Читать книгу Helena Nybloms Sagor - Helena Nyblom - Страница 3

Innehållsförteckning

Det var en gång en yngling som hette Walter. Han hade bara lust till en sak, och det var att spela fiol, men det gjorde han också bättre än alla andra.

Så satt han en dag i sin fars gård och stämde fiolen, och så tänkte han:

»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr och där spelar jag så vackert och så blidt, att hon förstår hur högt jag älskar henne.»

Och så började han spela allt det mjukaste och bästa, han visste, af sitt hjärtas öfverflöd. Men då öppnade en tjänstflicka dörren på glänt och hviskade: »Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!»

»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kunde jag väl ha förstått, att inte skulle jag hålla på att spela när mor ska sofva.»

Så gick han bort till andra ändan af huset och ställde sig utanför sin fars dörr.

»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,» sade han till sig själf, »att far ska bli glad och komma att tro på mig.» Och så började han med de käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna.

Men genast öppnade en tjänare dörren till faderns rum och sade:

»Gå din väg! Far skall arbeta.»

»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jag väl ha tänkt, att inte går det an att spela när far ska arbeta!» Och så gick han bort ifrån gården.

Han gick genom susande skogar och blommande ängar, öfver höga berg och djupa dalar, och så kom han till en stor stad.

»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, så de kunna tänka sig allt det vackra, jag sett på vägen,» sade han till sig själf och så ställde han sig vid ett gathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hade så rasande brådt och inte alls tid att stanna och lyssna till hans spel; slutligen kom en man med en stor käpp och en silfverträns om hatten och lade handen på hans axel.

»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Sluta genast upp, annars tar polisen dig!» — Ja, då fick han ju sluta. Men så fick han veta, att det om kvällen skulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelas till dans. Då gick han och bad, att han också skulle få spela med på sin fiol.

»Å ja, en mer eller mindre kan ju göra detsamma,» svarade man honom, och så fick han lof att vara med på kvällen.

Man hade prydt den stora rådhussalen så fint med gröna kransar och röda pioner och fladdrande band, och under taket svängde kronor af tunnband, omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade. Men i salen visade sig all stadens finaste ungdom. Hand i hand kommo de för att dansa. Gossarna voro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. De buro korta kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna. De unga jungfrurna voro i sammet och siden, breda öfver länderna och tjocka öfver magen, med feta, hvita händer och slätkammadt gyllene hår. De voro hvita och röda som smultron med grädde, och hade pärlor i öronen och på bröstet. Och de unga flickorna och de unga gossarna dansade hand i hand, ibland två och två, ibland i långa rader och i stora ringar, fram och åter på det bonade golfvet.

Kring väggarna sutto mödrarna och pratade och kacklade som höns i en hönsgård, men i rummet bredvid sutto fäderna och drucko öl och renskt vin och skreko och skrålade som om fienden hade kommit i landet.

Ja, det var ett gille!

Musikanterna handterade sina instrument med största fart och kläm, men ju klarare trumpeterna smattrade och ju raskare fiolerna arbetade, desto högre pratade och skrattade alla människor i danssalen. Det var som om de ville visa, att de alldeles kunde öfverrösta musiken.

Walter kunde då rakt inte tycka det vara någon glädje att stå och spela för det sällskapet. Men så bad han anföraren för musiken, att han skulle få lof att spela något vackert när de hvilade mellan danserna.

»Ja, kan det roa dig, så var så god!» sade mannen, och då det nu för en stund blef tomt på golfvet i danssalen och alla hade satt sig till hvila på bänkarna längs väggarna, så steg Walter fram, lyfte sin fiol och började spela. Han tyckte, att det liksom låg kärlek i luften. Här voro så många vackra flickor och så många ståtliga unga män, som måhända nog skulle ha lust att säga hvarandra hvad deras hjärtan tänkte på, men inte hade mod därtill. Nu ville Walter låta dem höra huru ett älskande hjärta talar, och han började sjunga så varmt och så ömt på sin fiol, att han själf fick tårar i ögonen. Ett ögonblick spetsade man öronen nere i salen, men så började man tala dubbelt så högt som förut, och efter en stund ropade den förnämsta dansören:

»Nu är det nog med de där klagovisorna. Låt oss nu få en ‘Allemagne’!»

Ja, då fick Walter ju sluta tvärt och åter börja dansmusiken med de andra. Men då han på morgonsidan gick bort från dansgillet, så tänkte han:

»Så dum jag kunde vara att tro, att alla de där kalla och stolta människorna skulle bry sig om min musik! Nej, nu går jag ut på landet och spelar för bönderna. Det är folk som ha hjärtat på rätta stället,» och så gick han utåt landsvägen. Fram på kvällen kom han till en bondgård, där många människor voro församlade. Karlar och flickor, som kommit hem från höskörden, hade just slutat kvällsvarden. Nu sutto de på trappan och omkring brunnen i gladt samspråk med hvarandra. Husbonden och husmodern stodo i dörren och tillkastade då och då tjänstfolket ett uppmuntrande ord.

En af gossarna, som fick öga på Walter, ropade till honom:

»Kom hit, spelman, och spela oss ett stycke!»

Walter blef så glad. »Det var det jag tänkte!» sade han till sig själf. »Det är sådant folk, som har hjärta för musiken.» Och han skyndade in på gården.

Han började spela en gammal folkvisa, en af dem som ingen har gjort, men som hela världen känner. Den var så underligt vacker med klang af bergsbäckar och skogssus och plaskande vågor.

Men knappast hade han spelat ett par takter, förrän en af flickorna började sjunga därtill. Hon hade en hög, skärande röst. Strax därpå föll en gossröst in. Det var en djup bas, som rullade så besynnerligt på tonerna. Och nu började ett par andra röster. De sjöngo just inte så vidare rent. Efter en stund sjöngo alla med, flickor och gossar, höga och djupa röster, hvar på sitt sätt. Det var ett riktigt bölande. Walter kunde inte så mycket som höra sin egen fiol. Han upphörde att spela och lät de andra sjunga visan ut. Men nu hade de kommit i farten och ville hafva mera.

En begärde en glad, en annan en sorglig visa. Alla ropade i munnen på hvarandra: »Om han ändå kunde spela visan, som Jakob spelar så bra!» sade en.

»Eller den, som gamle spelmannen gaf oss i fjol. Det var en karl till att spela!» sade en annan; och de refvo och sleto i Walter från alla sidor. Men genast han började en visa, började också alla skråla igen. Då lade han ner fiolen.

»Hvad behöfver ni spelman till?» sade han. »Ni reder er ju allra bäst utan» — och så gick han.

»Ack så dum jag kunde vara att tro, att bönder och bondtöser skulle vilja höra på mig!» sade han till sig själf medan han vandrade ut i natten.

Nästa morgon kom han till stora hagar och ängar. Där lågo fåren i solskenet och läto sig sommarens blommor väl smaka, och Walter satte sig hos dem på en stubbe.

»Människorna ä’ så konstiga,» tänkte han. »De vilja inte höra på mitt spel. Nu ska jag spela för er, snälla, tysta djur,» och så började han en liten sakta och vänlig melodi på fiolen.

Men knappast hade han spelat litet, förrän fåren började fara ikring, som om han skulle ha velat göra dem något illa. De blängde med sina gröna ögon och lyfte på öfverläppen, medan benen riktigt slogo slint under dem af bara ångest.

»Så’na får I ä’!» sade Walter och reste sig. »Men hva ska I väl egentligen kunna vara annat?» och så gick han.

»Jag tror att människor och djur ä’ lika dumma!» sade han för sig själf. »Inte ska man vänta sig något af dem. Men den vackra naturen! Det är en annan sak! Alla I sköna, vajande björkar och alla I sakta porlande källor! I skolen förstå mig. Och nu bryr jag mig bara om att spela för er!»

Så började Walter spela de ljufvaste låtar han kunde locka ur fiolen. Men han hade inte spelat länge förrän alla björkarna började hviska till hvarandra. Och de tisslade och tasslade och fnissade och prasslade, så Walter mycket väl förstod, att nu passade de på medan han spelade att säga hvarandra alla sina hemligheter. Och de glada källorna skrattade och jollrade och stänkte droppar i ansiktet på honom.

»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada barnröster. »Du spelar riktigt bra; men dina visor ä’ så korta, de ta genast slut. Hör på oss! Hör på oss! Hör på den melodin! Ser du, vi, ja vi sluta aldrig, vi!» och så pladdrade alla källorna och gurglade sig liksom för att bli ännu klarare i strupen. De hade inte alls tid att höra på Walters fiol.

»Det finns nog ingen på hela jorden som vill höra på mig,» sade Walter och reste sig. »Hvad ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går och hänger mig!» och så gick han in emot den stora allvarsamma skogen. Men vid skogsbrynet satte han sig ned på dikeskanten för att ännu en gång se ut öfver denna vackra jord, som låg och lyste under sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som kom gående på landsvägen och som nalkades stället där han satt.

Det var en underlig karl. Han såg ut som en afsigkommen fin kurre. Efter tidens sed bar han en stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en liten, röd mössa, däri en lång hägerfjäder satt och vippade i morgonluften. På de långa, smala benen hade han nedhasade röda strumpor, och på fötterna bar han långa, nedtrampade skor. Han gick raskt framåt med en besynnerlig vårdslös gång, medan han stack knäna framför sig, och höll hufvudet böjdt öfver bröstet.

Walter satt och tittade efter honom.

»Den där,» tänkte han, »är bestämdt en gammal afdankad hofman, som en gång sett bättre dar. Nu ska jag göra ännu ett försök! Om han står stilla och hör på mitt spel, så ska jag tro, att det ännu finns något för mig här på jorden att göra, men går han förbi utan att stanna — ja, då går jag och hänger mig!»

Och så satte Walter fiolen under hakan och började spela. Han tog till det svåraste och konstfärdigaste stycke, som han nånsin lärt sig. Det hade dubbelgrepp och drillar och flög ibland upp på de högsta toner, som kunna nås på fiolen.

»Nu ska jag göra mitt allra, allra bästa!» tänkte han och samlade hela sin kraft. Men medan han spelade, sneglade han nedåt landsvägen för att se om den främmande herrn skulle komma att gå förbi, eller om han möjligtvis skulle bli stående och höra på honom. Nu var han alldeles nära. Walters hjärta slog högt, medan han arbetade med fiolen. Det såg ut som om den främmande herrn ville gå raskt förbi, men plötsligt stannade han, lade armarna i kors, lyfte hufvudet och såg på spelmannen. Walter hade suttit på dikeskanten och spelat. Nu reste han sig och började med ny fart. Han tyckte själf, att han aldrig spelat så bra. Det sjöng och tonade i fiolen, och till och med de djärfvaste språng gingo som en dans.

Han slutade med en lång, lång drill, och så lät han fiolen sjunka och såg på den främmande.

Den besynnerlige herrn stod och log. Men så bröt han ut i ett högt, skallande skratt.

»Det där tyckte du väl att du gjorde riktigt öfverdådigt bra?» sade han med en hånfull röst.

Walter kände hur han blef röd i hela ansiktet.

»Kan du måhända göra det bättre?» frågade han med darrande röst.

Den främmande herrn svarade blott med en hvissling som tydligen ville säga: »Jo, det ska du få höra!» och så sträckte han en lång, mager arm efter fiolen.

»Men fy för hin, så den är stämd!» sade han med en hög, skärande röst. »Den är ju alltför låg!» Och han satte fiolen mellan knäna och började vrida på skrufvarna.

»Och stråken sen! Den är ju också slak som ett segel utan vind!» Han började också att spänna stråken. Medan han höll på därmed, satt Walter och såg på hans ansikte. Det var ett sådant besynnerligt ansikte. I den smala pannan växte det mörka, gråsprängda håret ned i en spets. Näsan var lång och smal och hängde ned öfver munnen i en djärf krökning, och den långa munnen hade korta, små tänder, som man såg när han log. Ögonen voro dock de underligaste. Det var stora, svartgråa ögon med svarta ögonfransar, men han knep dem beständigt ihop, så de sågo ut som två långa, smala strimmor, i hvilkas midt pupillerna lyste som två gnistor. Medan Walter satt och såg på honom, tyckte han, att mannen hvarje minut ändrade utseende. I det ena ögonblicket var han riktigt vacker, i det andra var han rent förbannadt ful. Och så hade han så otäcka händer, långa, knotiga händer, på hvilka alla fingrarna sågo ut som om de hade flera leder än vanliga människohänder, och slutade med tjocka klunsar i fingertopparna. Det var gräsligt, så han stod och vred och vred på den arma fiolen. Men nu tycktes han ändtligen ha fått den i ordning.

»Passa nu på, min sparfunge!» sade han till Walter, och satte instrumentet under hakan.

»Nu ska du få höra hur man ska spela fiol!» och så började han.

Vid allra första stråkdrag, som han gjorde öfver fiolen, kände Walter det, som om någon slagit honom öfver nacken med ett spö. Han spratt till och satt spikrak och lyssnade. Var detta verkligen hans egen fiol?

Det strömmade toner ur den som droppar från en springbrunn, som vågor från en bergbäck, som stormande hvirflar från en fors. Det sprakade som tusen gnistor från en hväsande eld. Det skrattade och dansade och flög och yrde om hufvudet på honom, så han ryste i hela ryggen af fröjd och fasa. Och beständigt steg det i kraft och mångfald. Det var som om hela luften sjöng omkring honom. Det trängde sig in på hans hufvud och hans bröst, så det svindlade för honom. Han höll sig fast i gräset med båda händerna, där han satt, och då spelet slutade på en hög drill, som darrade öfver hans hufvud som ett blänkande svärd, kände han det som om han skulle dö. Han satt likblek med båda händerna fulla med afrifvet gräs och stirrade på den främmande.

»Tja! se så ska man spela!» sade denne i upprymd ton.

»Man skall veta, hvilken makt som finns i den här lilla tingesten!» och han svängde fiolen framför sig. Han tycktes ha blifvit i riktigt godt humör af att höra sig själf spela.

»Nu ska vi ta till något helt annat,» sade han så. »Nu ska det bli kärlek af. Nu är du skön jungfrun, som sitter där och glor i din jungfrubur, och jag är en hjärtnupen ungersven, som ska spela henne ut genom fönstret. Hör nu på!»

Han började med att skrapa öfver alla strängar medan han jamade och tjöt som en katt, men plötsligt upphörde han, lade bågen så sakta som luft öfver strängarna, och så började serenaden. Han spelade på samma gång sången och ackompanjemanget, och något så ljuft och tjusande hade väl Walter aldrig hört i hela sitt lif.

Det vaggade och snyftade i strängaspelet som suckar från ett längtande, blödande hjärta, medan sången sväfvade som brinnande böner, än sakta hviskande, än stigande och svällande. Den slutade med tre suckar, den ena saktare än den andra, som liksom ströko Walter öfver kinden med smekande ömhet. Han tog med handen till ansiktet och märkte att det simmade i tårar.

»Ja, ser du,» sade spelmannen sakta och sträckte ut stråken emot Walter. »Här ha vi tösen hängande på bågspetsen. Det gick som en dans!» och så skrattade han liksom invändigt med ett besynnerligt doft skratt.

»Du kan visst spela allt,» sade Walter. Han kunde knappast tala.

»Ja, det tror jag nog jag törs säga,» svarade den främmande. »Är det något du särskildt kunde ha lust till?»

»Kan du spela så där ståtligt och stort och bredt, så det låter som glädje och festlighet?» frågade Walter.

»Det ska du genast få höra,» svarade spelmannen.

»Nu är det alltså kejsaren som kommer! Vi se redan hans följe där långt borta på landsvägen, och nu ska vi ta emot honom med triumfmarschen.»

Han drog ett par stora ackorder öfver alla strängarna. Det lät som om trumpeter och horn hade blåst fanfarer. Och så började triumfmarschen. Den började dämpad, som om den väntade på någon som skulle komma, men steg och steg beständigt i styrka.

»Där ha vi dem,» sade spelmannen och började buga. »Där ha vi kejsarens följe, hans riddare och hofmän, och där — där ha vi kejsaren själf!»

Han bugade sig så djupt, att toppen af hans hägerfjäder rörde vid landsvägen.

Det brusade af toner omkring Walter. Det var som om en hel orkester hade utbrutit i jubel för att hylla kejsaren. Han tyckte nästan att han såg honom rida förbi på vägen och bockade sig själf i största ödmjukhet.

»Nu draga de bort,» sade spelmannen, då musiken blef svagare och svagare, till dess den helt dog bort.

»Och nu skratta vi åt hela packet!» sade han så och lät stråken flyga öfver strängarna, så det klingade som ett gapskratt.

»Var det så du ville ha det?» frågade han Walter.

»Du var mig en fan till att spela,» sade Walter. Han kunde inte finna ord för sin beundran. »Hvad är du egentligen för en människa? Hvad heter du?»

»X. Y. Zeta, så mycket du vill veta!» svarade spelmannen och visade honom spetsen af sin tunga.

»Nå, det angår mig för resten inte,» svarade Walter. »Och du lärer naturligtvis inte konsten ifrån dig.»

»Det har jag redan gjort åtskilliga gånger,» svarade spelmannen. »Och jag har haft många snälla lärjungar.»

»Men det tar väl en gräsligt lång lärotid, innan man kommer underfund med ditt spelsätt?» sade Walter.

»Å, det är inte tiden det kommer an på,» svarade mannen. »De flesta människor tro att det beror på det här!» och han viftade med handen. »I stället för att det skall sitta här!» och han pekade med toppen af sitt långfinger på pannan. »Här sitter det, min herre! Jag skall säga dig, att du är lika dum som de flesta andra. Du vill spela för människorna hvad du själf tänker på. Hvad tror du folk frågar efter dina tankar? Du skall spela för dem, hvad de helst vilja höra. Du skall spela för dem hvad de tänka på. Du ska alltid veta: Den vill ha det så, den vill ha det så! Nu ska de få det precis som de vill ha det.»

»Men hur i all världen ska jag kunna veta hur de andra vill ha det?» frågade Walter och gjorde stora ögon.

»Det ligger i luften! Det vädrar man,» svarade spelmannen och spärrade upp näsborren som en jakthund.

»Nej,» svarade Walter. »Det vädrar jag aldrig. Jag har nog med att komma under fund med hvad jag själf går och funderar på.»

»Ja, jag kan tänka det!» svarade spelmannen. »Och det är därför ingen gitter höra på dig, och det är därför du blifvit så sorgsen, så du höll på att gå och hänga dig.»

»Hur kan du veta det?» frågade Walter. Han blef riktigt rädd.

»Det såg jag genast på dig. Du såg så hängfärdig ut. — Men ser du, jag har en liten dosa full med en ganska egen sort snustobak. Om du bara skulle få en enda pris ur den dosan, då skulle du också genast få det rätta väderkornet, så du alltid precis skulle förstå, hvad du ska spela för folk.»

Härmed tog han fram en liten näfverdosa ur sin bröstficka och smällde på locket med sina långa fingrar.

»Det måtte vara en riktig trolltobak, den där!» sade Walter och sneglade till dosan. »Men det kostar väl stora pengar att få sig en pris ur den?»

»Hvad skulle du vilja bjuda mig?» frågade spelmannen.

»Jag äger intet annat i hela världen än mig själf,» svarade Walter modfälld. »Hvad skulle jag väl då kunna ge dig?»

»Å, det är mycket bra,» svarade den främmande. »Det är alldeles nog om du ger mig dig själf. Jag har en inbiten lust att rå om unga själar.»

»Hur menar du?» frågade Walter. »Hur ska vi göra upp handeln?»

»Det är mycket enkelt,» svarade spelmannen. »Jag ger dig nu på eviga minuten en pris ur min dosa, och därmed är din lycka gjord. Sedan kan du roa dig bäst du gitter i tio långa år, men efter den tiden tillhör du mig. Då kommer jag och kräfver dig.»

»Tio år!» sade Walter gladt. »Det är ju en skön, lång tid. Och ännu är jag bara aderton år. Men hur skall jag finna dig, när betalningstiden är inne?» frågade han så.

»Det blir mycket enkelt,» svarade den främmande. »När stunden kommer, ska jag skicka dig mitt visitkort. Men kom ihåg,» tillade han, och hans underliga ögon blixtrade. »Kom ihåg, att om du lurar mig och inte infinner dig, där jag stämt möte med dig, då är det slut med dig. Jag tål intet uppskof i mina inbetalningar.»

»Du kan vara säker,» svarade Walter. »Jag ska inte låta dig vänta; men låt mig nu få smaka på tobaken.»

Den långe herrn räckte den lilla näfverdosan tvärs öfver diket till Walter, som dök ned i snuset med två fingrar, tog sig den största pris han kunde åstadkomma, och snusade upp den i näsan med darrande ifver.

Han nös genast tre gånger och strax kände han som en smäll i hufvudknoppen. Det blef så underligt klart inne i hjärnan på honom.

»Gif mig fiolen!» sade han ifrigt och räckte handen efter instrumentet, som den främmande ännu höll.

»Var så god,» svarade mannen. »Här har du den! Nu kunna vi ju genast försöka om mitt medel hulpit dig. Spela mig nu ett stycke, sådant som du tror att jag skulle tycka om det.»

Walter stirrade på honom. Plötsligt tyckte han, att mannen hade fått ett helt annat utseende.

»Du är stygg,» sade Walter. »Du är elak och fräck! Nu ska jag spela ett stycke efter ditt sinne.» Han satte stråken till fiolen, och det var som om den dansade af sig själf. Den flög så lätt som en ljusstråle öfver strängarna, och allt hvad Walter ville den skulle spela, det spelade den ögonblickligen.

Det var en vild, flygande dans med skärande oljud och vågade språng och långa drillar, som tjöto som hånskratt.

Den långe herrn knäppte med fingrarna. »Bravo! Bravo!» ropade han. »Precis som jag vill ha det! Det var en dans med fart och humör, och inte något känslopjunk. Ja, nu är du klar till att hjälpa dig själf!»

Därmed slog han sin stora kappa öfver axeln och nickade till Walter.

»Farväl så länge, min lilla lärjunge!» ropade han. »Alltså om tio år! Och pass på att vara precis!» och därmed gick han med så långa steg in emot skogen, att han inom ett par sekunder var försvunnen. Det var som om han blåst bort som en låga.

Walter rätade på sig. Det föreföll honom som han plötsligen blifvit en hel karl och han grep fast om halsen på sin fiol som om han fått tag i den för första gången i lifvet, och så vandrade han ut i världen för att pröfva sin lycka.

Han märkte genast, att den pris han fått af mäster-spelmannen hade klarat alla hans begrepp. Nu gick han icke längre och grubblade öfver sina egna tankar, han spelade allt hvad de andra önskade, och han kunde genast se på deras ögon hvad de ville höra.

En ville ha det vildt, en annan ville ha det mildt. En ville ha det roligt, en annan varmt och soligt. En ville ha det flott och fräckt, en annan ville ha det stramt och korrekt. Somliga tyckte om sant och fromt, andra nöjdes med grant och tomt.

Walter visste precis hur de önskade det, och alla voro de så innerligt nöjda med honom. Och han spelade sig fram till ära och heder, till gyllene dukater och granna kläder, och alla slogos om att få tag i honom.

Enhvar tyckte, att Walter just spelade honom till nöjes, och Walter log emot hög och låg, emot flickor och gossar. Han brydde sig inte mera om hvad han spelade, bara alla voro nöjda med honom och sade honom vackra saker. Slutligen blef han fast i kungens gård, ty ingen kunde som han läsa kungens tankar och spela dem fram på fiolen. Och han gick klädd i sammet och siden, med rosetter vid knäna och diamantring på lillfingret, och med doftande olja i håret.

Och han hade blifvit så fin och förnäm, att folk reste sig när han kom in i rummet. Och ve den, som vågade säga ett ord eller röra på sig när Walter satte stråken till fiolen. En sådan blef genast utkörd ur kungasalen.

Förr i världen hade Walter knappast någonsin lämnat fiolen ur händerna, men nu hängde den på väggen när han inte spelade för folk. Han tyckte om att hvila sig mellan allt det där eviga spelandet, och för resten hade fiolen blifvit så främmande för honom, sedan den inte mera spelade hans egna, men bara alla andra människors tankar.

Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är det som fattas mig? Jag har ju allt hvad en människa kan önska sig: pengar och heder och min konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig för morgondagen. Hvad är det väl som fattas mig?» Han undrade då, om det kunde vara tanken på att all denna härlighet en gång skulle taga slut, när spelmästaren kallade honom att möta sig. Men det föreföll honom att vara något så långt borta i en aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra sig däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. Han räknade dem aldrig och han märkte därför icke, att det kom en dag då de tio åren voro slut.

Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. Han hade spelat många lustiga och glada saker, ty han hade genast sett på kungens ögon att han var i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. Nu hade alla gått till ro, men Walter dröjde ensam kvar i den stora salen.

Han kände sig inte glad till mods, men han kunde inte förklara sig grunden därtill. Måhända var det därför, att han i kväll helst hade velat spela de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, men i stället hade han varit tvungen att spela alla kungens glada tankar.

Och inte hjälpte det att kungen klappat honom på axeln och sagt, att han var den bästa spelmannen i hela världen. Den stora salen var nu tom, och i Walters hjärta var det också tomt. Han stod med fiolen i handen och såg på månskenet, som silade in genom fönstren. Då tyckte han plötsligt, att det blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, men han tänkte att han nog sett galet, ty himlen var ljus och stjärnklar.

Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och då fick han se något som låg och lyste på fönsterkarmen utanför. Det var en liten bit skinande hvitt papper. Han räckte handen ut efter det, och då såg han tydligen i månskenet hurusom på papperet stod skrifvet med stora bokstäfver: »X. Y. Zeta väntar dig i morgon vid soluppgången på stenberget. Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.»

Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio åren just voro slut efter denna midnatt, och nu var han icke mera sin egen herre. Nu hade tiden kommit, då han skulle afbetala sin skuld.

Hvad skulle nu komma?

Det ryste i honom af en obestämd fasa för något obekant, som skulle göra slut på hans frihet. Och hvad var det för resten för en frihet han haft? Han som varit kungens och hvar mans tjänare. Han som hade gjort hela världen till viljes, men tegat med hvad han själf hade att säga. — Men nu var det inte tid att stå och sörja. Det var bara att lägga benen på nacken och ge sig i väg för att inte komma för sent.

Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen under armen, slog kappan öfver axlarna och skyndade ut i natten.

Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var ljus och stjärnströdd och månskenet flöt i strömmar öfver jorden. Walter sprang allt hvad han kunde, ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. Han såg sin långa skugga springa bredvid sig på den hvita vägen. Nu kom han in i skogen, och då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna började blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp. Han skyndade då framåt med dubbel fart och snart var han ute ur skogen och uppe på vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför sig. Rundt omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där brukade herdarna vakta sina hjordar. I morgonrodnaden kunde han skönja hur det rörde sig mellan de små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren, som började vakna.

Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. Först trodde han att det var en fågel, men nu förstod han, att det var någon som blåste på flöjt. Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och lyssna.

Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, han nånsin hört. Den lät som om morgonstjärnan själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, så klar och lycklig tonade den här i ensamheten. Den trängde helt in i Walters hjärta och fyllde honom med en så ljus och stilla glädje, att tårarna kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen kom. Det var en liten ljushårig herdegosse, som satt på en sten och blåste flöjt.

»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad du spelar vackert!»

Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en stund började han blåsa igen.

»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är det för fåren du blåser?»

»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta och spelade vidare utan att bry sig om Walter.

»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» frågade Walter ånyo.

»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände på flöjten. »Jag tycker om den, därför låter jag den komma fram.»

Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, och Walter började känna en underlig frossa öfver hela kroppen. Det var något som sade honom, att hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef med ens så förfärligt rädd, att han tyckte han hellre skulle vilja dö än gå upp till stenberget.

»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. »Jag skall vara på stenberget vid soluppgången, men jag är så förfärligt rädd.»

»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. »Är du rädd för solen?»

»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta där, en sträng herre, som vill mig illa.»

»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här uppe finns inga stygga. Här är godt att vara.»

»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. »Han bor inte här. Han kommer för att ta mig bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara mig?»

»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade gossen.

»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag skulle känna mig så trygg om du ginge med mig.»

»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag gärna med,» sade gossen. »Men då få vi allt skynda oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren igen.»

Han lade sin lilla hand i Walters, och de började båda att springa allt hvad de kunde; gossen på sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda stöflar. Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en lång, gänglig figur stod emot en af de bara tallarna där uppe, och han förstod genast hvem det var.

»God morgon,» sade spelmästaren och tog till mössan med två fingrar. »Det är bra, att du är punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har med dig? Hvad ska ungen där att göra?»

»Å, jag skulle vilja, att du också hörde honom spela en gång,» svarade Walter. »Jag för min del har aldrig hört något vackrare.»

»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. »Är det på den där flöjten han spelar?»

»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så vackert, att man inte kan låta bli att gråta.»

»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som du,» svarade spelmästaren och skrattade. »Du skall väl inte kunna inbilla mig, att jag skulle kunna gråta öfver att en bondunge blåser flöjt?»

»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag står här, så ska han kunna spela tårar i dina ögon.»

»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn.

»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara fäller en enda tår när han spelar för dig, då har han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver mig längre.»

»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med om! Men nog kunde vi spara oss den komedin, ty när solen går upp är du i alla fall min.»

Den lille gossen hade inte alls förstått hvad de två talade om. Han stod och såg ut öfver det vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade på solen.

»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång till?» frågade Walter.

»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade gossen och började genast att spela.

Den långe herrn satt på en sten med ryggen vänd till hälften emot honom och tycktes icke ge minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund vände han litet på sig, och bäst som det var, hade han gjort helt om. Han satt med armbågarna mot knäna och hufvudet stödt i händerna och lyssnade.

Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig förändring i hans ansikte. Hans långa, smala ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig och skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde att le, och hans lilla, smala panna fick några djupa veck mellan ögonbrynen, som kommo honom att se så allvarlig och sorgsen ut.

Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. Han spelade i allt lugn på sin flöjt, och det klingade så klart och lyckligt i morgonluften där uppe på berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. Det var nästan som om flöjttonerna lockade solen närmare och närmare.

Walter kände en sådan frid och lycka strömma in i sin själ, att han rent glömde bort, att det var hans eget lif som stod på spel. Men då han såg bort till den store spelmannen, ja, då fick han se något så underbart. Tårarna tillrade ur hans ögon och föllo i tunga droppar ned mellan hans långa fingrar.

»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! Nu har du ingen rätt öfver mig mera.»

»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn förargad och torkade fort bort tårarna med baksidan af handen. »Men man får en så otäck snufva här uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara så tidigt ute.»

»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men hvarför gråter du?»

»Din satans unge!» ropade den långe herrn och reste sig. »Hvarför skulle du komma och blanda bort korten för mig?»

Hans ögon blixtrade och han såg så där grym och elak ut, som Walter kom ihåg honom från deras första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. Han fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, medan de första långa solstrålarna sköto upp öfver horisonten.

»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade den store spelmästarn och slog kappan stramt öfver skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen åter, och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten af en sådan sparfunge som du!»

Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, och så gick han med långa steg, utan att vända sig, bort öfver stenberget och försvann bak klipporna.

»Hvad det var synd om honom!» sade den lille gossen och såg efter honom. »Han såg så ledsen ut!»

Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde sig ned och tryckte gossen fast till sig.

»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade den lille och gjorde sig lös, och så sprang han allt hvad han orkade nedför berget.

Men Walter tog fram fiolen och såg länge på den.

»God morgon, min hjärtevän!» sade han och vände på den i morgonsolen. »Det är länge sedan vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som om jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de människor vi skulle spela för. Men nu ska vi allt börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur man ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så kysste han fiolen.