Читать книгу En roman om förste konsuln - Mathilda Malling - Страница 5

Innehållsförteckning

Ces familles nobles que l’Empereur appelait de ”belle race”.

Baron Larrey.

Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800 — eller, som man på den tiden sade, ibörjan av Pluviôse år VIII. De avlövade kastanjerna och ekarna i parken omkring ”les Fougères” voro betäckta med ett glänsande, halvstelnat regnlag, och de små, runda bladen på de vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan kungens död), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig längs den breda terrassen ned mot Loire, glänste svarta och styva i den starka vätan.

Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det började redan skymma. Slottet, en gammal byggnad från slutet av medeltiden, reste sig mörkt och högt med sina många torn mot den skiffergrå, sönderrivna himlen. Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, så att den stod rakt ut, kom ut på den höga, förfallna stentrappan.

— Mademoiselle! ropade han med pipig, ängslig stämma, idet han satte handen för ögonen och höjde lyktan över huvudet. Mademoiselle Edmée!

En ung flicka i lång, ärmlös kappa med skinnbesättning, och på huvudet en gammalmodig hatt från åttiotalet med plymer och vida brätten à la bergère, kom raskt springande från en smal sidogång upp emot trappan.

— Jag kommer ju, Jeanot, hennes stämma klang frisk och hög genom blåsten. Jag kommer ju! Du behöver inte skrika, som om gården brunne. Med ett par språng var hon uppe på stenavsatsen. Är abbéen då kommen, frågade hon oroligt.

— Abbéen väntar på er, Mademoiselle, svarade den gamle med förebrående eftertryck. Monsieur de Châtillon är med honom.

Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan han talade, och lät damen träda innanför.

Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. Imotsatta hörnet av hallen gick en bred trappa upp till andra våningen med ett präktigt, förgyllt räckverk, prytt med vapensköldar och många heraldiska emblemer — allt i en sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och förgyllningen stack besynnerligt av mot det övriga, strängt gammaldags bohaget av mörknad ek. På mittelväggen ledde två dörrar in i huset, av vilka den ena stod halvöppen, så att man hörde rösterna därinifrån. Mitt på golvet hade Jeanot satt ifrån sig en armstake av svartnat silver, vars tre smala talgljus osande fläktade i luftdraget.

Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan.

Hon bar en svart sidenklänning, som, trots det den icke såg så gammal ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser på porträtter från Louis XVI:s sista regeringsår: en lång, smal kjol och kort, åtsittande tröja, knäppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga uppslag på bröstet, långa, snäva ärmar, som i en liten snibb gingo ned på händerna. Omkring halsen, korslagd över barmen och bunden i en stor rosett högt uppe på ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grönt och vitt, randigt taft.

Håret — det var ett präktigt, guldbrunt hår — bar hon däremot, efter de nu härskande moden, uppsatt i nacken à la grecque, med naturliga lockar omkring pannan och öronen.

Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu, tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra flodbrädd — Rocroyes’ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade dem.

Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, idet hon med huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolutin.

Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem — vid bordets långsidor — sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna.

Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de La Feuillade, lade strax korten på bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot henne med sirlig, trippande gång och utsträckta händer.

— Min dotter — han tog med översvallande vänlighet hennes huvud mellan båda sina händer — ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur de Châtillon — han gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i hårpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt — och jag har tiller?

Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de båda herrarna.

— Till mig? sade hon småleende. Den nyheten är väl till oss alla. Freden, icke sant, min fader?

— Ack, ja visst — freden! Ja, jag vet, ni har redan hört från Montfaucon, att äntligen den för oss alla lika viktiga hänsynen till fäderneslandet — hans stämma blev plötsligt salvelsefull — har fått bukt med våra tappra vänner här i Vendée. För några dagar sedan undertecknade vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de Châtillon också gjort mig den glädjen att giva med sig. Mina damer — han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra — jag ber er vara övertygade om, att jag djupt sympatiserar med den ädla troheten mot en olycklig furste, men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket den viktigaste av alla, och för att kunna uträtta något för den, vartill tiden, såsom jag hoppas, nu äntligen är mogen, behöva vi först och främst fred — fred med våra landsmän och bröder, våra så sorgligt villfarande bröder. —Han höjde ögonen upp emot taket. —Inte sant, mina vänner — själarnas frälsning går framför allt?

Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets tecken.

— Nej, min dotter, återtog så abbéen plötsligt med naturlig, munter stämma, det är nu icke bara det. Vi ha flera nyheter. Gissa!

Edmée skakade på huvudet och skrattade. Abbéens livlighet satte henne i gott humör.

— Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier — han vände sig med en bugning till de gamla damerna — önskar ni, att jag säger henne det?

— Men jag står ju som på nålar, herr abbé, ropade Edmée. Är det verkligen en nyhet, som angår mig?

Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så utbrast han plötsligt:

— Monsieur de Châtillon och jag resa i morgon till Paris för att i anledning av freden tala med Förste Konsuln. Er tant, Mademoiselle Edmée, önskar, att vi taga er med.

— Mig? — I morgon? Men, moster — hon vände sig häftigt till Mademoiselle de Rocroyes — jag är ju icke färdig till att resa någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan jag väl?...

Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom hennes unga hjärta att klappa.

— Vi ha tänkt på allt, Edmée — nickade Mademoiselle de Rocroyes värdigt och långsamt. —Jeanot och Valentine skola följa dig, och bättre ressällskap än abbéen och vår ridderlige vän, Monsieur de Châtillon — hon gjorde en högtidlig böjning hän emot honom — kan du icke få. Du vet, det är av vikt, tillade hon med eftertryck, att du snart kommer till Paris. Madame de Châteauneuf väntar dig säkert.

Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame de Châteauneuf var hennes fars syster, och det hade ända sedan hennes barndom varit ett stående avtal mellan familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas med sin kusin, Louis de Châteauneuf. Som barn hade de varit mycket tillsammans — han var för resten en sex à sju år äldre än hon — men sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern på tio år. Det förödmjukade henne, att hennes vänner nu vid första lägenhet, som erbjöd sig, ville skicka henne ifrån sig och strax kasta henne i armarna på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit utblottad på allt, utan någon annan förmögenhet än anspråken på ett par konfiskerade gods, som hon helt säkert aldrig någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig resdräkt hade hon att visa sig i för sina släktingar.

— Men moster, sade hon dröjande, hur skall jag väl kunna komma till Paris? — Å bara den provinsiellt vördnadsfulla ton, varmed hon uttalade namnet på denna märkliga stad! — Jag har ju inga pengar, inga kläder ens...

— Prat, Edmée! avbröt den gamla henne skarpt. Vi ha då ännu ett par diamanter i gömmorna, vet jag. När du blott kommer till Paris, får du igen dina gods, det har abbéen sagt.

Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting.

— Paris! fortfor den gamla damen hånfullt efter en litet tryckt paus. Som om icke du — en flicka av stånd (une fille de grande qualité) — vore god nog att uppträda i Paris, som du nu går och står. Den rackarhålan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamördarna! Tror du, att de, som själva göra sig till med att gå utan byxor, fordra någon paryr av en kvinna?

— Förlåt, Madame, skrek abbéen in i hennes öra. Det är länge sedan. Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris.

Den gamla fröken såg vredgat på honom med obeskrivligt förakt. —Lyx! Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks saker och nu kluta ut sig som gudar och gudinnor i stället för att gå med panier och puder som kristna människor. Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille korsikanske slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett dussin republiker! Nej — hon skakade energiskt på huvudet — något sällskapsliv, som det kan vara frågan om att en dam med min systerdotters rang kan deltaga i, blir där icke i Paris, förrän Hans Majestät kommer tillbaka. Till den tiden får hon sitta hos sin faster innanför låsta luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk, avgjorde hon kategoriskt.

Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanför de låsta luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlärighet.

Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste på huvudet, när hon talade, så att en sky av puder stod ut ifrån peruken.

— Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka vår lilla flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att en grevinna av det gamla hovet, med ett fullständigt respektabelt namn, har gift sig med sin lakej — tänk er, gift sig! Det ligger galenskap i luften därinne, och det smittar. Å, Gud, man har ju sett folk av den högsta börd bli som förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen av blodet — själva hertigen av Orléans! Och den lille hertigen av Chartres! — Gud och var man vet, att han har tjänat under den trefärgade fanan. Det smittar, säger jag er — det smittar!

— Å, gudmor, ropade Edmée indignerad, ni är då väl icke rädd för, att jag skall gifta mig med Jeanot! Och hon brast ut i ett friskt, barnsligt klingande skratt. De andra kunde icke låta bli att också draga på munnen.

Madame de Beaurollier rätade på sig och såg vasst från den ena till den andra.

— Ja, ja, min söta — värre har man hört! Sedan 93 kan aldrig något förvåna mig. Det låg i hennes stämma och uttryck en så hopplöst trist övertygelse, att den med ens gjorde slut på all munterhet.

— Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade, bröt abbé Bernier pausen med sin välvilliga, glättiga stämma. Hon har ju till att börja med både mig och Monsieur de Châtillon, för att icke tala om Madame de Châteauneuf och den unge greven. Eller hur — Mademoiselle?

Edmée svarade icke; hon hörde honom knappt. Hon satt med handen under kinden, och med ett par frånvarande, leende och strålande, fuktiga ögon såg hon ut framför sig. Hon var så vacker, som hon satt där, med den rena, barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn mot det bronsgyllne håret, och ögonen — de stora, skiftande, gråbruna ögonen — orörligt uppspärrade under täta, strållikt utstående ögonfransar. Den yngsta av de gamla fröknarna de Kergoran suckade ofrivilligt, en smula avundsjukt, när hon såg på henne, och abbéen tog sig betänksamt en pris. Han visste kanske mera om Paris — Barras’ och Madame Talliens Paris — än han funnit för gott att berätta Mademoiselle de Rocroyes.

Nästa morgon tidigt, så tidigt, att månen ännu stod högt på den vintriga himlen, och tjänarna vid lyktor surrade fast packningen på den gamla karossen, begåvo de sig åstad. På trappan stodo de fyra gamla damerna huttrande i sina urringade klänningar, och allesammans ordnade och kommenderade de, idet de med brutna, tårfyllda stämmor utöste ampra benämningar och skällsord till tjänstfolket, som, utan att låta sig bekomma, långsamt och betänksamt skötte vad de skulle. Monsieur de Châtillon, mörk som en bronsstaty, höll redan på sin häst vid vagnsdörren, och abbéen och Valentine — med ett kolossalt knyte, som hon icke på villkor kunde övertalas att lämna ifrån sig, tätt tryckt i famnen — sutto redan i den gamla berlinaren, men Mademoiselle de La Feuillade stod ännu gråtande på trappan med armarna om sin gudmors hals och hörde på hennes sista naiva och pedantiska förmaningar.

Hon hade hållit sig tappert ända tills nu; ja, hon hade varit nästan vild av glädje, medan hon i natt plockade fram sina saker och hjälpte pigan att packa, men nu — nu kom plötsligt skilsmässans tragiska allvar över henne (och i dessa tider voro alla skilsmässor tragiska!). Hon grät högt och okonstlat.

— Bed Maria för mig, allesammans! — hon sträckte sina händer ut till de bägge fröknarna de Kergoran. —Om freden ännu varar till sommaren, skall jag be Madame de Châteauneuf följa mig hit.

Damerna gräto allesammans, snyftade, snöto sig och ropade högt. Abbéen frös om fötterna och började stampa inne i vagnen, Jeanot gned sina ögon uppe på bocken och vaggade snyftande fram och tillbaka, så att hårpungen svängde; det oroliga, hoppande ljuset från lyktorna skrämde hästarna, som skrapade med hovarna mot den frusna marken och vrenskades. Blott Monsieur de Châtillon höll orörlig och tålig på sin höga häst vid den ena vagnsdörren.

Äntligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken för ögonen och föll storgråtande med huvudet mot Valentines knä, medan de raskt körde från gården. Hon hörde, hur det dånade över vindbron.

— Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta pigans bröst.

Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom vagnsfönstret och viftade med handen en hälsning till de fyra damerna på trappan. Iljuset av de svängande lyktorna sågo de vagnen med Edmée försvinna.