Читать книгу Nils Tufvesson och hans moder - Gustaf af Geijerstam - Страница 9

Under de närmaste dagarna tänkte Elin Olasdotter dock icke mycket på denna tilldragelse. Hon var glad, att allt hade gått så lätt över, och undrade i sitt stilla sinne, hur hon kunnat taga allting så allvarligt. Men några dagar senare kom Ola Persson in i köket och bad att få tala med sin dotter. Elin följde honom ut, och genom förstugudörren, som stod öppen, såg hon, att Hans Niklasson gick bort ifrån gården. Med ens förstod hon allt och blev kall och stel.

»Hans Niklasson har sagt mig, att Nils Tufvesson i Möllinge önskar dig till sin hustru», började fadern.

Och som alltid, när han nämnde något av stor vikt, darrade hans röst.

Elin hade helst velat springa bort och gömma sig. Så hjälplös kände hon sig inför det, som nu skulle komma. Men hon vågade icke visa, hur upprörd hon var. Därför stannade hon kvar, och då hon trodde, att fadern väntade, att hon skulle svara något, sade hon sakta:

»Jag har hört det.»

Ola Persson hostade och tog sig om skägget. Han höll mera av Elin än sina andra barn. Ty han visste, att hon liknade honom själv mest. När han nu såg dottern stå nedböjd framför sig och hörde, att hon hade svårt för att tala, tyckte han, att det icke skulle vara lätt att gifta bort henne och mista henne i hemmet.

»Jaja», sade han därför. »Det måste ju så vara. Någon gång skall väl du få ditt eget, du som andra.»

När han sade detta, tänkte han på, om han icke skulle sträcka ut sin hand och klappa dottern på axeln. Men han kom sig icke för, och emedan han icke ville visa sin rörelse, gjorde han sin röst hårdare, än han ville när han frågade:

»Har du något emot, att Nils kommer hit en dag och talar vid dig?»

Elin såg upp, och i faderns röst tyckte hon sig höra en förebråelse över, att hon ännu icke var gift. Hon trodde, att han ej längre ville behålla henne hemma, utan helst önskade henne bort, och då tyckte hon, att om det så var, kunde hon aldrig stanna hos sina föräldrar. Nu hade Elin glömt sina drömmar, nu såg hon blott verkligheten, så mycket hon av den förstod. Hon rätade upp sig och såg fadern i ögonen. Så väl dolde sig båda för varandra, att ingen anade, vad den andre gömde.

»Han må gärna komma», sade hon.

Då nickade Ola Persson långsamt, vände sig om och gick in till sin hustru. Där talade han om, vad som hänt, och de båda makarna räknade över, hur mycket de skulle kunna giva sin dotter i hemgift.

Men Elin gick upp på sin kammare, som låg på vinden, och stängde sig inne. Där satt hon och såg ut genom det lilla fyrkantiga fönstret, hörde fåglarna sjunga och såg på äppelträden, som ännu stodo i blom, emedan våren kommit så sent. Varför såg hon icke allting i dag så, som hon förut hade gjort? Varför gladdes hon ej, att hennes önskan fyllts och hon äntligen fått någon, som hon kunde älska? Allt detta var som struket ur hennes själ, och Elin tänkte blott med ångest på, huru svårt det skulle bli att lämna denna omgivning, som hon kände så väl, och komma ut ibland främmande. Det kom henne för, som hörde hon icke hemma på någon annan plats än just här. Och det blev henne så bittert, att ingen fanns, som nu ville hålla henne kvar. I den gamla askens stam, som var ihålig, såg hon starhonan flyga ut och komma tillbaka. Hon kunde se något röra sig därinne i mörkret, och hon visste, att det var ungarna, som gapade efter mat. Men de skulle också bli stora, flyga ur bot och hjälpa sig själva. Sedan skulle ingen sakna dem. Så underligt allting kunde vara för människor, tänkte hon, så underligt ensamt. Då hörde hon något, som kom henne att lyssna. Vad var det? Det kom långt bort ifrån ängen. Det var göken, som gol. Det var i norr, och det betyder sorg. Det skrämde henne ej. Hon tyckte blott, att det passade så väl, till vad hon nu kände. Och hela tiden tänkte hon på, att fadern säkert ville, att hon skulle bort ur hemmet. Eljest hade han icke talat så kort och skarpt.

Men när hon sedan samma dag talade vid modern, sade Elin, att hon var nöjd, och att hon trodde allting skulle bli bra.

Så blev det avgjort, att Elin Olasdotter skulle gifta sig, och dock var det ingen, som av hjärtat önskade detta mer än Hans ungkarl, vilken fick penningar därför både av Inga Persdotter och nämndeman Ola Persson. Ty så leker livet stundom med människorna, och det ser ibland ut, som om allt samverkade, blott för att det, som är förut bestämt, skall gå i fullbordan. Men allt det, som sker, se vi människor aldrig, och blott litet veta vi.

Nils Tufvesson kom en dag, det var midsommar, och säden stod grön. Han kom åkande för egen häst, och när han steg in i huset, undrade Elin, hur det kunde vara möjligt, att hon så genast kände, att honom hörde hon till.

Han stannade endast en dag. Men då blev det bestämt allt, vad Elin skulle föra med sig i boet. Det var kläder och linne, sängkläder och en myckenhet möbler. Så var det ett tusen femhundra kronor, som Nils Tufvesson skulle erhålla för att därmed lösa ut sin moder ur boet. Dem erbjöd sig Ola Persson att strax betala, men Nils Tufvesson förklarade, att därmed fick anstå, emedan han för tillfället icke var i behov av penningar.

Under allt detta kände sig Elin nöjd och glad. Hon fann, att allt var, som det borde vara, och det var henne en lättnad att veta, att hon icke längre behövde ligga sina föräldrar till last. Även var hon dem tacksam, att de sörjde för henne så väl, och då hon icke ville tänka ont om någon, sade hon till sig själv, att det säkert icke var mer än rätt, om hennes föräldrar nu önskade henne väl gift. Ty ingen kan finna sig i att för beständigt få försörja fullvuxna barn. Nils Tufvesson tyckte hon om, och hon var honom tacksam, för att han lämnade henne ifred och så litet talade till henne. Blott när de blevo ensamma, kände sig Elin beklämd. Då föreföll det henne, som om Nils liksom blev en annan, och hon önskade sig långt bort.

På sensommaren skulle Elin enligt gammal sed besöka sitt blivande hem, så att hon icke efter bröllopet skulle komma dit som en främling. Nils Tufvesson kom själv och hämtade henne. Han hade ett vackert åkdon, och det var förspänt med två hästar.

Under vägen hände det, att den ena hästen blev skrämd och var nära att falla i sken. Den andra blev också orolig och föll in i galopp. Elin blev då rädd. Ty hon kunde aldrig sitta lugn, när hon åkte efter oroliga hästar. Så länge faran stod på, behärskade hon sig, men när allt var över, och hästarna åter stillsamt travade vägen fram, började hon gråta, emedan skrämseln fick makt med henne efteråt. Utan att tänka på, vad hon gjorde, flyttade hon sig närmare Nils och lade sin hand på hans arm, emedan detta lugnade henne, så att hon åter kände sig trygg. Men som hon satt så, blygdes hon över, vad hon hade gjort, och hon kom att tänka på, att Nils ännu icke hade vidrört henne. Hon kände, att hon blev röd, och full av blygsel tog hon bort sin hand och flyttade sig ifrån honom. För första gången önskade Elin, att Nils skulle lägga sin arm om hennes liv; och när han det icke gjorde, vågade hon icke längre se på honom. När hon till sist förstulet vände sin blick åt sidan, såg hon, att Nils satt där och såg stelt framför sig, samt att hans ansikte var grått och vitt.

Då steg inom henne en flod av ångest, så stark, att hon tyckte den ville dränka henne. Så satt hon, utan att veta, varför hon blygdes, och varför en sådan vånda plågade henne, ända till dess att Nils pekade framåt med piskan och sade: »Nu är vi hemma.» Då såg Elin på Nils och märkte, att hans ansikte åter fått färg och blivit lugnare, och hon var honom tacksam, därför att han log mot henne, när han sade detta.

Den långa färden och allt vad hon därunder tänkt och känt var med ens borta som en dröm, vilken flugit förbi. Här låg gården, och bakom sträckte sig slätten vid med avmejade åkertegar. Nu rasslade vagnen in över stenarna i inkörsporten, ljudet blev dovt under det trånga valvet, och en av hästarna gnäggade mot stallet. Elin såg brunnen, fläderbusken och solen, som föll över gårdsplanen, hon hörde en röst, som önskade henne välkommen, och kände, att någon tog henne i hand. Men Inga Persdotter såg hon icke, förrän hon satt i den fina soffan inne i kammaren och fått överplaggen av sig.

Sedan det blev bekant, att Elin Olasdotter skulle gifta sig med Nils Tufvesson i Möllinge, hade många talat med Elin om den blivande svärmodern och hennes rykte. Mer än en hade också varnat henne därför och sagt henne, att så länge en sådan svärmoder styrde i hennes mans hus, skulle hon icke få många glada dagar. Nu satt Elin och såg framför sig denna kvinna, vilken hon lärt sig frukta, redan innan hon sett henne för sina ögon. Hemskare och hemskare blev det henne till mods, och hon tyckte sig höra en röst inom sig viska:

»Gå, gå genast, innan det blir för sent.»

Men fast hon hörde detta, satt Elin som fastnaglad vid stolen och kunde icke tala. En isande fruktan hade förlamat hennes lemmar.

Inga Persdotter satt stram och betraktade sonens blivande hustru, och hon kunde icke dölja sitt ansikte. Hon betraktade den unga kvinnan från huvud till fot, hon såg, att hon var fyllig och välskapad, att hennes barm var ung och hennes höfter mjuka. Hon såg, att hennes drag voro milda och ljusa, håret mjukt och lent, och att hon väl kunde göra en man lycklig, vinna och behålla hans kärlek. Allt detta såg Inga Persdotter, medan hon tigande satt och inför den unga kvinnan kände den ålderns vanmakt, vilken hon fruktade. Då kunde hon icke tämja sin natur till tystnad och ro. Allt som levde och brann inom henne kom i uppror, och hon mindes ej längre, hur hårt hon arbetat och stritt, för att denna kvinna en gång som sonens hustru skulle träda innanför hennes dörr. Utan att besinna sig reste sig Inga Persdotter upp och gick fram till fönstret, endast för att slippa se. Och när hon hörde sonens långsamma steg i köket, gick hon utan att säga ett ord förbi Elin och ut ur kammaren. Dörren läste hon efter sig i lås, och Elin kunde genom den stängda dörren höra, hur Nils och den andra talade med varandra. Hon hörde också, att Inga Persdotter höjde rösten, och att sonen försökte tysta henne.

Länge satt Elin så ensam, och hon kände sig rädd, som om hon setat ute på en kyrkogård i kolmörkret. Hur länge hon satt så, visste hon ej, men det måtte ha varit länge, ty när dörren åter öppnades, märkte hon, att solfläckarna på golvet hade flyttat sig. Men därute avgjordes Elins öde, ty där gick Inga Persdotter sin son till mötes och lade sin hand på hans arm.

»Tyst», sade hon, när hon kom ut. »Tyst och hör på mig.»

Hon sade så, oaktat Nils ej hunnit öppna sin mun, och hon fångade hans blick med sin och tvang honom att lyssna.

»Hon är vacker, kvinnan, som du valt dig», sade hon, »och hon kommer att dåra dig.»

Nils stammade och ville draga undan sin arm.

Men modern höll honom fast, och hela hennes gestalt skälvde, fastän hennes stämma ljöd säker.

»Har du rört henne?» sade hon rått. »Svara mig, har du rört henne?»

Nils försökte vika undan för moderns blick och han kände, som om något inom honom domnade och dog. Men inför den blick, som så länge tvungit honom ned under sig, kunde han ej längre hålla sig själv upprätt. Allt vad han hoppats och tänkt ramlade plötsligt under hans fötter, och skammen, som han hoppats undgå, var åter över honom. Nils förstod, att allting måste förbliva, som det var, och han såg, att för honom ingen räddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, när han svarade nej, och i samma ögonblick tyckte han, att han aldrig velat något annat.

Inga Persdotter såg, att han talade sanning, och hon släppte hans arm.

»Svär mig», sade hon, »att så länge jag lever, skall du ej komma henne närmare, än du gjort.»

Nils stönade av fruktan och smärta, och hans panna blev våt av svett. Så oförberett kom detta över honom, så meningslöst häftigt, att han tyckte sig som väckt ur sin sömn, när elden satt i väggarna. Han vred sig för att komma loss.

Men Inga Persdotter fortfor:

»Svär mig det vid den levande Guden och vid din syndiga själ. Ty så visst jag lever – eljest går det varken dig eller mig väl.»

På ett ord av Nils sänkte hon rösten för att ej höras in i kammaren, och hon hämtade andan, som om hon sökte efter ord, nog starka för att passa till den ed, hon krävde, och det brott, den innebar.

»Svär det», sade hon, »eljest sätter jag i denna natt eld på gården och hänger mig själv, så att allting får ett slut. Du vet, att jag kan det, och att jag alltid gör, som jag sagt.»

Då svor Nils den ed, hans moder krävde, vid den evige Guden och vid sin fattiga själ. När han gjorde så, böjde sig hans knän under honom i skräck, och han kände det, som om han försvurit sig åt djävulen.

Men Inga Persdotter log åt hans skräck, och när samtalet var slut, öppnade hon lugnt dörren till kammaren och bad den blivande sonhustrun komma ut och dricka kaffe med sin fästman.

Sådant var det första sammanträffandet mellan dessa tre.

I tre dagar stannade Elin på Möllinge gård, och var dag som gick, tyckte hon, att tiden stod stilla, och att hon själv i stum ångest ropade efter hjälp. Men gå bort kunde hon lika litet som låta någon av de andra ana, vad hon led. Trygg kände hon sig först, när hon åter satt i vagnen och var ensam med Nils. Men när Möllinge gård försvunnit bakom backen, där pilarna stodo i rad, sträckande sina blekgröna grenar mot den blåa augustihimmelen, då lovade Elin sig själv, att berodde det på henne, skulle hon aldrig återvända. Förr ville hon skriva avskedsbrev till dem, som kunde leva, och själv dö för sin egen hand.

Men hela tiden tänkte dock Elin på Nils och sade sig själv, att det gjorde henne ont om honom. Så ensam han gått dessa dagar och så förgrämd han sett ut. Han var en god man, det förstod Elin, och han rådde sig icke själv.