Читать книгу Helena Nybloms Sagor - Helena Nyblom - Страница 4

Innehållsförteckning

Det var en gång en liten prinsessa, som var mycket lycklig.

Hon ägde allt det bästa i världen; en pappa och en mamma och ett litet hvitt hus, som låg midt på en stor grön äng, full af hundra tusen millioner hvita blommor.

Och där på ängen hade hon också en hel skara af små hvita, krusiga lamm.

Man kunde icke se något sötare! De voro så runda och mjuka som bollar, med nosar så ljusröda som rosenknoppar och klara gröna ögon.

Så snart prinsessan hade kommit upp om morgonen, hade blifvit tvättad och fått på sig sin hvita klänning, skyndade hon sig ut på ängen, klappade i sina små händer och ropade:

»Alla mina lammungar! Alla mina lammungar! Kom, så ska vi dansa!»

»Bää, bää,» ljöd det från alla håll, och så kommo alla de hvita lammen tumlande från ängens olika sidor, och då började där en munter dans. Prinsessan i midten och alla de små krusiga lammen rundt omkring hoppade och sprungo på det gröna gräset, till dess prinsessan föll omkull med benen i vädret.

Då lade de sig alla ned på de hundra tusen millionerna blommor och läto solen skina på sig.

»Å, hvad jag är lycklig!» sade den lilla prinsessan. »Ingen i hela vida världen är så lycklig som jag!»

Ängen buktade sig i backar och dalar och var här och där bevuxen med stora träd, men längs ena sidan gränsade den till skogen, den stora, allvarliga granskogen, som växte upp efter berget.

Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård af långa, smala granstammar, och man kunde blott på ett enda ställe komma igenom den. Midt på gärdsgården fanns en liten grind, men till den hade prinsessan nyckeln.

Men djupt inne i den mörka granskogen bodde en ung prins. Han hade byggt sin jakthydda där inne och höll sig där en björngård.

Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, de allra roligaste man kunde se.

De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, silkesmjuka pälsar, stora mjuka tassar och små lömska och dumma ögon, som sutto på sned i hufvudet.

Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen och hade badat sig i källan och klädt sig i sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade grinden och ropade:

»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! Kom så ska vi leka!»

Och så kommo alla sex björnungarna rusande ut som sex glada skolpojkar och kastade sig öfver prinsen.

De rullade honom omkring på gräset, slogo honom med tassarna, lyfte mössan af honom och slogo kullerbyttor öfver hans ben.

»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har så lifvadt som jag!»

Men så hände det en dag, att då prinsessan kom ut på morgonen och ropade på sina lamm, kom intet af dem springande.

Hon ropade och ropade och klappade i händerna, men förgäfves.

Då började hon springa omkring för att leta efter dem, och i en grop under ett stort askträd fann hon dem alla hopkrupna.

De lågo så stilla som en snödrifva, men de skakade alla öfver hela kroppen och blinkade med sina gröna ögon, och när hon talade till dem, svarade de endast: »Mää! Mää!» med små darrande röster.

Då förstod prinsessan, att något måtte ha skrämt dem, och hon satte sig att vakta på dem.

En stund efteråt såg hon, att någon kom gående och stannade och tittade ut mellan gärdsgårdsstörarna. Då reste hon sig och gick bort till gärdsgården och tittade in i skogen.

Där stod prinsen!

Han var klädd som en riktig prins, må ni tro! Han hade röd sammetsblus och stöflar med sporrar. I mössan hade han tre orrfjädrar, och om halsen hade han svansen af en ekorre, som han själf hade skjutit.

Den lilla prinsessan stack sin lilla näsa in mellan gärdsgårdsstörarna.

»Är det du, som skrämmer mina lamm?» frågade hon.

»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. »Jag var ute och promenerade med dem i soluppgången.»

»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta dig, du, de kan vara farliga!»

»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad gör du med dina dumma lammungar?»

»De ä’ så söta!» sade prinsessan.

Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera gå förbi med sina björnungar, ty när lammen endast kände lukten af dem på långt håll, voro de nära att dö af ångest.

Han höll också hvad han lofvade, men däremot kom han själf ofta på andra sidan gärdsgården och stod och hängde och tittade in mellan stolparna på prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland de hundra tusen millionerna hvita blommor på den gröna ängen i solskenet.

När hon icke orkade dansa mer, hände det att hon gick bort till gärdsgården, och där stodo hon och prinsen och pratade.

Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se hvarandra med ett öga i sänder, och där stodo de och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna, och stucko nässpetsarna in i mellanrummen.

En dag hade prinsen sin ena hand ombunden.

»Hvad har du gjort med din hand?» frågade prinsessan.

»Stött den på en sten!» svarade prinsen.

»Visst inte!» ropade prinsessan.

»Rifvit den på en gren!» sade prinsen.

»Visst inte!» svarade prinsessan.

»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» sade prinsen.

»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. »De ä’ farliga! Och när de nu få stålklor och huggtänder, bli de ännu farligare!»

»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som silke och så tät som sammet, och det är så läckert att klappa dem!»

»Kanske det också blir läckert, när de biter hufvudet af dig?» sade prinsessan.

»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» och så gick han.

Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att man nästan kunde se det; mycket fortare än små barn.

De voro icke längre så mjuka och runda, icke så lätta i kroppen och så hvita i ullen, och när prinsessan klappade i händerna och ropade:

»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par skutt och började därpå beta i all maklighet.

»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan och såg missnöjd på dem. »Ni börjar att se så långnästa och dumma ut.»

Prinsens björnar växte också för hvar natt.

De voro icke längre så muntra och lekfulla.

De började att få stålklor och huggtänder, och deras ögon sågo för hvar dag allt lömskare ut.

»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. »Ni är inte att lita på!»

Då hände det en morgon, när prinsessan kom ut, att hon fann ett af sina lamm dödt på ängen.

Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt öfver gräset och fläckade de hvita blommorna ända bort till gärdsgården, som på detta ställe var nedbruten med våld.

Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon befallde sitt folk, att de skulle göra gärdsgården dubbelt så hög på detta ställe.

Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför passade han icke på sina björnar!

Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på gärdsgården hängde den finaste kappa af röd sammet, fodrad med björnskinn och med två gyllne spännen till halsknäppe.

Hon förstod genast, att det var en gåfva från prinsen. Han hade dödat den björnunge, som bitit hennes lamm och fodrat kappan med skinnet.

Men hvad brydde hon sig om det!

Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. Men ingen hade lof att röra hennes lamm!

Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, blef den alldeles förstörd.

Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, och prinsessan kunde vara i fred med sina lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre brydde hon sig om dem.

»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» sade hon till dem. »Ni är snart en hop gamla tråkiga får; — gå er väg!»

Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå förbi. De ville numera också helst slippa att dansa. De stodo helst och mumsade och mumsade på det gröna gräset från morgon till kväll.

Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, som räckte ända ned till fotleden, hon kunde icke rusa omkring så vildt som förr.

Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade och band kransar af alla de hvita blommorna. Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna björnar med väldiga tassar och en tung, luffande gång.

»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade inte en af er dödat prinsessans lamm, så hade jag inte så tråkigt, som jag nu har!»

Men så hände det en afton, då prinsessan gick på ängen, att hon fick se prinsens röda sammetsjacka lysa bakom gärdsgården. Han stod där och hängde liksom förr i världen.

»Hvad gör du där?» frågade prinsessan.

»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han.

Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin krans.

»Du ville inte ha min kappa,» sade han därpå.

»Tror du, att man betalar rödt blod med röd sammet?» svarade hon.

»Pytt, fårblod!» sade prinsen.

»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska skjuta dina björnar!»

»Jag har ju skjutit den, som bet ditt får!» svarade prinsen.

»Ja, men de andra också!» sade prinsessan.

»Nej!» ropade prinsen.

Då gick prinsessan så långt bort på ängen, att han icke kunde tala med henne längre.

Nästa afton stod han där igen.

»Hvarför dansar du inte mera med dina lamm?» frågade han.

»De ä’ gamla får nu,» svarade prinsessan. »De ä’ inte längre glada att dansa med. Men hvarför går du inte hem och leker med dina björnungar?»

»De ha blifvit vilda björnar,» svarade prinsen.

»Skjut dem!» sade prinsessan.

»Nej!» svarade prinsen, och så gick han.

Tredje kvällen stod han där igen och hängde.

»Prinsessa!» sade han. »Öppna dörren, så ska jag komma in och dansa med dig. Jag kan dansa, må du tro!»

»Ja, om du först skjuter dina björnar,» sade prinsessan.

»Ja, jag ska väl göra det då,» svarade han.

»Hur många har du?» frågade prinsessan.

»Jag har tre,» svarade prinsen och tittade upp i träden.

»Å, du har bestämdt flera,» sade prinsessan.

»Nåja, jag har kanske fyra,» svarade han.

»Inte fler?»

»Jag har ju sagt dig, att jag har fyra,» svarade han och såg ned på sina skor.

»Ja, då tror jag dig ju,» sade prinsessan. »En prins kan inte ljuga.»

»Det är sant; jag har visst fem!» svarade prinsen och ref af sig mössan, »men den femte är den allra bästa, och den skjuter jag inte.»

»Ja, då går jag!» sade prinsessan.

»Jag skall sätta den i bur!» ropade prinsen efter henne.

»Björnar vilja inte bo i bur,» svarade hon.

»Jag skall smida den i länkar.»

»Den sliter sina länkar,» svarade prinsessan.

Nu var hon långt, långt borta som en hvit prick mellan de hvita blommorna.

»Ja, då ska jag skjuta den! Jag ska! Jag ska! Lofva mig bara, att du vill öppna grinden och släppa in mig på ängen!»

»Kom igen i morgon!» svarade prinsessan.

Nästa morgon stod prinsen åter vid gärdsgården.

»Nu är det gjordt!» sade han. »Jag har skjutit mina björnar!»

»Talar du sanning?» frågade hon.

»Dagsens sanning,» svarade prinsen.

»Se mig in i ögonen, när du säger det,» sade prinsessan.

»Ja, men jag kan ju bara se ditt ena öga genom gärdsgården,» svarade han.

»Då får jag väl öppna grinden,» sade hon, och så satte hon nyckeln i låset och släppte in prinsen på ängen.

Där stod han nu i sin röda sammetsblus, stöflar med sporrar, orrfjädrar i hatten och ekorrsvansen kring halsen.

»Tror du mig nu?» frågade han. »Hvad ser du i mina ögon?»

»Jag ser mig själf!» svarade prinsessan och skrattade. »Jag står där i min hvita klänning midt på ängen med de hundra tusen blommorna!»

»Och nu ska vi dansa!» sade prinsen och tog henne om lifvet, och så började de att dansa.

Det gick som en hvirfvelvind öfver gräs och blommor, öfver backar och dalar, hela den gröna ängen igenom.

Månen gick upp som en stor röd sköld öfver fjärden, och stjärnorna kommo fram på himlen, och daggen föll på gräset, men de fortforo att dansa, medan prinsen sjöng:

»Hasselbuskar de ä’ små,

de ä’ fulla af nötter!

Dansa lätt min unga brud,

du fryser om dina fötter!»

Och om de icke ha upphört att dansa så dansa de ännu.