlek. Detta började, medan den sjuklige Tufve Tufvesson ännu levde, och om de onda ryktena efter hans död talade sanning, så var denna brottsliga kärlek skuld däri. Inga Persdotter var ännu en ung kvinna, när hon i orent syfte första gången kom att kasta sina ögon på sin son, hennes blod brann hett, och hennes man var gammal och sjuk. Det oerhörda blev Inga Persdotter möjligt, emedan hon själv hörde till dem, vilka aldrig känt, att någonting i världen har helgd. Av sig själv och sin egen lust var hon fylld. Därför föraktade hon också andra människor, emedan de icke voro som hon, samt kallade dem i sitt sinne enfaldiga och svaga. Detta var väl ock hemligheten, varför hon ingav alla, som kommo i hennes närhet, skräck. Men sådant höll henne icke tillbaka. Hon märkte det tvärtom själv och gladdes i högmodssvindel och kraftkänsla åt den skrämsel, hon spridde. Aldrig hade heller denna kvinna önskat sig ett barn. Kärleken ville hon njuta, gods och penningar, kläder och husgeråd ville hon äga. Men böja sig ville hon icke. Hon ville icke lida, som kvinnor göra, vilka längta efter lidandet, emedan de känna, att just detta skänker dem den enda, stora sällheten. Den dag, då hon märkte sig vara havande, blev hon därför utom sig av vrede och skräck. Hon gav sin man skymford och slog honom rasande i ansiktet samt fick ännu större hat till honom, emedan han i sin godhet icke nändes slå henne igen. Så gick hon till Spå-Maren, som kunde läsa över sår, slå ut ögon, väcka kärlek och hat samt andra hemliga konster, och henne bad Inga Persdotter, att hon måtte göra henne hennes livsfrukt kvitt. Men Spå-Maren, som icke fruktade Gud, men väl lagen, vågade icke göra som hon bad. I vanvett gick Inga Persdotter därifrån. I två dagar stängde hon sig inne och ville icke taga någon föda till sig. Hon ropade till dem, som ville komma in till henne, att de skulle låta henne vara, till dess att hungern vållat hennes död. På tredje dagen blev henne dock hungern övermäktig, så att hon kom ut och åt. Då var hon blek och tärd samt hade blåa, djupa ringar kring ögonen. När hon ätit, gick hon ut på gården. Fastän det ännu var tidigt på våren och kyligt i luften, satte hon sig där vid brunnen under fläderbusken och satt så, utan att röra sig, ända till aftonen. Hennes man och husets folk gingo henne förbi. Men ingen kunde säga, om hon verkligen ingen såg, eller om hon blott låtsade så.

Efter den tiden var Inga Persdotter ej värre, än havande kvinnor pläga. Hon var blott tystare och grubblade mera. Men när födslosmärtorna kommo, hädade hon Gud och slog barnmorskan, som ville hjälpa henne, samt betedde sig så, att Tufve Tufvesson, hennes man, som länge längtat efter barnet och nu gladde sig, att det kom, gick ut i trädgården, emedan han ej kunde vara inne. Där satte han sig ned på bara marken och bad. När så gossen var född, ville modern till en början ej se honom, och ej heller ville hon ge honom di. Hon rördes ej av hans kvidan, och hon fogade sig icke, förrän hennes egna bröst började värka.

Hennes känsla för gossen vaknade ej heller, förrän han blev äldre och lockade hennes blod. Hon slog honom aldrig, gjorde honom heller aldrig på annat sätt något ont. Men hon kunde sitta och se på honom, som undrade hon över att han fanns där, och varför han egentligen blivit till.

»Du Tufve», sade hon en dag till sin man. »Varför komma egentligen barnen?»

Härpå hade Tufve Tufvesson aldrig tänkt, emedan det för honom var nog, att han visste, att Gud en gång hade ordnat det så. Men emedan han trodde, att han kunde inverka på sin hustru till det goda, svarade han:

»Gud giver oss dem väl för att lära oss, att vi icke endast skola leva för oss själva.»

»Det tror jag inte», svarade Inga Persdotter. »Jag har alltid levat för min egen skull, och det vill jag ock göra hädanefter.»

Hon gladde sig, när hon sade detta, emedan hon märkte, att hennes man ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade allvar. Ty så underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa väckte hennes glädje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckokänsla därvid, hon kände sig även stolt, emedan hon därigenom trodde sig vara förmer än andra. Hur hon blivit sådan? Hur detta kan vara möjligt? Vet en människa överhuvud, hur hon blivit till? Kan hon någonsin säga, hur hon blivit den hon är? Få veta, vilka de äro. Men Inga Persdotter hörde till dessa få. Och just att hon kunde veta det, utan skrämsel och utan samvetsagg, däri låg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsägliga maktkänsla och fröjd.

Aldrig hade hon heller känt sig som mor, aldrig hade hon böjt sig under ansvar och plikt. I instängd och trotsig ensamhetskänsla hade hon sett ut över människorna, för vilka hon kände sig främmande, och när hon lockade Nils till synd, undrade hon aldrig över, hur hon kunde önska sådant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvärtom höjde det hennes gömda lycka, som intet människoöga skulle se, att hon visste sig hava utfört i handling, vad andra människor knappast våga nämna vid namn. Hon kunde gå ensam för sig själv och säga det högt: »Det har jag gjort. Det har jag vågat. Det finns ingen mer än jag, som kunnat göra sådant. Sagorna tala därom, men sagorna ljuga, som Bibeln gör. Ingen tror dem, och ingen lever därefter.»

Och när mannen var död, och hon ej längre hade någon herre över sig, för vilken hon måste hyckla och gömma sig, kände hon sig trygg i sitt brott. Ty ingen kunde dock misstänka sådant mellan moder och son. Därtill voro människor alltför veka och svaga, deras blod för trögt och deras tankar för skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan människa betydde för henne något.

Som ett vax var han i hennes hand. Ty så tidigt hade hon tagit hans sinnen fångna, och så allsmäktig är kärleken, helst när den tagit brottets dunkelröda, sällsamma färg. Så mycket starkare var hon också än han, att inför hennes leende trängdes alla frågor, vilka ynglingen velat framställa, outtalade tillbaka i hans själ. De lågo där slumrande och plågade honom kanske. Men de lyckades aldrig göra sig helt hörda, ännu mindre växa till makter, vilka skulle göra honom till herre över sig själv. Så mycket kan väl en mogen kvinna alltid verka på en gosse, vilkens kärlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna för honom själv. På ett ännu sällsammare sätt fick Inga Persdotter makt över sonens själ, just därför att hon var hans mor. Slog hon upp sina tunga ögonlock, fångade hon genast hans blick, och som under en förtrollning blev honom allt, vad de båda sade och gjorde, rätt och gott. Nils växte upp och blev en man. Han såg åren komma och åren gå. Det är troligt, att han önskade sig fri och önskade vara som alla andra. Men så fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sällsam blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade mor, att han aldrig ens förmådde tänka sig, att bandet kunde brytas. Han var länkad vid henne för livet, och de tu voro ett.

Ty när Tufve Tufvesson var begraven, då intog Nils faderns plats i den breda sängen i vardagsstugan. Där somnade han varje afton, där vaknade han varje morgon, där knöto grymma ödesgudinnor varje natt vidare och vidare på maskorna i det nät, som drog honom från livet och stängde honom ute från människor.

Men han kände det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar gingo icke långt. Och var dag som kom, skänkte honom nog med arbete på gården, där han en gång skulle sitta som ensam husbonde.

Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta gjorde också en var, vilken kom innanför deras dörr, otrygg och mörkrädd, som människor bliva, när den varnande rösten inom dem röjer ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vågar nämna.