Читать книгу En roman om förste konsuln - Mathilda Malling - Страница 7

Innehållsförteckning

”Ces noms appartiennent à la France, à l’histoire; je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.”

Napoléon (sur les familles du Faubourg St. Germain).

Det var under en trupprevy — en av de vanliga, vilka var quintidi avhöllos på Tuilerigården — som Mademoiselle de La Feuillade första gången såg Förste Konsuln.

Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de — en förmån, som många främlingar sökte ernå — från ett fönster skulle kunna åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett sista försök att påverka henne. Hon trodde — och kanske var icke denna tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den — att, om Edmée kom till att se Förste Konsuln, ”Frankrikes räddare”, som nu också legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig ”tyrannen”, som hon på sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare. Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.

Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, isin simpla grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd truppernas rörelser — det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade, nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga jubelrop.

Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.

Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska ord, där ”ära” och ”fosterland” dominerade. Sagda med hans röst, med hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat, böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.

Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så märkvärdigt ungut.

Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till Tuilerierna.

Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande, bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt, hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef, men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor. Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin ”plikt” att demonstrera.

Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum — ”kungens stora kabinett” — medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands gesanter. Edmée var icke särdeles orolig — abbéen var det nästan mera på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen, ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser. För resten — varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter sina begrepp, ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.

Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att se henne. —Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt, och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.

Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig. —Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.

Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och sekreteraren drogo sig artigt undan — dörren till Förste Konsulns arbetskabinett var öppen.

Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.

— Här, medborgare-konsul — abbéen tog en smula högtidligt faderligt Edmées hand — tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade, om vilken jag redan haft den äran att tala meder.

Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt huvudet och mötte Förste Konsulns blick.

Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen — så drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på mannen framför henne.

— Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var vid näst sista revyn.

— Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga ”medborgare-konsul” för att accentuera sina republikanska sympatier, men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon brukade tala med sina likar.

— Mademoiselle — herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en lätt rörelse med handen, idet han själv satte sig på en stol vid bordet. — Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de La Feuillade? började han, liksom examinerande.

— Hans sonsonsdotter, herr general.

— Ja, ja — jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.

Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.

— Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till min glädje ser jag, att de icke äro sålda.

Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var detsamma — lugnt avvaktande.

Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad, än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott de indragna gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna; dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen (villkoret var blott, att hon personligen skulle hänvända sig till honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken. Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur saken i verkligheten förhöll sig — vilket emellertid blott delvis var händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat, att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.

Han såg skarpt på henne. — Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era vackra egendomar, sade han ironiskt.

Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där — hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad tala för henne.

Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra läppar; som om hon hade känt det, slog hon upp ögonen och mötte hans blick.

— Jag tackar er, kom det blygt — så lågt, att blott han kunde höra det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin stolthet, reste hon sig hastigt upp.

Förste Konsuln reste sig också. — Ni kan alltså, när som helst taga er egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort, affärsmässig ton, idet han följde dem till dörren.

Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd, skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att småle i mörkret.

Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet — och liksom av ett behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt:

— Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera...

Så kom hon åter att tänka på honom: — Gud vet, om han alltid smålerså?...