Читать книгу Dagdrömmar - Gustaf Hellstrom - Страница 6
ОглавлениеHan stod stum och såg på den en lång stund, medan hans hjärta bultade av den första estetiska hänförelsens tillbedjan. Han kände det, som om han skulle brista i gråt.
— Vänta, vänta, italenare, sade han och rusade in till sin far.
— Pappa, pappa, där ä en häst!
— Var är den hästen?
— I köket, pappa, skynda sig, skynda sig, innan han går sin väg!
— Vad pratar du för slag? En häst i köket!
— Ja, pappa, italenaren han — — — där ä — — — i korgen, pappa — — — en häst — — — den ä vit, pappa, skynda sig — — —
Orden snubblade fram över varandra.
Hans far såg på honom en stund och reste sig upp ur länstolen.
— Nå, vi får väl gå ut och se på'n då!
— Men kvickt, pappa, kvickt, kanske han har gått!
Stellan rusade före sin far ut i köket.
— Vänta, vänta, italenare, pappa kommer — — —
Hans far kom ut, såg på hästen, från hästen på Stellan… Och så köpte han den!
Stellan kunde ej tro sina ögon. Han kunde inte heller förstå italienaren, som ville sälja någonting så vackert. Han slog armarna om sin fars ben i glädje och tacksamhet, medan han snyftade:
— Tack, snälla, älskade pappa — — —
— Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi ställa den?
Det bröt ut ur honom i ett enda, flämtande andetag:
— I barnkammaren, pappa!
— Vi får väl se, om den kan stå där inne.
De gingo båda dit. Hans far placerade gipshästen på byrån.
— Tycker du den passar där?
Stellan kunde ej tala. Han bara nickade upprepade gånger.
— Nå, då får den väl stå där! Men du ska vara rädd om den.
Stellan nickade ännu mera, medan hans far gick in till sitt. Han kröp upp i soffan mitt emot byrån och såg på hästen, där den stod på sina långa fina ben, med den kråmande halsen, det lilla fina huvudet och den långa svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den.
Han suckade flera gånger djupt. Han tyckte det var som om allt blivit förändrat, nu sedan hästen stod på hans byrå. Inte bara det, att det var som om den lyst upp hela rummet, som om allting, till och med porslinsgrisen, kaninen och sparbössan underordnat sig den vita hästen, krympt samman inför den. Han tyckte också att det var, som om han själv hädanefter alltid skulle kunna vara snäll och lydig, som om han skulle med större lätthet kunna göra allt Kerstin bad honom om, nu, när han hade hästen. Tack vare den hade hela hans liv förändrats, fyllts av en glädje, han aldrig förut känt, tack vare den skulle allting hädanefter gå så mycket lättare…
Och han kallade hästen Edgar, därför att det på hans fars batteri fanns en trumpetarhäst med detta vackra namn.
Men utom det att vara vit och skön visade sig Edgar besitta en annan alldeles oväntad egenskap: den att skydda för spöken, att jaga bort kvinnan med den vidöppna munnen, i betydligt högre grad än dockan, kaninen och grisen, som han fortfarande, kanske mest av gammal vana, tog med sig i sängen och vilkas makt över mörkrets andar på den sista tiden i avsevärd mån förminskats.
Men redan första kvällen Edgar stod på byrån, kände sig Stellan lugnare, och sedan han av sin far fått tillåtelse att om nätterna ha den stående på bordet vid sängen med den långa, kråmande halsen och det lilla fina huvudet vakande nästan alldeles över hans eget kände han sig lugn.
Det låg något symboliskt i detta: skönheten, som förjagar mörkrets makter, en symbolik, som dock undgick honom eller som han i varje fall ej gjorde sig reda för.
* * * * *
Den omflyttning, för vilken Edgar på detta sätt två gånger om dagen var utsatt för, visade sig emellertid ej vara nyttig.
En dag, då Stellan kom hem från skolan, fanns hästen varken på byrån eller på bordet vid sängen.
Han märkte det ögonblickligen han kom in i barnkammaren. Det var någonting, som fattades. Rummet hade liksom blivit mörkare. Någonting vitt, som hittills lyst upp det, hade försvunnit.
Han såg sig omkring. Det var Edgar. Edgar var borta.
Han störtade ut i köket till Kerstin.
— Var är Edgar? frågade han flämtande.
— Den har Ida slagit sönder, när hon flyttade den i da morse.
Han blev stående med vidöppen mun och bara såg på Kerstin. Han ville tala. Men det var, som om alltför många ord på en gång trängts i munnen på honom för att komma fram. Det blev ingenting annat än stamningar.
Till slut fick han fram:
— Var är Ida?
— Hon ä på torget mä fröken.
Han var ursinnig av sorg, förtvivlad av vrede. Åter igen ville han tala. Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev det endast till stamningar.
Efter en lång stund brast det ur honom:
— Var ä Edgar?
— Den ligger i fönstret i serveringsrummet.
Stellan störtade ut. Där låg den. Benen voro borta, men svansen var hel.
Edgar låg som ett vrak på ena sidan, för den långa svansens skull.
— Var ä benen? skrek han ut i köket.
— I soptunnan. Di ä alldeles förstörda.
Stellan såg länge på Edgar, innan han tog den i sin famn och bar den tillbaka in i barnkammaren.
Då hörde han sin pappa komma. Han störtade ut i tamburen:
— Pappa, pappa — — — Hon har — — — Edgar — — — Hon har slagit — — —
— Vilken hon?
— Ida!!! Hon har slagit sönder Edgar!
— Ja, det var ju tråkigt det.
Han såg på sin far med blicken hos en åklagare inför rätta:
— Ska pappa inte ge henne stryk?
— För att hon slagit sönder Edgar? Det tjänar ingenting till. Det hör till hennes yrke.
Stellan skakade på huvudet. Detta var inte rätt. Han skulle själv klå
Ida, när hon kom hem från torget.
— Var är Edgar?
— Den ligger i soffan i barnkammaren. Kom själv och se, så ska pappa få se. De finns inga ben och benen ligger i soptunnan nere på gården och Kerstin säger, att di ä alldeles förstörda.
Han talade i ett sträck för att göra Idas sak så graverande som möjligt och på så sätt beveka sin far att ge henne stryk.
— Se nu själv, så får pappa se.
De stodo båda och betraktade den sönderslagna gipshästen i soffan.
Stellan pekade och stammade:
— Se, pappa, se — — — Va kan vi göra ve Edgar nu?
— Ja, säg det? Vad tycker du själv?
Stellan skakade på huvudet.
I samma ögonblick kom tanten in och sade att frukosten var serverad.
— Ä Ida kommen också?
— Nej, hon kommer efter med matkorgen.
Stellan kastade åter en blick på Edgar och följde dem in i matsalen. Men han hade ingen aptit. Han tänkte på vad som kunde göras åt Edgar.
Plötsligen fick han en idé, som kom hans hjärta att klappa våldsamt. Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i ansiktet. Om han kunde få Edgar — — — Om den kunde bli hans, riktigt hans — — — så att han kunde säga om den: Edgar är min. Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort, någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens gränser. Edgar hans! Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa! Han skulle vara så snäll i skolan. Han skulle göra allt, både vad pappa, Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han såg skyggt på sin far. Var han ond i dag? Han såg inte ond ut. Skulle han våga — — —? Nej, det gick inte. Han skulle aldrig få Edgar — — —
Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hämtade Edgar som ett slags lockbete och bar den in till sin far, som satt i en länstol med en cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning.
Stellan lade Edgar från sig i soffan och började gå runt i rummet. Då och då kastade han en skygg och snabb blick på sin far. Hans kinder brände. Han kände sitt hjärta slå. Skulle han — — — Vågade han — — — Nej, inte nu, inte ännu — — — han ville inte fråga just nu, och få nej — — — Det var skönt att kunna tro, att kanske, kanske Edgar kunde bli hans. Han måste vänta och fråga.
Plötsligen stannade han mitt på golvet.
— Pappa, sade han, snälla pappa — — —
— Ja, vad är det du vill, kom det från tidningen.
Men han fortsatte ej. Han stod alldeles stilla och såg ned. Hans fingrar tvinnade sig om varandra. Hans hjärta klappade hårt. Nej, han vågade inte. Inte ännu.
— Ska du inte snart knalla dig av i skolan?
— Jo-oo — — —
Han började åter gå av och an på golvet och stannade på nytt. Nej, nu måste han.
— Säg, pappa, snälla pappa — — —
Nu såg hans far över tidningen:
— Vad är det egentligen du vill? Du går omkring här som en äggsjuk höna.
Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben.
— Pappa, snälla pappa, viskade han.
— Kläm ut med vad du har på hjärtat!
— Pappa, säg, får jag — — —
— Kläm ut nu. En karl talar ur skägget.
Stellan tryckte huvudet ännu hårdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett enda flämtande andetag kommo orden:
— Får jag Edgar?
Han väntade andlöst på svaret, medan han fingrade på faderns guldrevärer.
— Vad ska du göra med den?
Stellan kände sig med ens så besynnerligt trött. Han hade begärt för mycket. Edgar skulle aldrig bli hans.
— Pappa, ja ska vara så rädd om den. Ja ska leka med den så vackert. Ja ska aldrig tappa den i golvet. Ja lovar, pappa — — —
— Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar.
Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg upp:
— Ja lovar, att ja ska vara så snäll mot den — — —
— Tja, ta den då!
Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet. Han kunde ingenting säga. Han var alltför överväldigad.
Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, där Edgar låg. Men i samma ögonblick han höll den i sin famn, föll han i en hejdlös gråt.
— Men vad i Herrans namn gråter du för, pojke?
— Ja ä — — — ja ä så — — —
Mera kunde han inte säga.
* * * * *
Från den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid underverket. Den var ej längre en skön amulett med förmåga att i högre grad än dockan, grisen och kaninen kunna fördriva mörkrets makter. Den var ej heller en sönderslagen gipshäst med fyra tomma hål i bålen, där benen suttit. Den hade fått liv. Stellan inblåste i den en levande ande.
Den blev den Underbara Hästen.
Undret skedde ej ögonblickligen. Det tog några dagar, innan den stympade hästen framträdde i alla sina fullkomligheter. De så att säga smektes ur den, medan han satt och höll den i knät. De växte fram under all den omsorg, han slösade på den, all den beundran, han skänkte den, alla de tankar, han sände den från skolan.
Och så, en dag, stod den där i all sin fullkomlighet, med alla en levande hästs behov och egenskaper. Den stod — eller rättare sagt låg på sidan — i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården.
Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i våningen! Var där inte tillräckligt mycket att städa utan det. Till och med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hänsköts till hushållsfröken, som i sin ordning lade den inför den Yttersta Viljan. Löjtnant Petréus tog en överblick över anordningarna och framställde en del frågor.
— Men du har ju två gunghästar och så de där svarta hästarna med seldon och vagn. Duger inte de längre?
— Ja, men pappa, förstår inte pappa — — —
— Förstår vad?
— Jo, snälla pappa, förstår pappa inte — — —
Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att förklara, han tvinnade fingrarna om varandra:
— Ja, men förstår pappa inte — — —
— Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där.
Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida. Redan innan han hunnit få upp dörren, ropade han:
— Ida, Ida, pappa har sagt att ja får lov å ha Edgar i barnkammaren.
— Va säger han! Öppna dörren, innan han kommenderar.
Nu hade Stellan fått upp dörren. Han skrek:
— Pappa har sagt — — —
— Jag hör! Jag hör! Han behöver inte skrika!
Varje dag Stellan kom hem från skolan satte han sig på golvet vid sidan om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den på halsen. De gjorde långa ridturer tillsammans. Han släppte den på bete på salongsmattan, som var mjuk som gräs.
För den utomstående var hela hans förhållande till den stympade gipshästen en förvirrande blandning av den påtagligaste realism och den spindelvävstunnaste fantasi. Till och med hans far började bli intresserad av leken, av att följa dessa språng mellan de strängaste verklighetskrav och den mest finspunna inbillning. I egenskap av matematiker sökte han komma underfund med lagarna för dessa förvandlingar. Men de förblevo honom outgrundliga.
* * * * *
Stellan skulle ha levat fullkomligt lycklig med den Underbara Hästen, till dess andra ting fångat hans intresse, om han ej anförtrott sig åt Göran.
Han hade blivit särskilt god vän med denne Göran, därför att Göran var en bitter fiende till Kalle med glaskulan. Därmed är ej sagt, att förhållandet dem emellan alltid var det bästa. Olyckan låg däri, att Görans far var kapten, medan Stellans endast var löjtnant. Görans far kunde alltså sätta Stellans far i arresten. Detta var smärtsamt i och för sig, eftersom Stellan hittills ansett sin far som världens mäktigaste man. Och bitterheten ökades, ännu mera av den anledningen, att Göran vid uppkomna tvistigheter alltid avslutade dem med följande hotelse:
— Ja, men min pappa kan sätta din pappa i arresten.
På detta argument fanns ingenting att svara. Det var ofrånkomligt. Det fanns ingenting annat att göra än att ge Göran rätt. Han var den överlägsne — — —
Stellan hade talat med sin far om saken. Och han hade svarat:
— Ja, det är nog rätt, men när jag också blir kapten, kan Görans pappa inte sätta mig i arresten längre.
Detta hade Stellan inte tänkt på.
— Hur länge dröjer de till dess?
— Några år, tyvärr. Så vida ingen hinner dö undan eller gör konkurs eller det blir krig.
Nästa morgon sökte Stellan ögonblickligen upp, Göran och underrättade honom om denna sakernas nya och lyckliga vändning. Göran hade ingenting att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad. Till slut sade Stellan:
— Ja, där ser du själv.
Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade:
— Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i arresten, för då ä din pappa bara kapten.
Stellan stannade:
— Vem har sagt det?
— Det har pappa själv sagt vid frukosten.
Stellan gick tyst och långsamt förbi Göran fram mot skolan. Han var svarslös. Skulle det aldrig bli något slut på dessa bittra förödmjukelser? Skulle han alltid behöva leva i denna underlägsenhet?
Han kände sig så hopplöst förödmjukad att han började plocka upp en handfull småsten för att Göran ej skulle se, hur förödmjukad han verkligen var.
Slutligen kastade han stenarna från sig, rätade upp sig och sade:
— Ja, men du skulle se min häst!
Ögonblicket efter stod Göran vid sidan om honom:
— Har du fått en ny häst?
Stellan nickade hemlighetsfullt. Och samtidigt rätade han upp sig till hela sin längd.
— Ä de en gunghäst?
— En gunghäst! Va skulle ja mä en ny gunghäst, ja som redan har en, som ä så fin! Nä du!
— Va ä de då för en häst då?
— Den ä vit, alldeles vit.
— Ja, men ä de — — —
— En sådan häst har du aldrig sett.
Men nu slog Göran från sig med båda händerna. Och så skrattade han skadeglatt:
— Ah, du bara ljuger. Dä ä inte din. Dä ä din pappas.
— Har pappa en vit häst! Vet du inte, hurdan häst pappa har? Den ä brun å hetter Lady Hamilton. Å min häst ä vit, alldeles vit. Å pappa ga den åt mig själv häromdan.
— Var ä den?
— Hemma.
— I majorens stall?
— I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va.
Nu kom Göran honom ända in på livet och lade sin arm på hans axel:
— Hör du, Stellan, får jag se på den?
Men Stellan drog sig undan hans vänlighet. Han var rak och stel i ryggen av triumfen:
— Nä du, dä får du visst inte, för du säger alltid, att din pappa ska sätta min pappa i arresten.
— Ja men, ja ska aldrig säga dä mera. Ja svär att ja aldrig — — —
I samma ögonblick ringde klockan. Stellan rusade över gatan in genom porten. Han hörde Göran ropa på honom att vänta, men han varken stannade eller svarade.
Flera gånger under lektionen vände sig Göran om och såg på honom, på samma gång misstroget, bönfallande och imponerat. Till slut slog tant Emilie pekpinnen i katedern och ropade:
— Göran! Vill du sitta stilla! Vad sitter du och vänder dig om för?
Göran räckte upp sin hand:
— Tant, tant — — —
— Vad är det?
— Dä ä Stellan.
— Vad är det med Stellan.
— Jo, Stellan, han har en häst — — —
— Vi bryr oss inte om Stellans häst. Sitter du inte stilla, får du gå i skamvrån bums.
Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Ända till dess Göran sträckte upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu förstod han plötsligen, att hans behov att imponera på Göran fört honom in i förvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. För första gången såg han Edgar, såg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den förlorat alla de fullkomligheter, hans ömhet smekt fram ur den. Den kunde inte ens stå på benen, därför att den inga hade.
Han kände sig underligt sorgsen. Han ångrade bittert, att han talat med
Göran. Nu var det slut med Edgar.
Men bakom den stympade gipshästens skavanker reste sig med ens ett nytt och förfärande problem. Han såg också andra följder av att ha släppt hemligheten från sig: Göran ville se hans häst! Vad skulle han svara? Han kunde inte berätta, hur det i verkligheten stod till med den. Det var omöjligt! Vad skulle Göran tänka om honom? Hur skulle han bära sig åt?
Han kände sig plötsligen trött på allt! Tanken på att vara borta, alldeles borta, försvunnen från allt, från Edgar och Göran och skolan började forma sig inom honom — — —
Klockan ringde. Han ville inte träffa Göran. Kanske om han höll sig undan att Göran skulle glömma bort det hela. Han sökte smita in på den förbjudna garverigården, men Göran var i hälarna på honom. Och med honom följde andra pojkar.
Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det?
— Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, aldrig ska säga att pappa — — —
Stellan iakttog en hårdnackad tystnad. Till slut sade han, för att ej stå alldeles svarslös:
— Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du visst de!
Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig åt?
Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och viskade i hans öra:
— Kom mä mig, så går vi för oss själva.
Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och sågo på.
Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran:
— Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja svär, att ja aldrig ska säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan.
Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder.
— Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst.
Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den för
Stellan.
— Du ska få den här. Nä, titta på den! Titta!
Han höll den gamla kniven alldeles inpå Stellans näsa. Men Stellan vände sig bort från honom och bara grät.
Och så ringde klockan på nytt…
Hur skulle han klara sig? Hans tankar flögo omkring som skrämda fåglar.
Hur skulle det sluta?
Han fick en fråga. Han hade inte följt med och kunde inte svara. Tant
Emilie slog med pekpinnen i bordet:
— Nu går Stellan och ställer sig i skamvrån bums! Marsch!
Han satte näsduken för ansiktet och under storgråt gick han bort och ställde sig i skamvrån.
— Nu får Stellan inte gråta. Tjuter du så där, får du gå ut!
Då reste sig Göran i bänken och viftade med handen.
— Vad är det nu med Göran? Jag har aldrig sett såna ungar som ni är i dag!
Göran viftade ännu ivrigare.
— Vad är det då?
— Jo, tant, Stellan han gråter för att ja vill se hans häst och för att ja har sagt att pappa kan sätta hans pappa i arresten.
Tant Emilie slog pekpinnen i katedern:
— Göran ska vara tyst! Ögonblickligen!
— Ja, men — — —
— Nu går Göran ut!
Göran försvann långsamt.
Spänningen i salen var oerhörd. Man vred och vände på sig.
— Stilla, stilla, barn!
Äntligen kom lektionen åter i gång.
Stellan lutade ryggen mot väggen. Han kände sig så oerhört trött. Och det värsta var, att han här, i skamvrån, hade det lugnare än när det skulle ringa till nästa rast. Då skulle Göran och de andra pojkarna skockas kring honom igen. Om han ändå var borta, alldeles borta, försvunnen — — —
Och klockan ringde till nästa rast.
Ute i trappan stod Göran för att ta emot honom. Han följde honom hack i häl ut i bulevarden och tog honom broderligt i ärmen:
— Du ser ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjälpa dig. Du ska både få kniven och tre karameller om ja får se din nya häst. Kniven ska du få nu och karamellerna ska du få på lördag. Säg, du, bara ja! Ingen å di andra. Bara ja, förstår du.
Stellan var obeveklig. Han bet tänderna samman och skakade på huvudet.
Men under nästa timme fick han en idé. Hemma hos kusinerna i Göteborg fanns det en gunghäst. Och den var, näst Edgar, det vackraste Stellan visste. Det vill säga: det var ingen riktig gunghäst. Den gick på hjul som en velociped och var klädd med skinn som en riktig häst. Och den hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstång. Skulle han säga att det var så Edgar såg ut? Och så kunde han kanske be sin far om en sådan häst. Han var alldeles säker på, att om han bad riktigt vackert, skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han säga till Göran, att hästen gått sönder och var till lagnings. Det hade kusinernas häst en gång varit, då han var i Göteborg.
Det var, som om denna idé gjorde det en smula lättare för honom. Kanske han i alla fall skulle kunna klara sig — — —
Göran antastade honom på nytt, när de gingo hem från skolan. Nu var Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt för Göran och de pojkar, som följde med, om hästens allmänna formation och konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjöds karameller, knivar med ett större eller mindre antal halva blad och en massa andra eftersträvansvärda ting, om de bara kunde få se hästen.
Men han svarade:
— Pappa ä så ond i da! Ja vågar inte.
De följde honom ända till hans egen port.
Stellan gick långsamt uppför trapporna. Det var inte roligt att gå hem längre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och såg sorgset på Edgar. Den Underbara Hästen låg som ett vrak på sidan. Det kändes så tomt och ödsligt inom Stellan. Han hade förlorat något — — — Han hade förlorat Edgar. Och inför den förlusten föreföll allt detta med Göran Och velocipedhästen som ingenting.
Han satt där med händerna slappa och orkeslösa i knät och stirrade på hästen. Vad skulle han hitta på nu, när han inte längre hade Edgar att leka med — — —?
Men ju längre han satt och såg på den stympade hästen, ju mera tyckte han att dess gamla fullkomligheter växte fram på nytt under all den sorgsna ömhet, han göt över den ur sitt hjärta.
Han tyckte, att om bara Göran kunde förstå detta, om han bara kunde förklara för Göran, vad Edgar verkligen var, så skulle han förstå — — — Om han bara förstod, riktigt förstod, skulle han kunna ta honom med sig hem och visa hästen.
Om han bara kunde tala riktigt med Göran — — —
I detta ögonblick föreföll det honom så enkelt. Han skulle säga: — Ser du, du förstår, att till en början sto Edgar där uppe på byrån och om nätterna där på bordet vid sängen. Och så slog Ida sönder den och jag fick den — — — Den var riktigt min. Förstår du inte — — —?
Skulle inte Göran kunna förstå detta — — —? Det var ju så enkelt — — — Och så slapp han att ljuga med det där om velocipedhästen eller be sin far om den. Nu var han säker på att hans far aldrig skulle ge honom en sådan häst. Om nu bara Göran kunde förstå — — — Och så kunde de leka tillsammans om eftermiddagarna med den och ha roligt. Göran kunde få komma hem varenda dag, om han ville…
Men nästa morgon stod Göran och väntade på honom i bulevarden utanför skolan. När han fått syn på Stellan, sprang han mot honom, men på några meters avstånd stannade han. Också Stellan stannade. En lång stund blevo de stående och sågo på varandra likt två homeriska hjältar ögonblicket innan de, före sammandrabbningen, börja utslunga okvädinsord mot varandra.
— Ja har frågat mamma om din häst.
— Ja, dä kan du göra, om du vill. Va bryr ja mig om dä?
— Dä gör du visst det!
— Nå, vad sa hon då?
De stodo tysta en lång stund och mätte varandra med blickarna.
— Nå, vad sa hon då?
— Du sa ju, att du inte brydde dig om va mamma sa?
— Nä, dä gör ja visst inte.
— Jo, hon sa, att du bara skojar liksom din pappa.
— Va säger du! Skojar min pappa! Han som ä så ond så! Nä du, han skojar aldrig!
Göran teg. Stellan fortsatte sin väg, förbi Göran, i en halvcirkel.
Åter igen visste inte Göran, vad han skulle tro. Han sprang efter
Stellan:
— Säg du, Stellan, du ska få tre karameller två lördagar å ra och den här kniven om ja får se din häst?
Han tog åter igen ur blusens innandöme fram kniven med det halva bladet.
Stellan, betraktade den noga. Men det var endast som han låtsades. Han förstod, att nu var den kritiska stunden inne. Nu gällde det, om han skulle kunna få Göran att förstå — — — Han lämnade kniven tillbaka, tog Göran om halsen och förde honom avsides.
Och så började han — — —
Han berättade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han kände. Men Göran förstod inte. Han gjorde den ena invändningen efter den andra. Det var hopplöst, det hela. Stellan insåg det. Det tjänade ingenting till att tala med honom. Göran blandade Edgar samman med velocipedhästen. Det var den, han ville veta mera om. Det var den han ville se. Edgar intresserade honom inte alls.
Förklaringen övergick till dispyt. Dispyten gällde värdet av gips.
Stellan påstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns.
Göran däremot hade ingenting annat än förakt för gips.
Och så ringde klockan.
Två minuter efter det alla kommit på sina platser, inträffade katastrofen.
Göran sträckte upp handen:
— Tant, tant, får ja lov å fråga om gips ä dyrt?
— Nej, det är det inte.
— Ja, men Stellan säger, att dä ä dä dyraste, som finns och han har en häst som ä å gips och den ä dä märkvärdigaste som — — —
— Är det nu fråga om Stellans häst igen. Vi får väl klara upp saken.
Stellan, vad är det för märkvärdigt med din häst?
Men Göran var idel iver. Han reste sig upp i bänken och svarade i stället:
— Ja och så säger han att den äter havre och ligger på halm precis som riktiga hästar å att ingen har en sådan häst.
— Tyst nu, Göran! Nu vill jag höra, vad Stellan har att säga om saken.
Kom fram Stellan!
Stellan gick fram till katedern. Han var blodröd i ansiktet.
— Nå, tala om nu, vad det är för en häst.
— Den ä å gips.
— Men då äter den väl inte havre?
— Nä, men den sto på byrån, men så slog Ida sönder den och så har den inga ben — — —
— Nu ska Stellan gå och sätta sig och inte inbilla de andra barnen en massa smörja. Det är väl inte något märkvärdigt med en häst av gips, som inte har några ben.
Göran viftade på nytt med handen:
— Ja, men tant, han säger också, att han har en häst som ä hälften velsoped.
— Har du det, Stellan?
— Nej, men Jane å Alice i Göteborg — — —
— Vem är Jane och Alice?
— Dä ä mina kusiner.
— Men då är den ju inte din.
Stellan skakade på huvudet.
— Varför säger du då att den är din?
— Jo, Edgar — — —
— Vem är Edgar?
— Dä ä gipshästen, som Ida slog sönder — — —
— Vad har den med velocipedhästen att göra?
— Jo, men — — —
— Är velocipedhästen din då?
— Nä. .
— Varför säger du det då? Vet du inte att det är osanning?
— Jo, men — — —
— Gå ögonblickligen och ställ sig i skamvrån!
Det var alldeles tyst, då han gick bort i hörnet. Han gick som en för alla tider förlorad mänska, med nedböjt huvud och skammens djupa rodnad på kinderna.
Kamraterna endast sågo på honom, tysta av häpnad och förakt.
* * * * *
När Stellan kom hem, hade Edgar försvunnit. Spiltan var borttagen, golvet sopat rent från halmen. Han betraktade länge den tomma platsen mellan byrån och sängen, som så länge hyst föremålet för hans ömhet och glädje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar försvunnit. Det kändes snarare som en lättnad. Och han gjorde inga frågor.
Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och burit sig illa åt i halmen…
Avslöjandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den Underbara Hästen, hade den naturliga följden, att Stellan för en tid förlorade anseendet bland sina kamrater.
De voro visserligen alla, i större och mindre utsträckning, lögnare och fantasimänskor. Men också bland sådana existerar det en hederskodex. Man ljuger utåt, för vilt främmande mänskor. Eller också förhärligar och omskapar man i sällskap och under gemensamt arbete och samförstånd vardagens levande väsen och döda ting till sagolika gestalter. Men man ljuger icke inåt: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad historia på egen hand och i all ensamhet för att sedan, plötsligt, bjuda ut den åt en kamrat med förhoppning att han skall sluka den helt.
Och det hade Stellan gjort.
I den etikettbundna värld, som är barnens, dömdes han därför strängt. Han hade förlorat förtroendet och därmed också sitt inflytande i de fluktuerande och fronderande kotterier, där han förut varit välsedd. Så fort han sökte göra sin uppfattning eller önskan gällande tystades han obarmhärtigt ned av opinionen med orden:
— Dä ska du säga, lögnhals, som ljög om hästen.
I stället för att söka återvinna sitt förtroende drog sig Stellan tillbaka. Och det betänkligaste i hans reträtt låg däri, att han ej kunde tillvita sina kamrater att ha begått någon orättvisa. Han kände sig ej kränkt. Tvärt om leddes han av en i djupaste mening social instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han själv — en smula vagt — formulerade till sitt eget försvar: Di säger, att ja ljuger, och dä har ja gjort och därför tycker ja inte om dom.
Han gick alltså tillbaka till sig själv och sina tennsoldater och gunghästen. Men de tillfredsställde honom ej mera. Hästar hade han fått avsmak för. Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser att umgås med.
Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som soldat. Han kunde ej i längden exercera med sig själv, han kunde ej samtidigt vara löjtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslösheten i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt inträdande, otroliga enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde företaga sig utan att göra alltför starkt våld på verkligheten var att gå på post. Och det gjorde han. Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare. Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. Då klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom den öppna dörren, till dess han tröttnade på regnet.
Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande vid fönstret och såg ned på gatan. Han längtade åter ut till mänskorna och världen och kände sig ensam, övergiven, utstött.
* * * * *
Det var då, en dag, historien om Josef och hans bröder plötsligen slog ned i hans hjärta och som i ett blixtljus förklarade för honom hans egen ställning och dess djupa mening.
Det var en torsdag, den sista lektionen för dagen. Han hade rasten innan återigen obarmhärtigt klubbats ned under ett ödmjukt försök att komma i kontakt med tillvaron sådan den en gång, före historien med Edgar, gestaltat sig. Det hade varit fråga om vem som var starkast: Jonne eller Axel. I stället för att på ett praktiskt sätt slita tvisten hade saken efter en hel del gräl de tvistande emellan hänskjutits till de församlade. Stellan, som ej ännu tillfrågats, sade plötsligen: — Jonne kan lägga dig, Axel, i backen som ingenting. Han hade sagt detta för att göra sig god vän med Jonne, som för tillfället var en populär person. Han förvånade sig inte över att Axel kastade honom beskyllningen för lögnaktighet i ansiktet. Men det oväntade skedde: till och med Jonne sade:
— Vem bryr sig om va du säger, du som ljuger så.
Och så ringde klockan.
Plötsligen spratt han till. Plötsligen förstod han. Han var Josef. Han var den yngste — vilket på sätt och vis var sant, eftersom han kommit tre veckor senare till skolan. Han var den förskjutne, den föraktade. Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla Kerstin, som berättat en splitter ny saga, men en saga sådan som han aldrig förut hört.
Nu förstod han. När tant Augusta kommit till slutet och började med förklaringen om den ringes upphöjelse och att man inte skulle förakta någon av dessa små, tyckte han den var onödig. Han förstod. Han var Josef.
Då han kom hem från skolan tog han ögonblickligen fast i Kerstin.
— Finns det en historia som hetter Josef å hans bröder?
— Ja, de finns de visst de. Och de ä dagsens sanning för de står i Guds ord.
— Och den yngste ska bli upphöjd?
— Ja, de ä dagsens sanning, de ock, för va skulle en annars leva för, om de inte va sant, att den ringe ska bli upphöjd.
— Kan Kerstin den om Josef å hans bröder?
— Det kan ja väl, men den står å läsa i bibeln.
— Vill Kerstin läsa den för mig?
— Inte nu. Ja ska skala potatisen.
— Ja, men i kväll då, innan ja går å lägger mig?
— Ja, de ska ja göra.
Den kvällen och många kvällar efter denna fick Kerstin sätta på sig glasögonen och läsa historien om Josef, hans förnedring och upphöjelse. Stellan satt vid sidan om henne på soffan. Då och då bad han henne hålla upp ett ögonblick, medan han gick fram till fönstret, lyfte undan rullgardinen med hjortjakten på och såg upp på stjärnorna för ätt förvissa sig om att de verkligen nego för honom. Det hände aldrig att de nego riktigt, men varje kväll tyckte han att de blinkade åt honom. Och denna rörelse hos dem tillfredsställde honom.
Det hade med ens kommit ett ljus över tingen. Hans egen utstötthet var lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla — — —
* * * * *
Och den dagen kom förrän han själv väntat sig.
Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag. En kväll frågade honom hans far:
— Ska du inte ha födelsedagskalas för dina kamrater i skolan?
Hans första tanke var: varför skulle jag bjuda dom, när di ä stygga mot mig?
Dagen efter kom han emellertid att i förbigående och utan någon som helst baktanke nämna om detta förhållande, att det snart var hans födelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin förvåning märkte han, hur kamraterna plötsligen började betrakta honom med andra ögon, tack vare den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort firar minnet av sin födelse.
Han tänkte på saken och ju mera han tänkte, ju mera tilltalade honom faderns förslag om kalas. Han började förstå, att han därigenom plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både tacksamhet, respekt och avund.
Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka minne vars och ens syndaregister. Han utmålade i livliga och lockande färger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras på kalaset. Han mottog ansökningar från höger och vänster: — Säg, du, får ja bli bjuden på ditt kalas? Han lät supplikanten veta, vad denne gick för, innan han svarade ett öppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte riktigt.
Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju närmare högtiden kom, ju större blev hans välde.
Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides, Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det slutliga urvalet.
Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort streck över alla hans planer. Han förklarade, att alla barnen skulle bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också.
Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den därför med den första svårigheten:
— Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?
— Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på lördag på hans födelsedag klockan halv fyra.
Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och för resten var det ju han, som gjorde en ära i att bjuda — — —
— Ja men, pappa — — —
— Har du förstått!
När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd.
— Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna också, både pojkar och flickor.
— Ja men, pappa — — —
— Har du förstått!
— Ja, pappa!
Dagen efter insåg han till en grad han aldrig anat, hur rätt hans far haft.
Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om. Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket. Något sådant hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: — Tack, Stellan!
Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet.
Och med ens stod det klart för honom: han var Josef. Nu hade underverket skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till honom och tackade — — —
Han satte sig ner på sin plats. Och ögonblicket efter steg det ur detta under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han älskade alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola, där han varit förnedrad och utstött. Men nu var han upphöjd och han älskade alla dem, som varit stygga mot honom — — —
— Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och gråter?
Alla vände sig mot honom. Han fick näsduken ur blusfickan och dolde sitt ansikte.
Han snyftade i näsduken:
— Ja behöver — — — ja — — —
— Ja, spring ut då och skynda dig.
Han sprang mot dörren så fort han kunde…
Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett källsprång lossnat inom honom.
* * * * *
Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. Och de bugade. Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna. Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:
— Välkommen!
Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna:
— Var så god!
* * * * *
Stellans förnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare än
Josefs.
Redan på kvällen under födelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem i föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök".
Egentligen var detta sällskap endast en avläggare, en junior club, av ett annat med samma namn, i vilket medlemmarna utgjordes av tredje- och fjärdeklassare i elementarskolan. Några av dessa hade emellertid yngre syskon, som i sin ordning bildade en filial av de storas förening.
Moderlogen hade till en början endast avsett att omfatta sådana personer, som voro av adlig börd eller vilkas fäder voro officerare. Då dessas antal emellertid visade sig alltför ringa, hade man på ett stormigt sammanträde beslutat inbjuda också sådana personer, vilkas föräldrar innehade en våning på minst sju rum och kök, jungfrukammaren ej inräknad.
Juniorklubben, som bildats efter detta mönster och upptagit dess fordringar på medlemskap, sammanträdde hos Anton Appeltofft på dennes vind. Antons far hade visserligen endast sex rum och kök, men man beslöt att räkna vinden som ett sjunde, i synnerhet som man utan den stod i förlägenhet för samlingslokal.
Stellan kände sig mycket högtidlig till mods den första gången. Han hade hittills aldrig varit medlem av någon förening, men i samma ögonblick han blivit invald, hade han en stärk känsla av dess stora betydelse.
Den Appeltofftska vinden var mycket stor, rymlig och halvmörk: den upplystes nämligen på vardera kortsidan endast av ett halvcirkelformigt fönster. På ett naturligt sätt delades den i mitten i två avdelningar av en stor skorsten. På dess ena sida fanns "våningen", bestående av gamla bord och stolar, en schäslong på tre ben och en soffa med brutet ryggstycke. Den andra avdelningen var kaserngård.
Det första Stellan fick göra var att gifta sig. Sven Bergclou tjänstgjorde som präst och Märta Gyllencrantz var bruden. Som brudslöja tjänstgjorde en gammal trådgardin. Efter vigseln blev det kalas i våningen, varefter man gick ut ett slag och exercerade, till dess Märta Gyllencrantz ropade: — Nu är punschen serverad, då man slog sig ned och pokulerade en liten smula.
Efter en stund fick Märta Gyllencrantz svåra plågor i magen. Hon jämrade sig och kved. Stellan förstod ej, men Sven Bergclou upplyste honom om att nu skulle Märta ha barn. Hon lades till sängs på schäslongen, höll sig för magen och jämrade sig alldeles förskräckligt. Då kom Anna Ekenstjerna till hjälp. Hon var barnmorska. Hon sade till alla riddersmännen, som de manliga medlemmarna kallades, att ge sig därifrån. Och åter igen gingo de ut på kaserngården.
Slutligen ropade Anna Ekenstjerna: — Nu är det färdigt, nu kan ni komma!
Riddersmännen återvände till våningen. På schäslongen satt Märta
Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka.
Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades för Pappa och Mamma. Den föreföll honom en smula ensidig. Själv hade han knappast haft något nöje av den: han hade helt enkelt varit ute på kaserngården ett slag och när han kom tillbaka var leken över.
Hans vördnad för föreningen gjorde emellertid att han ej protesterade. Och det visade sig också att hans omdöme varit förhastat. Vigselceremonien hade så att säga endast varit en upptagningsakt. Den upprepades ej varje dag. Tvärt om började föreningen allt mer tilltala honom. Man exercerade på kaserngården, nere på Appeltofftska gården eller gjorde fältmanöver på planen kring kyrkan iförda sablar, kaskar och gevär, medan hustrurna där hemma lagade mat och skötte hushållet. Föreningen förenade på ett lyckligt sätt hans längtan efter militarism och hemliv. Men omväxlingen inskränkte sig ej endast till exercisen och fältmarscherna. Den sträckte sig också till hemlivet. Då och då vigdes man nämligen på nytt till en annan brud.
Tyvärr upplöstes föreningen ej så långt efter det Stellan invalts till medlem. En gång, då Ebba Boman vigts vid Jonne med vagnen och skulle visa flickorna, hur det verkligen gick till att få en liten — hon hade dagen innan fått en lillebror — utstötte hon så höga skrin, att fru Appeltofft kom upp på vinden och frågade vad som stod på. Man måste förklara sig… Fru Appeltofft blev indignerad över de opassande lekar nutidens barn kunde hitta på vid en ålder, då hon själv varit renhjärtad och oskuldsfull.
Hon förbjöd föreningen att längre vistas på hennes vind.
Medlemmarna skingrades med en dålig smak i munnen. Fru Appeltofft hade nämligen i sin sedliga indignation berättat historien ute i staden. Den spreds hastigt. Vigselceremonierna och förlossningsscenerna utsmyckades med uppdiktade detaljer. Medlemmarna i föreningen brännmärktes som individer med depraverade tendenser. Deras anseende var för lång tid framåt ohjälpligt förstört. Och även sedan tiden läkt detta som så många andra sår, satt löjet kvar som ett ärr.
Riddersmännen skingrades, av skamkänsla, av plötslig och påtvingad skuldmedvetenhet, i djup avsmak för sig själva, varandra och brudarna.
Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades
Storehus, det andra Lillehus.
Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället.
Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och plana ytor.
I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande med verkliga förhållandet. Det var tack vare honom den blivit till en av de vackraste planteringarna i Sveriges småstäder. Det var tack vare honom svanorna simmade i dammen och de antika, i långa, svävande draperier höljda gipsgudinnorna stodo vita och vårnymålade på de välklippta gräsmattorna med kastanjerna som fond.
I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro ogifta 1880-talslöjtnanter.
Lillehus vette åt smalgatan. Det var en våning lägre än Storehus, med små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att äga någon som helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen.
* * * * *
Gården till Storehus var rymlig. Den kallades därför Storegård. På den fanns ett stall för majorens två hästar och ett vagnsstall för hans droska och jaktvagn.
En gång i tiden hade Stellan härskat suveränt på Storegård. Det fanns inga andra barn på den än han. Han hade också varit god vän med majorens betjänt och kusk. Men det var länge sen, innan han börjat skolan.
Mellan Storegård och gården till Lillehus, som var liten och trång, låg en lång gång, på ena sidan begränsad av änkefru Björkmans flygel, på den andra av en rad vedbodar.
Denna förbindelseled på samma gång skrämde och lockade Stellan. Vid dess slut tog Lillegård vid. Där höllo rabulisterna till. Och det var de, som på samma gång skrämde och lockade honom. Ibland, när han var nere i stallet hos majorens kusk, kunde det hända, att ett ohyggligt väsen började på Lillegård. Trätofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev skrik och tjut, några fönster öppnades, så att rutorna klingade, gälla kvinnoröster skällde. Allra sist kom änkefru Björkmans röst. Den var högre och pipigare än alla de andras. Och så blev det tyst, alldeles tyst.
Ibland kunde det också hända, att rabulisterna gjorde visit in på Storegård. Det var när kusken gått sin väg och stängt stalldörrarna. Och eftersom Stellan aldrig vågade vara på gården, när kusken inte fanns inom räckhåll, såg han rabulisterna uppe från sitt barnkammarfönster.
Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad. De voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar med de toffelbeväpnade händerna.
Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm.
Och så drogo de sig tillbaka.
Men inte alltid.
Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor rund hög. Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset.
När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full han var.
Just som han sopat hästspillningen samman i en stor rund hög ett stycke från stalldörrarna och haltade in i stallet för att hämta dyngkärran och grepen, hände det — — —
Rabulisternas ledare kom smygande ur gången in på Storegård. Han balanserade sig fram på tå, med munnen öppen och tungan utanför läpparna. Han såg hemsk ut. Mitt emellan gången och gödselhögen stannade han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig tillbaka med en skakning på huvudet.
Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig. Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången.
Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.
Stellan räknade dessa uppträden till de lyckligaste stunderna i sitt liv. Han satt vid barnkammarfönstret med återhållen andedräkt. Han knöt händerna samman av spänning och balanserade själv med tungan utanför munnen liksom rabulisten. Eller också talade han högt till sig själv, uppmuntrade honom med höga rop: — Gör det nu, nu! eller också varnade han honom: nej, nej, han kommer, han kommer! Från sitt fönster kunde nämligen Stellan se ett stycke in i stallet.
Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på rabulisterna. Hur vågade de — — —? Och hur kunde de hitta på det? Han beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant. Han erkände sin underlägsenhet. Och känslan var bitter, därför att han sedan tidernas morgon visste, att han stod över rabulisterna. Det förtröt honom också, att det var på Storegård, de utförde sina hjältedåd. Det var på sin egen gård, han nödgades beundra och frukta dem. Det var inte som det skulle vara. Det var inte rätt.
Men allt detta hörde till det förflutna. Sedan han kommit i skolan hade han nästan glömt rabulisterna. De existerade för honom ungefär med samma styrka som mänskoätare för en person i Skåne: man vet att de finnas, men de äro så långt borta.
* * * * *
Någon tid efter upplösandet av föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök" tvingades emellertid Stellan att göra rabulisternas personliga bekantskap.
Gamla Kerstin flyttade över till Lillehus.
Det var en lång och pinsam historia. Den hör egentligen ej heller hit och skall för den skull berättas i allra största korthet.
Saken var den, att eftersom gamla Kerstin ammat "unga frun", som hon kallade Stellans mor, passat henne under hela hennes uppväxttid och vid hennes giftermål följt henne till hennes nya hem, ansåg hon det nu som en plikt mot den döda att upprätthålla traditionerna och bevaka den avlidnas rätt.
Det blev ständiga slitningar mellan henne och husföreståndarinnorna. Hon vägrade att lyda order och svarade: — Jag gör som unga frun brukade göra i tiden. Hon kallades in till löjtnanten och lyckades i sådana ordalag förklara, hur hela huset förföll, hur linnet ramponerades, hur porslinet krossades och hur det slösades till höger och vänster, att löjtnanten blev förtvivlad. Till en början trodde han henne. Då Kerstin framlämnade sitt ultimatum: antingen skulle husföreståndarinnan eller hon gå, blev det vid det förra. Kerstin kunde han ej göra sig av med. Varken för Stellans eller sin egen skull. Kerstin gick kvar som vålnaden av ett kort och lyckligt äktenskap: nej, inte Kerstin.
Det hade redan varit tre husföreståndarinnor i hemmet. Ett halvår efter det den fjärde kommit, måste Kerstin flytta.
Det blev ett våldsamt uppträde.
Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, när hon blev djupt gripen. Hon ställde sig till domare över löjtnanten och förklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mänskan" och att det var en evig skam på unga fruns grav.
