Читать книгу Nils Tufvesson och hans moder - Gustaf af Geijerstam - Страница 8

Kvarnbo låg långt bort ifrån Möllinge, så långt, att de värsta ryktena om Nils Tufvesson och hans moder aldrig hunnit dit.

Nämndeman Ola Persson i Kvarnbo var sin orts främste man, och han hade blivit det, därigenom att han var både en dugande man och en rättrådig. Till honom vände sig alla, vilka sökte ett gott råd, för alla hade nämndeman tid, och ingen kunde säga, att han vänt sig till Ola Persson, utan att få stöd för sin vilja, och mera klarhet i det, varöver han grubblade. Nämndemans hår var gråsprängt, tätt och mörkt, och med det gråa skägget under hakan och de ljusa, klara ögonen liknade han lika mycket en skeppare som en bonde. För allt fann han tid, och utan att han själv syntes veta det, var han alltid den, som styrde. När han var trött, talade Ola Persson gärna om, att det var en olycka, att han, som hade så mycket om sig, alltid fick mer och mer. Allt skulle han bestyra, alldeles som klockarefar. Men när någon annan försökte lyfta någon del av arbetsbördan från Ola Perssons starka skuldror, blev han själv liksom orolig. Och innan någon kunde säga, huru det tillgått, hade nämndeman tagit tömmarna i egen hand och på sitt lugna, raska sätt klarat det hela. Dock var han icke sådan, att socknens angelägenheter hindrade honom från att sköta sin gård och sitt hem. Som en husmor visste han besked om alla de sysslor och detaljer, vilka bilda det inre i ett hems skötsel, och om han lämnade allt, vad därtill hörde, åt sin hustru, kom detta icke därav, att han ej skulle kunnat taga även denna del av dagligt arbete och omsorg på sig, utan emedan han var en rättvis man och ville, att ingen skulle se hans hustru över axeln. Därför lämnade han åt hustrun, vad henne tillhörde och lät henne aldrig ana, att han ibland önskade hustrun något mera av den klarhet och den driftighet, som utmärkte honom själv. Men sin gård skötte han, som han skötte bönderna i socknen, och det fanns intet, vilket där skedde, som undgick hans blick.

Emedan Ola Persson själv var sådan, att man måste se, var han satt eller stod, och höra på hans ord, så ofta han talade, lade man föga märke till hans hustru. Tyst och sakta kom Sara Persson och gick, och i tysthet tjänade hon sin man och gjorde, så långt hon det förstod, allt så, som hon trodde, att han ville. Detta märkte nog aldrig Ola Persson. Ty han var städse upptagen av sitt och van, att alla fogade sig efter honom. Men han var god emot sin hustru, därför att hon skötte hans hus, skänkte honom glädje i ungdomen, då hon var välväxt och späd, samt därtill givit honom fyra barn, vilka alla gjort honom glädje. Mera begärde Ola Persson icke av sin hustru, och mera ger också sällan någon kvinna. Det bästa, livet skänker, är också gott nog.

Men med all den kraft att handla, som utmärkte Ola Persson, och allt det välde han utövade över andra, var han dock ingen högmodig man. Från högmodet och dess kyla skyddades han, därigenom att han, så kraftig han än föreföll, innerst var vek till sinnet. I likhet med många av dem, vilka ha svårt att kläda sina känslor i ord, hade den myndige nämndemannen lätt att bli rörd och lätt att darra på rösten, emedan gråten mot hans önskan ofta ville tränga sig fram i hans hals. Detta skedde, när någonting, som rörde hans närmaste, skulle avhandlas, eller ock, när någon gång talet kom att vända sig kring livets och dödens stora frågor, inför vilka väl sällan en människa står kall.

Som mången olärd, vilken gärna tänker själv, var Ola Persson icke blott en handlingens man, utan även en grubblare, och när han satt ensam på sin förstugukvist eller gick omkring på sina ägor, då hade han från ungdomen vant sig att tänka över sitt eget liv och deras, som stodo honom nära. Därifrån kom han på sitt vis att tänka även på allt det, som rör oss människor alla lika nära, och någon enda gång, när han satt i samtal med en man, till vilken han vågade tala, yppade han något av allt det, som i ensamheten upptog hans tankar. Vad som då mest sysselsatte Ola Persson var städse, att han fann sig själv liten och allt, som skedde i världen, märkligt och stort. Ingen, som såg nämndemannen i livet, skulle hava trott detta. Blott vid tysta högtidstimmar i livet kom sådant över hans läppar. Men när Ola Persson då tillät sig själv att tala, blev han en helt annan man, än när han lugnt och klart ledde andra till rätta i yttre ting eller förde ordet på sockenstämman. Inför sådant, som låg högre än det vardagliga, där kände Ola Persson sin egen otillräcklighet, och han inledde gärna sitt tal med: »sådant förstår ju icke jag». Då blev han fåordig och skygg, och emedan han kände sin egen otillräcklighet så starkt, och hans sinne var vekt, blevo hans ögon lätt fuktiga och hans röst darrande. Det var nämndemannen en självklar sak, att han i sådana ting aldrig kunde komma längre än till en blygsam undran. Men så starkt och så rikt kände han det lilla, han vid sådana tillfällen sade och tänkte, att han dock alltid meddelade andra intrycket av, att det liv, han levde, var rikt. Sina barn hade han aldrig kommit nära, endast emedan han älskade dem så högt, att han svårligen förmådde tro, att de skulle kunna återgälda, vad han själv kände för dem. Icke ens i sina drömmar hade han begärt sådant. Han såg barnen växa upp, lämna hemmet och sätta bo, och han kom dem aldrig närmare än andra främmande.

Också över sådant kunde Ola Persson grubbla, men han vande sig vid att vara nöjd med det som var, då han såg, att det icke kunde ändras. Skygg som han blivit och ovan vid att visa sina känslor, hade han heller aldrig kunnat smeka barnen, och med åren hade denna skygga återhållsamhet blivit honom en sådan vana, att han aldrig ens kunde tänka sig en ändring däri. Dock skulle det glatt honom, om någon av hans döttrar en gång kommit och smekt hans hår. Men det föll icke nämndemannen in, att om barnen avhöllo sig från sådant, detta kunde bero på, att han själv vant dem därvid.

Två av döttrarna hade emellertid redan kommit i eget bo, och endast den tredje, Elin, gick ogift kvar och väntade den dag, då även hon skulle lämna hemmet. Elin var lång och smärt, starkt byggd, hade brunt, tjockt hår och var vacker och finlemmad. Glada och varma voro hennes ögon, ljust och varmt hennes leende. Vackrare än systrarna var hon, och hennes förstånd var bättre än deras. Hon var icke den yngsta, utan den andra i ordningen, och hennes yngsta syster hade blivit gift före henne. Alla tyckte, att då hon var två och tjugu år, var det hög tid på, att även Elin blev gift. Och mången undrade över, att den rike Ola Perssons dotter så länge gick ogift.

Detta kom därav, att Elin Olasdotter i mycket icke var andra kvinnor lik. Bland de sina bråddes hon mest på sin fader. Som han gick hon skygg och instängd i sina egna tankar, och det, som rörde hennes eget känsloliv, röjde hon icke. Som fadern var hon i allt öppen och hjälpsam, när andra behövde henne. Rask och oförtruten var hon i sitt arbete, och ingen förstod sysslor och människor lättare än hon. Men liksom fadern kände hon sig själv liten, och hon kunde därför aldrig tro, att det var sant, när hon hörde människor säga, att hon såg något ut. Emedan Ola Persson icke visade någon yttre vänlighet mot sina barn, gjorde hans hustru det icke heller. Ty Sara Persson följde sin man i allt, och som mannen själv gjorde, trodde hon, att han också ville hava det. Därför hade Elin aldrig mottagit en smekning av sina föräldrar, och när hon var tjugutvå år, visste hon ej vad en kyss ville säga. Av tjänstefolket hade hon någon gång hört talas om sådant, men vad hon då hört, fyllde henne med en sådan känsla av skam, att hon aldrig vågade fråga mer.

Elin Olasdotter levde därför icke helt som andra kvinnor. På sidan av livet levde hon, och hennes värld var drömmens. Där såg hon allt, vilket rörde henne själv, allt det, som en dag skulle komma, hon visste icke hur. Hennes dröm diktade för henne om kärleken och om den man, hon en gång skulle älska. Men vad drömmen diktade, förtrodde hon ingen. Ensam och tyst gick hon sin väg, och hon undvek allt, som gjorde hennes väninnor glädje. När hon hörde dem tala om gossar, nöjen och dans, satt hon tyst och lyssnade undrande, hur någon kunde tala om sådant. Och då hennes sinne var rent och hennes kropp sund, blev hon ungmö och kvinna utan övergång nästan, och även hennes sinnen slumrade, emedan intet hade väckt dem. Just därför att hon var så oberörd och liksom ingenting ville veta, fanns det också något hos henne, som höll männen borta. De sågo henne och närmade sig först, men då intet gensvar kom, gingo de henne till sist förbi, undrande över, att hon icke var som de andra.

Men längtade gjorde Elin, och aldrig hade hon tänkt, att hon skulle dö ogift. Drömmarna hade lärt henne det, och fastän hon knappast visste, vad hon själv önskade, längtade hon att finna en man, som hon kunde hålla av. Hela världen, tyckte hon, blev öde, om hon en gång skulle behöva uppgiva detta hopp. Elin kunde tänka på sin mor och på sin far, och hon visste, att fadern var för henne allt och modern intet. Hon lät i inbillningen alla män och kvinnor, hon kände, träda fram för sin blick, och alltid stod det för henne så, att vad en man var, det kunde en kvinna aldrig bliva. Liten kände hon sig, när hon drömde sig en man att älska, och aldrig kände hon sig mera lycklig än då. Ty en sådan man ville hon finna, en sådan, som hon ej kunde få ord för att beskriva, men som mötte henne i drömmen. Mot honom skulle hon alltid vara öm och god, och han skulle kyssa henne, som ingen förut hade gjort. Elin undrade, om han skulle vara hårdhänt mot henne, och om det skulle göra mycket ont. Men hon ville fördraga det, om hon blott kunde få älska, och för varje man, som hon sett närma sig henne, undrade hon, om det ej skulle vara henne möjligt att hålla av just honom. Var gång hon märkte, att hon icke kunde, sörjde hon bittert, och inom sig såg hon klart, att måste hon leva länge så, utan någon att älska, då var hon icke duglig till något. Då ville hon hellre dö. Tyst och stilla växte denna tanke samman med allt, vad hon önskade sig eller hoppades av livet. Fick hon ingen att älska, ville hon dö. Och hon grät tunga tårar för sig själv vid tanken på, att ingen skulle sörja henne.

Sin far höll hon av mera än andra människor, men emedan hon fått hans sinne i arv, trodde hon aldrig, att han hyste någon större ömhet för henne.

Sådan var Elin Olasdotter, när hon en dag vid midsommartiden mötte Hans Niklasson, och denne utan vidare förberedelser framkastade sin fråga, om jungfru Elin ville komma hem till honom en dag, så skulle han visa henne hennes man. Hans Niklasson svor på, att vad han sade var sant, och att hon kunde lita på hans ord. Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes och kom. Hon gjorde detta, utan att mena något allvar därmed, och hon tänkte icke vidare över sitt förehavande, när hon en lördagsafton tog vägen över ängarna till Hans ungkarls stuga. Då såg hon för första gången Nils Tufvesson.

Elin började bliva eftertänksam, först när hon anade, att det var mera allvar i detta, än hon trott, och när hon satt i stugan, och Hans Niklasson reste sig upp och gick ut, lämnande de båda unga ensamma, då kände hon som en tryckning för bröstet och önskade, att hon vore långt därifrån. Men Nils rörde sig icke från stolen, där han satt. Kraftig och stilla satt han, som han suttit, han flyttade sig icke närmare för att omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som unga män bruka säga till flickor. Ej heller såg han på henne, mera än han hade gjort, innan de blevo ensamma. Han yttrade blott några alldagliga ord, vilka han måste säga, för att tystnaden ej skulle bliva för tryckande, och han såg lättad ut, när Hans ungkarl om en stund inträdde. Men just detta tyckte Elin om, ty det gjorde henne liksom tryggare. Och när hon gick ensam hem, var hon tacksam, för att Nils icke gjorde henne sällskap.

Vad som skulle följa på denna dag, visste Elin Olasdotter icke. Men ehuru ingen talat ett ord om giftermål, kände hon sig dock bunden. Oupphörligt såg hon framför sig den storväxte mannen med den tungsinta blicken under de underliga ögonlocken, vilka skuggade så djupt ner. Elin trodde, att det var hennes dröm, som tagit gestalt. Och inför denna tanke överfölls hon av en underlig rysning.

Var det möjligt, att han hade kommit, han, som hon väntat så länge?

Som Elin gick vägen fram stannade hon, och ännu en tanke slog ner i henne:

»Skulle detta vara kärleken? Detta, att hon kände sig så beklämd, så rädd, så fylld av en förutaning som om något rysligt, vilket hon gick till mötes?»

Elin kunde icke reda sina tankar. Mer och mer tyckte hon, att vad som skett liknade hennes dröm. Därför gick hon bort från vägen och inåt ängen, där lönnarna gåvo skymning under unga, ljusgröna löv. Där satte hon sig ned, och hela hennes själ var i uppror. Hon visste ingenting. Platt ingenting visste hon om det, vilket hon nu kände sig skola gå till mötes. Varför hade ingen sagt henne något? Och varför hade hon aldrig kunnat fråga? I tyst ångest satt hon och lyssnade inåt på sig själv, som hade hon hoppats, att ur djupet av hennes själ skulle ett svar komma. Men svaret kom ej. Hennes instinkt sov, och själv kunde hon icke väcka den.

Då såg hon åter den främmande mannens blick. Den var så instängt sorgsen och på samma gång så blid, att Elin tyckte sig börja förstå. Hon tyckte, att den berättade, hur han var ensam som hon, ingen hade varit honom god, ingen hade givit honom en smekning. Inbunden och tyst hade han blivit, emedan han längtade efter någon att älska som hon. Ur denna tanke brann som ett ljus, vilket lyste upp i hennes mörker. Hur skulle det vara, om denne främmande man lutade sig ned över henne? Skulle hon icke sträcka ut sin hand och smeka hans hår? Som Elin tänkte så, blev allt henne så nära, som hade det underbara redan skett. Då stockade sig blodet kring hjärtat och hennes kinder brunno. Hon steg hastigt upp, och vred på sig själv och sina egna tankar, gick hon vägen hemåt med så snabba steg, som ville hon fly någon.

Tyst och stilla skrider livet fram för de människor, vilka leva inåt. Tyst och stilla fullbordas deras öden, utan att någon synes ana, det som sker. Elin kände detta, och hela natten låg hon vaken, kämpande med en underlig fruktan, att hennes framtid, utan att hon visste huru, nu var bestämd. Hon kände, att om Nils begärde henne, skulle hon aldrig kunna säga nej. Men hon trodde dock ännu icke, att hon älskade honom.