Читать книгу Dagdrömmar - Gustaf Hellstrom - Страница 5

Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel självmedvetenheten — kampen mellan känslan av ens egen betydelse och dess motsats, känslan av ens eget mindervärde — icke blott som den i individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes levnad utslagsgivande.

Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna. Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer och ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är — mänska, en individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framträdande yttre betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en enastående och enhetlig tillvaro".

Ju närmare man lär känna en mänska, ju längre den period är, över vilken ens kunskap om henne sträcker sig, ju klarare framgår det för en, att hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan känslan av hennes egen betydelse och de yttre och inre hinder, som hämmat den, tvingat den att söka sig andra vägar, hämmat den på nytt o.s.v. i en enda oavbruten brottning, till dess självmedvetenheten segrat eller genom en kompromiss slagit sig till ro i en eller annan fåfänga eller — till sist — hissat resignationens vita flagga.

Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom en mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en person förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett individens sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som enastående och enhetlig tillvaro.

* * * * *

Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse.

Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen:

— Kommer han!

Utanför föll den sena februarisnön i stora flingor, som smälte.

I kasernträdgården tvärs över gatan stodo granarna med tunga, vita grenar. Då och då föll ett snöflak till marken med ett dovt, mjukt ljud: grenen rätade åter upp sig, och för några sekunder skälvde den, som om den skakat av sig vätan från det fallna flaket.

Från kaserngården andra sidan granarna hördes det taktfasta trampet av marscherande fötter, höga kommandorop, en kort trumpetsignal och gnäggandet av en häst, som ensam leddes ut ur en av de långa, gulvita stallbyggnaderna.

Den dagen hade Stellan ej fått lov att gå ut. Han stod på en stol vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna. Det hände ofta numera, att han måste hålla sig hemma för vädrets skull. Man hade plötsligen blivit så rädd om honom. Varför kunde han ej förstå.

Det var för resten så mycket, Stellan på den sista tiden fann hemlighetsfullt.

Till exempel hans mor.

Gamla Kerstin påstod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring allvarliga och talade med låg röst. Till och med Ida ute i köket hade slutat upp att sjunga.

Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde minnas.

Men han kunde inte förstå, att hon var riktigt sjuk. Hon grät inte. Hon jämrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon.

Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro så tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken Kerstin eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo tjockare för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans första fråga: — Har di blitt tjockare, mamma?

Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra hade vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt över dem. Han förstod att på grund av dem utmärkte sig hans mor framför alla andra. Men på samma gång var han också rädd för dem. När han någon gång fick se dem, tog han ett steg tillbaka från sängen, och en gång, då han fått känna på dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat göra honom illa.

Och så kom farbror doktorn varje dag. För en vecka sedan hade han stannat mycket länge. Då hade Stellan ej fått sticka näsan in i sjukrummet. Gamla Kerstin påstod, att doktorn skulle tappa hans mor. Stellan var från början emot företaget.

— Ja, men kan hon stiga upp sen? frågade han.

— Ja, svarade Kerstin.

Stellan lugnade sig en smula. Han blev stående utanför dörren och lyssnade för att höra, när hans mor föll i golvet. Men han hörde ej någon duns.

När han till sist släpptes in, låg hon alldeles som förr i sängen. Han vågade ingenting säga. Han hade fått tillsägelse att hålla sig mycket tyst. Han blev stående ett stycke från sjukbädden och sneglade på sin mor med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett sedan länge överenskommet tecken att hon skulle böja sig, så att han kunde viska i hennes öra:

— Ska hon inte stiga upp?

— Jo, jo, snart.

Men hon steg inte upp.

Från denna dag förlorade Stellan allt förtroende till farbror doktorn. Han upprördes också över detta sätt att få mänskor att stiga upp genom att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle göra likadant med honom om mornarna — — —?

Det hade också kommit en fröken i huset. Hon hade en vit hatt på sig inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han ville inte ha någon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma. Han var avundsjuk på henne. Hon fick jämt sitta inne hos hans mor. Och hon ville alltid köra ut honom i barnkammaren. Men han hade föresatt sig att hämnas på henne: en gång, då han blev riktigt stor, skulle han ta sin fars sabel och hugga huvudet av henne. Ännu så länge fick han nöja sig med att bita henne i handen, då hon förde honom ur sjukrummet.

Allt detta med moderns påstådda sjukdom hade emellertid också sina stora fördelar och behag. Han kunde ej underlåta att känna, hur han vuxit i makt. Alla utom syster gjorde vad han ville. Han behövde bara skrika så högt, att hans mor hörde det. Och så fick han sin vilja fram.

Varje dag kom det också tanter på besök. De hade choklad och konfekt med sig åt honom. De togo honom i sitt knä, klappade och kysste honom och sade: — Nu blir mamma snart frisk igen.

Både när de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt för dem, så djupt, att de sade till hans mor: — Tänk en sådan snäll och artig kavaljer han redan är.

Efteråt gick Stellan ut i köket och sade:

— Jag är en snäll och artig kavaljer.

— Hin tro't, sade Ida.

Men då blev gamla Kerstin ond:

— Inte får hon säga sånt, när barnet hör det.

Men Ida svarade:

— Åja, vänta han. Världen tämjer honom nog.

— Det gör den inte, svarade han och gav henne en förkrossande blick. Han kunde inte tåla Ida. En gång hade han stulit sylt från henne så att det upptäckts. Hon hade funnit honom på en stol i skafferiet med hela ansiktet nedsmort.

* * * * *

Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon låg och läste tidningen. Syster hade gått ut för att hämta frisk luft. Gamla Kerstin höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor.

Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna och snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter.

Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov. Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte. Han tänkte: Nu sover hon riktigt. Men för säkerhetens skull frågade han:

— Mamma? Hon svarade inte. Han klättrade ned från stolen, sprang in i barnkammaren, tog på sig kask och sabel och drog gunghästen in i sjukrummet. Det fanns ingenstans det var så roligt att leka som där inne, därför att syster förbjudit det. Han klättrade upp på hästen, drog sabeln ur baljan och kommenderade: — Framåt masch!

Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han ensam. Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland hade de också kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta hoppade som hos en liten fågel. Mänskorna stannade och sågo på hans far. De stora kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så ivrig att han började svänga med sabeln och ropa:

— Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek ännu vildare: — Framåt masch! Framåt masch!

En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han bara visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla honom i benen, då han skulle hälsa på sin far.

* * * * *

Men nu var han själv pappa med många knektar bakom sig. Han sporrade hästen, ryckte i tyglarna och röt obegripliga ord. Hans mor sade ingenting. För resten hade han glömt, att hon fanns till. Han vände sig om i sadeln och svängde med sabeln. Nu var han långt, långt ute på det stora exercisfältet. Han hörde det dova dånet av kanonhjulen och hästarnas tramp mot fältets grästuvor. Hans ögon stodo stela. Hästen galopperade i vild fart.

Då hörde han tamburdörren öppnas. Det var hans far som kom. Sporrarna klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, då han satte den från sig i paraplystället.

Stellan klättrade ned från hästen, smög sig tyst mot dörren, gjorde givaktställning, skyldrade gevär och stod rak och stel, med blicken riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, då hans far gick förbi.

Då knäppte det i dörren. Hans far öppnade långsamt och försiktigt, förde handen till pannan i honnör och viskade: — Stå ledig!

Stellan gjorde på axel gevär, precis som hans far lärt honom.

Plötsligen for han samman som ett markens dödsskrämda villebråd. Hans far skrek till så, som han aldrig hört honom skrika förr, inte ens nere på kaserngården.

Det var ett skri Stellan ej förstod.

— Elsa, Elsa, ropade hans far, hör du mig, Elsa! Säg, att du hör mig — — —

Så slog rösten plötsligen om. Nu lät det, som om han grät:

— Å, Elsa, det är inte sant, det är inte sant, Elsa — — —

Stellan hade låtit sabeln falla. Men han var så skrämd, att hans fingrar ännu höllo krampaktigt om fästet. Han vågade ej röra sig. Han stod alldeles stilla och såg framför sig. Han förstod ingenting. Men han var så skrämd, att hans kropp skakade.

Hans far hade sjunkit ned på golvet vid sidan om sängen. Han höll om moderns hand, kysste den, vätte den med sina tårar, medan han snyftade:

— Elsa, Elsa, förlåt mig allt — — — Jag har alltid älskat dig, jag ska alltid älska dig, Elsa, Elsa — — —

Plötsligen rusade han upp, förbi Stellan, ut i våningen, ropande genom rummen, snyftande:

— Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin — — —

Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke från sängen, som om någonting oöverstigligt hindrat dem att gå vidare. De slogo händerna samman och började gråta.

Stellan vågade ej se upp. Då och då ryckte han till av skräck, som om en elektrisk stöt gått genom hans kropp.

— Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina fattiga bröst. Stackars, stac — — —

Hennes röst drunknade i tårar.

Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov, med munnen alldeles vidöppen.

Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel. Med ett högt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan slog honom om benen. Kasken föll av. Han ville springa och gömma sig. Men rummen hade med ens blivit så underligt stora. Och han kände sig så trött i benen. Han tyckte också att någon sprang bakom honom, för att hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna, som förföljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vidöppen — — —

Då snavade han över sabelbaljan. Han föll alldeles framstupa. Men han skrek ej. Han grät inte heller. Han kunde ej. Strupen var som sammansnörd. Och liksom om han förlorat förmågan att röra benen, som om han glömt att gå, kröp han med vitt spärrade ögon in under den stora salongssoffan. Han kröp så långt in han kunde komma, med ansiktet mot väggen och armarna för ögonen. Han skälvde av skräck.

Där fann honom gamla Kerstin efter att sökt och ropat på honom länge.

Han ville inte komma fram. Och då Ida lyft undan soffan från väggen och

Kerstin höll honom i sina armar, skrek han högt:

— Inte se mamma! Inte se mamma!

* * * * *

Men de dagar som följde voro underbara. Det låg över dem någonting festligt och högtidligt. Mest påminde de om julafton, men en julafton, som aldrig tycktes ha något slut. Varje dag, varje stund på dagen medförde sin oerhörda spänning. Varje gång tamburklockan ringde hände något nytt och oväntat. Någon kom med blommor, bundna till väldiga, runda kransar, eller med paket. Svartklädda tanter gingo ut och in med choklad, karameller och presenter åt honom. Och så kom det främmande. Så gott som varenda dag följde Stellan med sin far till tåget: först kom farmor, så mormor och morfar och morbror från Göteborg och sedan farbröder och fastrar. De hade paket med sig och många saker i sina koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig inne med hans far, precis som på julafton.

Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick från knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade han sina leksaker och konfektpåsarna.

Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt. Det kom flera karlar, som klädde lilla förmaket alldeles vitt, väggar och golv, allt. Och de fäste vita och röda blommor på väggarna och strödde vita och röda blommor på golvet. Något så vackert hade Stellan aldrig kunnat tänka sig. Han stod inne i lilla förmaket hela tiden karlarna arbetade. Han gjorde inga frågor, som han alltid annars brukade göra, när någonting oförklarligt skedde. Han endast såg, såg. Och ibland suckade han till djupt, av spänning och översvallande tillfredsställelse.

Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket längre och vackrare än de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin påstod, att i den skulle hans mor ligga. Hon påstod också, att hon skulle fara bort och vila sig länge efter sjukdomen. Det var den sista vilan, sade hon. När hans mor steg upp från den, skulle hon aldrig behöva vila mera. Stellan kunde knappast tro det.

— Aldrig, riktigt aldrig mera?

— Nej, aldrig.

Han såg på Kerstin länge… Han måste bestämt fråga någon annan. Till slut valde han farmor som den, han ansåg trovärdigare än till och med Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var alltså ingenting annat att göra än att tro.

Stellan fick ej vara med inne, när hans mor kläddes till den sista vilan. Men han var inte otålig över att det tog så lång tid. Han förstod, att när hon skulle vila så länge, behövdes det särskilda anstalter.

Ja, det var underbara dagar, högtidliga och spännande. Det fanns endast en sak, som störde. Och det var hans mor. Under allt detta låg hon och sov. Han skulle ha velat väcka henne, så att hon kunnat vara med och se allt detta. Men hon låg i kistan i det vita rummet med blommorna och hon var själv klädd i vitt och hade blommor på täcket.

Han gick in till henne om mornarna, stannade vid dörren, bugade och sade: — Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om kvällarna, och då tyckte han det passade bättre att säga sov gott.

Men på samma gång var han också rädd för henne. Nu hade hon visserligen stängt munnen. Men hon var så förfärligt kall. Den första morgonen hade han gått fram till henne och klappat henne på kinden. Men han hade ögonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade bestämt inte tillräckligt på sig. Han funderade över detta länge och passade till slut på, då ingen märkte det, att hämta täcket från sin egen säng i barnkammaren.

Men då han kom släpande med det in i det vita rummet var mormor där.

— Men mitt älskade barn, vad tänker du göra?

— Mamma fryser.

Mormor försökte förklara, att hans mamma inte frös.

— Ska hon vara så kall då?

Mormor nickade.

— Jaså!

Han släpade täcket med sig ut igen, men då han kommit till dörren vände han sig om och blev stående en stund. Till slut frågade han:

— Ja, men mormor narras inte?

— Nej!

— Jaså!

* * * * *

Till slut kom det underbaraste av allt.

Själv var han klädd i en ny svart sjömanskostym med en vit halsduk under kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera än någonsin. Han hade det förgyllda skärpet om livet och képin med den långa svarta plymen låg ute på handskbordet i tamburen.

Det kom en massa farbröder också. Somliga hade parad liksom hans far. Andra voro bara i svart med höga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan inte om.

Och så kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hästar med svarta kläden och silver på. Och det kom också andra vagnar, droskor med svarta hästar.

Och så kom, ja, så kom själva regementsmusiken. Den stannade utanför nere på gatan. Det hade aldrig hänt förr. Den hade marscherat förbi många, många gånger. Men stannat hade den aldrig. Och också den var i parad. För den glömde Stellan allt annat. Han hade gråtit förut, därför att han inte fick följa sin mor till sista vilan. Men nu blev han nöjd. Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han pekade på musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns särskilt en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en stor karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största "trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv. Och när han blåste i den kom det ett så hemskt ljud som när man ropade bo-o nere från källaren.

Inför den synen höll Stellan andan av spänning så länge, att han blev alldeles blodröd i ansiktet.

Plötsligen sade hans farmor:

— Men mitt kära barn, du är ju alldeles våt. Vi måste byta på dig.

Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han grät och så fick han sitta kvar, till dess hans far kommenderat framåt marsch och alla farbröderna marscherade med hans mor till sista vilan.

Han höll sig lugn, så länge han ännu kunde höra musiken. Men så fort den försvunnit utom hörhåll, började han gråta.

Onda aningar stego upp inom honom. Han kände, att allt inte stod rätt till. Vad skulle de göra med hans mor? Varför kunde hon inte sova hemma i det vita rummet, som var så vackert? Var sista vilan ännu vackrare? Han ville följa med och se efter. Han grät ej längre. Han skrek. Han blev våldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdörren, sparkade på den och ropade:

— Öppna, öppna! Jag vill se, vad di gör mä mamma! Öppna, öppna!

Kerstin tog honom i sina armar — hans farmor orkade ej. Han bars fram och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek.

Till slut sade hans farmor:

— Men vi måste byta på dig först.

Då tystnade han. Han kröp upp i farmors knä och lät henne byta på sig. När han var färdig — sov han, trött av dagens spänning, med huvudet på sin farmors knä.

* * * * *

De högtidliga festdagarna voro över. Det var som när julen är slut och granen kastas på gården. Allt det vita togs bort från det vita rummet. Stellan stod och såg på. Ej heller nu sade han något. Men hans hjärta blev allt tyngre och tyngre. Han grät: hjärtat kändes till sist så tungt att det var som om han måst släpa det med sig in i barnkammaren.

Släktingarna reste. Han och hans far följde dem till tåget och de vände ensamma tillbaka hem. Hans far tog så långa steg och gick så fort. Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans.

Endast farmor stannade kvar. Allt blev så tyst. Ibland togo hon och hans far honom i sina armar och gräto. Då grät också han. Då och då kommo några tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade ej så länge som förr.

En dag for han med sin far och farmor i droska för att se den plats, där modern sov sin sista sömn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt över att åka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner, man kunde rulla för fönsterna, så att det blev alldeles mörkt. Då var det, som om man åkt rakt genom natten. Hela vägen ut rullade han dem upp och ner. — Nu åker vi genom dag och nu åker vi genom natt, sade han.

Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar, nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär för hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, som stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd.

Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen.

De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor. Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det gladde honom.

Hans far sade:

— Här vilar — — —

Men så tystnade han. Han satte näsduken för munnen och Stellan kände hur hans hand darrade.

Hans farmor grät.

Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började:

— Men säg, pappa — — — Men säg, farmor — — —

Ingen av dem svarade.

Då började också han själv gråta.

Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu mera.

Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket på vad som hänt. Han frågade Kerstin och farmor, men kunde inte få ett svar, som tillfredsställde. Han började bli mer och mer övertygad om att de lurade honom på något sätt.

* * * * *

Hemma blev det allt tystare. Snart upphörde tanterna alldeles att komma.

När det nu ringde på tamburdörren, var det mest karlar och pojkar, som

lämnade ett kuvert. De högtidliga och spänningsfyllda dagarna hade gjort

Stellan nyfiken. Varje gång det ringde frågade han:

— Vem var det som kom och vad hade de mä sig?

Kerstin svarade:

— En räkning.

— Till mig?

— Nej, inte till honom.

Till slut upphörde det alldeles att ringa på tamburklockan. Endast minnet stod kvar, det första minnet han hade av sitt liv, den första outplånliga känslan han hade av livet självt, någonting högtidligt och festligt med blommor och musik, i vilket han själv varit medelpunkten. Och så — i allt detta högtidliga och festliga, på ett underligt sätt vävt in däri — någonting oförklarligt, kallt, skrämmande — — —

Han var upptagen i ett sträck dagarna i ände. Redan klockan halv åtta på morgonen satt han i sängen och ropade:

— Kerstin! Kerrrstinnn! Får ja inte kaffe snart!

Ibland var han så ivrigt upptagen, att han glömde det nödvändigaste, innan det var för sent.

— Han är den värsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvättade och bytte om på honom.

Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rörelse. Ibland var han så trött att han måste lägga sig och vila mitt på eftermiddagen.

Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare och saftigare, andra en smula kantstötta. Det fanns till och med de som hade mask i sig. Men till gengäld fanns det också de, som voro större och saftigare än alla andra: julen, hans födelsedag, och så den dag, då hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt bröst, ett stort huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med stora tassar och en lång kropp.

Hans far påstod, att det skulle bli en tax.

Men det allra märkligaste med den var, att den var Stellans.

— Ja, men ä den riktigt, riktigt min, pappa?

— Ja.

— Ja, men ä den alldeles, alldeles riktigt, riktigt min?

— Du hör ju vad jag har sagt.

— Ja, men ä den min så att jag kan göra med den vad ja vill?

— Ja, det vill säga, du ska vara snäll mot den.

— Ja, pappa.

Han satt med den i knät långa, långa stunder. Han var nära att kväva den i täcket, han stoppade om den för att den ej skulle frysa. Han släpade den med våld fram till mjölktallriken för att den ej skulle hungra eller törsta ihjäl. Han var så snäll mot den, att den efter några dagar sprang och gömde sig, så fort han närmade sig.

Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, riktigt hans. Och ändå kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg, den slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom.

Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande väsen. Här hjälpte det ej att tigga eller gråta sig till att få sin vilja fram. Aga endast förvärrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom hela våningen. Han lockade på den i alla tonarter, medan hela hans väsen knöt sig i en förgrymmad känsla av äganderätt: Du är min!

Förhållandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde vara. Man misstrodde varandra…

* * * * *

Utom Lya fick Stellan vid denna tid också något annat, som mycket upptog hans tankar: han fick en religion. Det var en gåva, som bragtes varje kväll med Mörkret, all religiös känslas stora stammoder. Hans religion fyllde honom med skräckinjagande syner, som kom honom att bäva, gråta och till sist skrika högt på hjälp.

Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin påstod, att det inte fanns någon mänska på jorden, som var utan, inte ens hedningarna. Och för resten var det för sent att välja: han hade redan fått en.

Ingen kunde heller utlägga och förtydliga denna religion så som Kerstin. När skymningen föll på och han ätit sina två smörgåsar och druckit sitt glas mjölk, framkallade hon en stund Mörkrets alla makter.

Han satt på en pall vid hennes fötter, inkrupen i hennes många och vida kjolar, medan hon berättade om vättar och troll med små kroppar och stora näsor; om skogsråt, som var vackert framifrån, men ihåligt som ett baktråg, när hon vände ryggen till; om benranglet, som legat begravet under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo dem om öronen, när de började tröska alltför tidigt om vintermornarna, och om eldslågan, som en gång följt hennes far, alldeles över hans mössa, då han en morgon varit för tidigt ute för att hämta unghästarna i ängen bakom Furet.

Stellan skälvde av rädsla. Han kröp ännu längre in i Kerstins kjolar och viskade:

— Mera! Berätta mera!

Det fanns också en Gud Fader. Också han hörde till religionen. Han fanns i himlen. Men han infann sig ett slag varje kväll, då Stellan gått till sängs och läste aftonbönen. Det var Gud Fader, som under natten skulle skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och eldslågan, som följt Kerstins far till ängen bakom Furet.

Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt på Gud Fader. Hans förmåga att skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan och de voro där…

Då var Kerstin ett bättre skydd. Han behövde bara gråta. Då steg hon upp, tände lampan, satt vid hans säng ett slag och Mörkrets makter försvunno.

— Ja, men ä det alldeles säkert att de inte kommer tillbaka i natt?

— Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu!

Men ibland kunde det hända, att Kerstin inte hörde honom, när han grät. Hon hade inte gått och lagt sig utan var ännu ute i köket och sysslade med något. Då låg han stel av skräck. Skelettet steg upp ur golvet och ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett sådant som legat begravet under loggolvet. Det hade en vidöppen mun och var klätt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun sökte det sluka honom.

Han låg och skakade i sängen. Han kunde inte skrika. Det var, som om strupen snörts samman på honom.

Detta spöke infann sig ofta och han fruktade det mer än alla andra. Han frågade gamla Kerstin, om hon nånsin sett det, hon som sett allt. Hon förklarade, att hon själv aldrig haft att göra med det. Men det kunde nog finnas i alla fall: det fanns så många olika spöken.

För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och Kerstin ej fanns inom hörhåll.

* * * * *

För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt, att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för honom. Han kunde ej göra en något ont.

Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom.

Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.

Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll lät honom läsa en, som lydde:

"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av spis få."

Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur den kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden.

Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig, om han bad riktigt ordentligt.

Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid började betrakta bakugnen som sin privata egendom.

Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms småbarnskola, kom han tre veckor för sent.

Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars på Särö och just som de gett sig in till Göteborg för att resa hem, blev Kerstin sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom till Skåne och så fick han vänta, till dess Kerstin kom på benen igen och kunde uthärda resans strapatser.

Och det tog tre veckor.

Tanken på skolan hade förmörkat sista delen av sommaren. Han både kände och visste, att han för alltid lämnade någonting bakom sig, vad nu detta var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom:

— Jaså, jaha! Jaså, du ska börja skolan i höst. Jaha, det blir en annan dans. Nu är det slut med sötebrödsdagarna.

— Dom klår en på fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla.

Oscar talade också om att man inte fick ha några leksaker med sig i fickorna eller i blusen. Då blev det också stryk med rottingen. Ibland fick man också lägga fram fingrarna på bordet och visa att man tvättat dem. Annars blev det stryk.

Det var, vad Oscar sade.

Stellan frågade också sina två yngre kusiner, Alice och Jane, om det var sant. Först svarade de, att det var lögn alltsammans. Men sedan Oscar tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att dela sin uppfattning.

— Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa. Å om man inte kan läxorna får man sitta efter.

Det var svårt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt, att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var konsul och satt i första kammaren efter jularna och kände kungen.

Men trots dessa mörka spådomar fanns det inom honom något, som längtade efter skolan. Han hade en bestämd förkänsla av att ett nytt skede skulle börja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor, att han skulle genomgå en förändring, synbar för alla, begåvas med en ny värdighet, ingen kunde ifrågasätta. Inte ens Ida i köket, hans bittraste motståndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade honom ur köket, när han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle längre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, när han väl en gång kom i skolan.

Och så var det också en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade, hur de sågo ut, och framför allt undrade han, vad de skulle säga om honom. Han gick i fantasien genom, hur han första dagen skulle möta dem. Visste de, vem han var? Visste de, att det var han?

Inför allt detta försonade han sig med tanken på att sötebrödsdagarna voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att med en ny värdighet följer nya förpliktelser, sådana som att ej ha någonting med sig i fickorna och hålla händerna rena. Huvudsaken låg däri, att någonting var slut, att man för alltid lämnade någonting bakom sig, att man hade påtagliga tecken på att växa.

Det var väl ej precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det var deras innehåll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han aldrig skulle lämna bakom sig: den, under vilken man längtar att i en ny skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett enda slag förändrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej längre en följd av julaftnar, födelse- och namnsdagar att längta till. Framtiden — — — ja, den var något annat, ett växande till något ständigt större, till en högre lycka, en högre makt, en större frihet.

Redan dagen innan han skulle börja, sade hans far vid frukostbordet:

— Ja, nu får du hålla dig hemma i eftermiddag, för då ska du och jag gå och köpa en skolväska.

Stellan såg på honom.

— Du vet väl, vad en skolväska är för något.

— Ja, de ä en sån som man har på ryggen.

Hans far nickade:

— Ja, och en sådan ska du ha. Och i den ska du ha böckerna.

Han kände redan hur han växte.

Han var tidigt uppe dagen efter, då husföreståndarinnan skulle följa honom till mamsellerna Beckström. Han sökte noga genom sina fickor för att vara riktigt säker på att inga leksaker lämnats kvar. Han skurade också händerna länge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och gång på gång upprepade han för sig själv:

— Per Stellan Severin Petréus och min far ä löjtnant.

Han visste, att han skulle bli tillfrågad om vem han var.

Och så bar det i väg. Gamla Kerstin stod i tamburen med händerna sammanknäppta över magen och suckade:

— Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden går, tiden går. Nu ä han så gammal att han ska börja läsa. Ack ja! Ack ja!

Stellan var mycket tyst, högtidligt allvarlig.

Mamsellerna Beckströms skola låg vid Östra bulevarden. Andra sidan den fanns fattighusträdgården och andra sidan trädgården kanalen, i vilken Bäckahästen höll till för att locka alla barnen med sig i kanalen under rasterna. Barnen i mamsellerna Beckströms skola kallades av denna anledning bäckahästarna.

Då Stellan och hans tant denna morgon från Södra kaserngatan svängde in i bulevarden, såg han redan på avstånd barnen. Det fanns en hel klunga av dem under kastanjerna. Han hörde dem väsnas och skrika. Hans allvarliga stämning steg, allt eftersom han närmade sig klungan. Hans hjärta började klappa våldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya kamrater. Han höll sig rak i ryggen och såg rätt framför sig.

Då hände det märkliga: plötsligen slutade bäckahästarna upp att leka. De bara stirrade på honom. Stellan gjorde sig ännu stelare. Ja, här kommer jag! Han var belåten över den uppmärksamhet, han väckt. Det var precis som han tänkt sig.

Men lika plötsligt försvann all hans säkerhet. Han kände igen flera av dem. Han hade träffat dem på barnbjudningar och i parken, där han brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett träd. Och han var redan fiende med flera av dem. Han hade slitit leksaker ur händerna på dem eller de på honom. Där stod en, som han brutit sönder en vagn för. Och där stod en annan, som han förra våren tagit en glaskula från, som var värd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan och sagt, att han inte visste, vart den tagit vägen.

Och nu stodo de alla här!

Han blev blodröd i ansiktet.

Till sist spratt han till, då hans tant ryckte honom i armen och sade:

— Hör du inte, vad jag säger! Hälsa nu vackert god dag på dina nya kamrater.

Tyngd av skuldkänsla gjorde Stellan en ödmjuk bugning.

— God dag, sade han med en röst, som stockade sig i halsen, medan han stirrade på den, från vilken han tagit glaskulan, som var värd tio stenkulor.

Men ingen svarade. De bara stirrade på honom.

Hans kinder brände av skam, medan han från pojken med glaskulan såg på den, han brutit sönder en vagn för… Han ville inte se på just dessa två. Men han måste.

Då hände någonting ännu värre. En av flickorna tog en annan flicka om livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om halsen på varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om livet, hette Märta Gyllencrantz och hos henne — — —

Det svindlade för hans ögon och omedvetet tog han sin tants hand som skydd. Märta Gyllencrantz' far var också löjtnant och hos henne hade han varit på julgransplundring, och när de plundrat julgranen, hade Märtas mamma lagt konfekten i högar, och så var det en, som skulle vända ryggen mot högarna och en annan, som skulle peka på en hög och fråga: — Vem ska ha den? Det var en hög, Stellan önskade sig. Men han fick den inte. Då hade han börjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade måst ta honom in i ett annat rum och sagt: Fy skäm ut sig, han skulle blygas ögonen ur sig! och när han kom in igen till de andra barnen var det ingen, som ville tala med honom…

Och nu stod Märta Gyllencrantz och talade om allt detta för en annan flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem. Nu var det en stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv…

Stellan förstod ögonblickligen: I en sådan skola kunde han inte gå! Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom, kunde han inte vara tillsammans. Han ville inte.

— Ja, nu ska vi gå upp och anmäla dig för fröknarna, sade hans tant.

De gingo tvärs över gatan in genom en hög port. Han vände sig om och kastade en skygg blick tillbaka i bulevarden. Bäckahästarna hade samlat sig i grupper, de viskade med varandra och sågo på honom.

En klocka ringde någonstans. Han hörde bäckahästarna komma rusande över gatan fram mot porten och han sprang så fort han kunde in i närmaste trappuppgång, medan hans tant ropade:

— Inte så bråttom, följ med snällt!

Några av barnen hade redan kommit upp i trappan. Men när de sågo Stellan och hans tant, tystnade de och stannade.

* * * * *

Han stod inne i en liten salong, som luktade något han många år efteråt fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glasögon, lång näsa och svart spetsmössa på det vita håret.

— Jaså, du kom i alla fall till sist.

Hon frågade honom inte vad han hette. Hon visste alltså, vem han var. En plötslig och ohygglig tanke slog honom med ens; då visste hon nog också det där med vagnen och glaskulan och Märta Gyllencrantz' julgransplundring.

Nej, i en sådan skola kunde han inte gå. Han ville inte, inte, inte…

Mamsell Beckström klappade honom på huvudet. Han försökte väja undan för slaget.

— Men min lille gosse, du är väl inte rädd för mig? Det får du inte vara. Nu ska du kalla mig tant Emilie.

— Ja.

— Är du rädd för mig?

Han sneglade upp mot henne ett slag:

— Nä-ää — — —

Hans tant talade ännu en stund med tant Emilie. Och så sade hon adjö och gick.

Nu var han alldeles ensam. Han förstod, att vad som än hände, skulle han inte kunna ropa på hjälp. Gamla Kerstin kunde inte höra honom, inte hans pappa heller. Ingen!

Mamsell Beckström gick fram till ett skrivbord, öppnade en stor bok och skrev något i den.

— Det var ju Stellan du heter?

— Per Stellan Severin Petréus och min far är löjtnant.

Han såg på henne. Nu skrev hon upp det där om glaskulan och vagnen och

Märta Gyllencrantz. Han kastade en snabb blick tillbaka mot dörren…

Men nu slog hon samman boken:

— Följ med mig nu!

Hon öppnade en dörr — där inne sutto alla bäckahästarna med händerna på ryggen. De vände sig om och bara stirrade.

Han ryggade ett steg tillbaka…

— Kom med mig nu, sade tant Emilie.

Han följde efter henne fram till ett bord, som stod på en upphöjning med en svart tavla bakom. Vid bordet satt en gammal gumma, likadan som tant Emilie. Men hon hade en lång, gul käpp i ena handen. Oscar hade alltså haft rätt! Det var rottingen.

— Buga dig nu, Stellan, för tant Augusta.

Stellan bugade.

— Hälsa nu på dina kamrater.

Hon snurrade honom runt på klacken, så att han åter stod ansikte mot ansikte med pojken med glaskulan och den med vagnen och Märta Gyllencrantz.

Han bugade på nytt.

Men ingen svarade.

Då slog tant Augusta den gula käppen i bordet, så att Stellan hoppade till.

— Nå, svara, barn! Säg god dag, Stellan!

Då skreko alla barnen: — God dag, Stellan, så att han hoppade till igen. Och somliga av dem skrattade åt honom.

Stellan placerades allra längst nere i klassen. Han stoppade ögonblickligen händerna bakom ryggen utan att ha blivit tillsagd.

— Nej, se det var en riktigt snäll gosse, sade tant Augusta. Ser ni det, barn, honom behöver man inte säga till, hur han ska sitta.

Alla vände sig om och sågo på honom.

Då — — — ja, då hände det värsta av allt. Märta Gyllencrantz reste sig till hälften i bänken och viftade med handen:

— Tant, tant!

— Ja, vad är det?

— Jo, han ä inte snäll alls!

— Hur vet Märta det?

Nu stod Märta Gyllencrantz upp i bänken.

— Jo, han var på julgransplundring hos oss och då bar han sig så dumt åt.

Det hade blivit en våldsam rörelse och spänning i salen.

Men tant Augusta slog åter den gula käppen i bordet:

— Jag bryr mig inte om vad Stellan gjorde på julgransplundringen. Nu ska ni sitta alldeles stilla och uppmärksamma.

Stellan vågade ej ens vända på huvudet. Men i stället rullade han med ögonen för att se efter, var pojken med glaskulan och den med vagnen sutto för att komma underfund med om också de viftade med händerna.

Han satt så styv och stel, att det började värka i hans kropp, och när klockan till sist ringde var han så trött, att han skulle ha velat gå hem till Kerstin.

Men det blev ingen vila av. Då rasten började sade tant Augusta:

— Nu ska Stellan gå med de andra barnen ner i bulevarden och leka. Och Stellan får på inga villkor gå in på gården för där är det ett garveri och man kan falla ner i karen. Det är ingen lekplats för barn. Och inte ner i fattighusträdgården heller. Kom nu ihåg det!

— Ja.

Stellan följde de andra bäckahästarna ut i bulevarden. En hel klunga ställde sig framför honom och stirrade på honom. Då blev han rädd på allvar. Han tog några steg baklänges, till dess han fick stöd mot en av de gamla kastanjerna. Mitt framför honom stod Märta Gyllencrantz med armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns också pojken med glaskulan.

Plötsligen var det någon som sade:

— Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för honom.

Han svarade ej. Han hade aldrig stulit glaskulan. Han hade helt enkelt stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort.

Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över sina läppar. Han rullade med ögonen, som om han väntade anfall bakifrån. Och utan att han själv visste det, började han göra grimaser — likt en apa, när den ser sig anfallen, i känslan av sin vanmakt, i ett instinktivt försök att göra sig så fruktansvärd och skräckinjagande som möjligt.

— Usch, såna fula gubbar han gör, sade en flicka.

— Han bär sig alltid dumt åt, svarade Märta Gyllencrantz. Och så tjuter han till på. Vi ska inte bry oss om honom, flickor.

Hon vandrade bort, flankerad av två väninnor.

I samma ögonblick kom en full buse raglande upp från fattighusträdgården. Han måste ha legat där nere och sovit ruset av sig bland potatisblasten. Det satt jordkokor på hans kläder. Han svor, grymtade, svängde med armarna och slog från sig, som om någon velat anfalla honom.

Flickorna gåvo till ett gällt skri och skingrades likt höns, som söka samla sig.

Pojkarna bildade en rörlig halvcirkel kring den druckne.

Stellan stod ensam kvar, med ryggen mot kastanjen. Han vred sakta huvudet åt höger. Vägen var fri — — — Där, långt borta, låg hans gata. Han kunde se grenarna från kasernträdgården hänga ut över trottoaren. Han vred huvudet åt vänster: pojkarna förföljde i halvcirkel den fulla busen. Ingen lade märke till honom.

Plötsligen satte han i väg hemåt. Han sprang som den, som springer för sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om någon förföljde honom. Han stannade ej, förrän han stod flämtande utanför tamburdörren där hemma och sträckte sig upp för att nå ringklockan. Han ringde, som om han slagit brandalarm, andfådd av språngmarschen och spänningen. Hans hjärta slog ända upp i halsen på honom.

Inne i tamburen sjönk han ned i dess mörkaste vrå, på galoschhyllan.

— Stäng, stäng, flämtade han till Kerstin, innan di kommer — — —

* * * * *

Gamla Kerstin sökte trösta honom.

— Har di vatt stygga mot gossen?

Nu började Stellan gråta, av upplöst spänning, av medlidande med sig själv och så småningom också därför att han kände sig kunna ha fördel av att gråta.

— Ja-aa-aa, di har vatt så stygga, så styggg — — —

— Va har di gjort me en?

— Di har vatt så stygg — — — hick — — — ggga så-ååå!

Han pressade huvudet in i hennes mellangärde och snyftade ännu högre, för den slutliga effektens skull:

— Ja vill inte gå i den skolan. Di ä så stygga — — —

Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för att göra intryck.

— Ja, det får han fråga löjtnanten om.

— Ja, men Kerstin hör ju, att di ä så stygga!

Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet inte hon.

— Du har smitit från skolan?

— Pappa, jag har inte smitit. Jag bara sprang.

— Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då?

— Di var stygga mot mig.

— Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna?

— Kamraterna. Di var så stygga mot mig.

— På vad sätt var de stygga?

Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han:

— Kerstin vet att di var stygga mot mig.

— Hur vet hon det?

— Jag talade om det för henne.

Nu höjde hans far rösten:

— Hör du, min unga herre, nu svänger du dig inte mera. Svara på frågan: på vad sätt var de stygga mot dig? Har de slagit dig?

— Nä-ä-ää — — —

— Vad har de gjort då?

— Di tittade på mig så-åå — — —

— Tål du inte att titta på?

— Jo-o, men — — — och så sa Märta Gyllencrantz, att ja alltid bar mig dumt åt.

— Och så smet du?

— Ja smet inte, pappa, ja bara sprang.

Nu lät hans fars röst mycket allvarlig:

— Gunstig herrn menar alltså, att därför att Märta Gyllencrantz säger något som inte passar herrns små öron, så smiter man? Är det det, som är meningen?

Stellan svarade ej.

— Kom hit! Kom närmare!

Stellan närmade sig långsamt.

— Kvickt, pojke!

Nu röt hans far precis som på kaserngården. Stellan raskade på. Och samtidigt började han snyfta.

— Är det det du menar, att när du hör någonting, som inte passar dig, så smiter du. Ja eller nej!

Nu grät han:

— Ja, men pappa, pap — — —

— Ja eller nej!

— Ja-a — men pap — — —

Hans fars röst blev ännu grötigare. Han var röd i ansiktet. Han talade som om han talat till en vuxen:

— Jag har väl aldrig hört på maken. Du är så förbannat bortskämd, att det inte är någon måtta på det. Här går du hemma som en liten kronprins och kommenderar och befaller. Tror du inte, jag känner till dina skavanker! Knäpp ner byxorna! Nu ska du ha smörj!

Stellan hade ofta hotats med aga. Men hittills hade han sluppit undan: Kerstin hade lagt sig emellan. Han såg ett slag bort mot dörren, som om han hoppats, att hon i sista ögonblicket skulle uppträda som en räddande ängel.

— Hör du vad jag säger, pojke! Ner med byxorna!

Han lydde order med darrande, fumliga fingrar.

— Kalsongerna också!

Han storgrät:

— Pappa, kära, snälla pappa, ja kan inte för strumpebanden.

— Kom får jag se!

Minuten efter voro kalsongerna nere. Han låg på sin fars knä.

Han skrek hela tiden:

— Lilla, älskad — — — de — — — pap — — — pap — — —

När det hela var undanstökat, sade hans far:

— Vill du gå i skolan nu?

— Ja.

— Är det riktigt säkert?

— Ja, snälla pappa — — —

— Då kan du gå in i barnkammaren och tvätta dig i ansiktet.

Han var alldeles våt om kinderna. Med byxor och kalsonger släpande kring benen hasade han sig så gott han kunde in i barnkammaren.

Där inne stod Kerstin. Hon sade ingenting. Men det brann bohusländskt bonde- och fiskarblod i hennes ådror. Löjtnanten hade slagit gossen! Löjtnanten hade slagit salig fruns gosse! Det skulle hon hämnas för. Inte nu, inte med samma. Men hon skulle nog få ett tillfälle. Men vad hon skulle göra den dag som i dag, var att gå ut på kyrkogården och berätta allt på salig fruns grav.

Hon fick Stellan på sitt knä, klappade och beklagade honom.

Men det egendomliga var, att all denna medkänsla, alla dessa smekningar ej gjorde något intryck på Stellan. Eller ännu mera: han tyckte inte om dem. Han liksom skämdes för dem. De plågade honom i hans nya värdighet. Någonting inom honom sade, att hans far haft rätt. Det var någonting inom honom, som hårdnat.

Det var pliktkänslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollspö — — —

* * * * *

Det dröjde ej heller så värst länge, innan han lärde sig, att man kan undvika sina fiender, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen och Märta Gyllencrantz, genom att i sin ordning göra sig vän med dem, som också voro deras fiender.

Efter denna princip valde han sina vänner. Urvalet skedde ingalunda medvetet. Det föll sig helt naturligt. Och därför kröntes det också med framgång i detta frondörernas eldorado, som heter barnavärlden.

En annan och betydligt svårare fråga är den: Hur skall man bära sig åt, när man gjort sig ovän också med dem, som äro fiender till dem, som äro ens fiender? Vad skall man göra, när man fått hela världen mot sig?

Skall man visa sig ödmjuk? Eller självsäker och trotsande? Eller helt enkelt likgiltig? Eller skall man — — —? Ty det finns ett fjärde alternativ.

Men det är en lång historia och den sammanhänger på det intimaste med historien om den Underbara Hästen.

* * * * *

En dag efter middagen, en kort tid efter det pliktkänslan hos Stellan vaknat, satt han med sin far inne i skrivrummet.

Då kom gamla Kerstin in:

— Jo, löjtnanten, där ä en sån där svarting, di kallar italenare i köket. Han vill sälja såna där byråprydnader.

Innan hans far ännu hunnit svara, hade Stellan störtat ut i köket. Där, vid dörren, stod italienaren. Han var förfärligt svart och smutsig och såg farlig ut. Men på magen hade han en stor korg och i den fanns det gubbar och gummor och så fanns det — — — Ja, det fanns en häst!!! Den var alldeles vit och så stor att den måste räcka Stellan ända upp till knäna. Den hade en lång, kråmande hals, som stack upp ur korgen.

Något så vackert hade Stellan aldrig förut sett. Av en eller annan anledning väckte gipshästen för första gången till våldsam hjärtklappning inom honom känslan för det sköna. Kanske var det färgen. Vitt är barnens älsklingsfärg: med den förbinder sig känslan av söndag och högtid och sommar. Och så berodde det också på, att detta vita föremål just var en häst. Det var det slags levande väsen, han älskade högst: med hästen förband sig ryttarinstinktens känsla av makt över något, som egentligen är mäktigare och starkare än en själv, någonting på samma gång jättelikt och underkuvat.