Читать книгу Drakars Öde - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 10

Thor försökte andas och samtidigt blinka bort vattnet som rann över ögonen, näsan, munnen och strömmade ned överallt runt honom. Efter att ha kanat över båten hade han till sist lyckats greppa tag i relingen, och hålla fast vid den för glatta livet, mot den obönhörliga kraften av vattnet som försökte bryta hans grepp. Varenda muskel i kroppen skakade, och han visste inte hur mycket längre han skulle orka hålla sig fast.

Runtomkring honom gjorde hans vapenbröder samma sak, höll sig allt de orkade i vad som helst som hindrade dem från att spolas av båten. På något sätt lyckades de.

Dånet var öronbedövande, och han hade svårt att se mer än någon meter framför sig. Trots att det var dag och sommar var regnet kallt, och det slog en kyla i honom som han inte kunde skaka av sig. Kolk stod upp och blängde med händerna på höfterna, lika okänslig som regnväggen själv, och skällde ut order åt alla håll.

”TILLBAKS TILL ERA PLATSER!”, skrek han. ”RO!”

Kolk tog själv plats och började ro, och snart hade också pojkarna kravlat över däcket och bort till sina platser. Thors hjärta bultade när han släppte taget och kämpade sig fram över däcket. Krohn gnällde, innanför skjortan, när Thor halkade och föll hårt i däcket.

Han ålade resten av vägen och hade snart hittat tillbaks till sin plats.

”BIND FAST ER!”, skrek Kolk.

Thor tittade ned och såg rep med knopar under roddarbänken. Först nu insåg han vad de skulle vara bra för: han böjde sig och knöt ett runt handleden, så att han var kedjad till bänken och åran.

Det fungerade. Han slutade glida omkring. Och snart kunde han ro.

Runtomkring honom började pojkarna slita. Reece hade platsen framför honom, och Thor kände båten röra sig. Inom några minuter började väggen av regn att lätta framför dem.

Han rodde och rodde, med kroppen brännande under det märkliga regnet och smärta i varenda muskel. Till sist stillnade dropparna, och Thor kände hur allt mindre föll över huvudet. Snart var de ute igen under en solig himmel.

Thor såg sig omkring, chockad: det var alldeles torrt, klart. Det var det märkligaste han varit med om: halva båten låg under en torr, skinande sol, medan det plaskade över den andra halvan, den sista biten av båten på väg ut ur regnväggen.

Till sist var hela fartyget under en klar, blå och gul himmel, med varm sol som strålade ned över dem. Det var tyst nu, med regnväggen som snabbt avlägsnade sig, och alla hans vapenbröder såg som bedövade på varandra. Det var som om de gått genom ett draperi, in i en annan värld.

”HÅLL UPP!”, ropade Kolk.

Runtom Thor släppte pojkarna sina åror med ett kollektiv stön, flämtande och andfådda. Thor gjorde detsamma och kände varje muskel i kroppen darra, tacksamma över att få vila. Han böjde sig fram, flämtade efter andan och försökte få sina värkande muskler att slappna av, samtidigt som båten nu gled in över dessa nya vatten.

Thor återfick fattningen till sist och ställde sig och såg sig omkring. Han blickade ned mot vattnet och såg att det ändrat färg: det var nu ljust, glödande rött. De hade kommit till ett nytt hav.

”Drakarnas hav”, sa Reece, som förbluffad såg ned i vattnet intill honom. ”Det påstås att det röda kommer från blodet av alla offer.”

Thor såg ned i djupen. Det bubblade här och var, och på avstånd reste sig märkliga odjur snabbt över ytan, för att sedan dyka igen. Inget stannade tillräckligt länge för att han skulle få en ordentlig titt, men vad han såg gav ingen lust att pröva lyckan och luta sig närmare.

Thor vände sig och såg sig omkring, helt desorienterad. Allt på den här sidan väggen verkade så annorlunda, så främmande. En lätt, röd dimma hängde i luften, svävande strax över vågorna. Han såg ut över havet och märkte mängder av utspridda små öar, som stenar att kliva på mot horisonten.

En frisk bris blåste upp och Kolk steg fram och röt:

”HISS SEGLEN!”

Thor satte sig i rörelse med de andra, greppade linorna och drog för att fånga brisen. Seglen fylldes och en vindby drog iväg med dem. Han kände båten röra sig, snabbare än någonsin tidigare, och märkte att de siktat in sig på öarna. Båten hävde sig på väldiga dyningar som dök upp från ingen stans och gungade dem upp och ned med mjuka rörelser.

Thor klev fram mot fören, lutade sig mot relingen och såg ut. Reece kom upp vid hans ena sida, och O’Connor upp på den andra. De stod sida vid sida, och Thor såg öarna snabbt närma sig. De stod tysta en lång stund, och Thor njöt av de fuktiga vindarna och kände kroppen slappna av.

Till sist gick det upp för Thor att det var en särskild ö som de var på väg mot. Den växte sig allt större inför deras ögon, och han kände en kall kåre när han insåg att vart de var på väg.

”Dimmornas ö”, sa Reece, bävande.

Thor såg förundrad på den. Öns silhuett blev allt tydligare – den var klippig, skrovlig och ofruktbar, och den sträckte sig, lång och smal, flera kilometer åt vart håll, formad som en hästsko. Enorma vågor vräkte ned över stränderna, med ett muller som hördes ända därutifrån, och det stänkte våldsamt när de slog in i de väldiga klippblocken. Bakom blocken låg inte mer än en smal landremsa, och sedan reste sig en bergvägg rätt upp i luften. Thor kunde inte begripa hur det var tänkt att de skulle ta sig i land.

Som för att göra det ännu märkligare hängde en röd dimma över ön, som en dagg som gnistrade i solen. Det såg illavarslande ut. Thor kände att det var något omänskligt, övernaturligt med den här platsen.

”Det sägs att den funnits där i årmiljoner”, fortsatte O’Connor. ”Att den är äldre än Ringen. Till och med äldre än Imperiet.”

”Den är drakarnas”, sa Elden, som klev fram intill Reece.

Den andra solen sjönk nu inför ögonen på Thor. På bara ett ögonblick gick dagen från klar och solig till solnedgång, med himlen fläckad av rött och purpur. Han kunde knappt tro sina ögon: han hade aldrig sett solen röra sig så snabbt. Han undrade vad mer som var främmande i den här delen av världen.

”Finns det en drake här på ön?”, frågade Thor.

Elden skakade på huvudet.

”Nej. Men jag har hört att den finns i närheten. Det sägs att den röda dimman skapas av drakens andhämtning. Han andas om natten på en ö i närheten, och vinden för hit den dimma som täcker ön på dagen.”

Thor hörde ett plötsligt oljud. Först lät det som ett lågt muller, som åska, tillräckligt långt och högt för att få hela båten att skälva. Krohn, som fortfarande höll sig innanför hans skjorta, drog in huvudet och gnällde.

Alla andra vände sig om, och även Thor blickade bort. Någonstans där borta mot horisonten anade han konturen av flammor som böljade upp mot solnedgången och sedan försvann i en svart rök, som ett vulkanutbrott.

”Draken”, sa Reece. ”Nu är vi på dess territorium.”

Thor svalde hårt, undrande.

”Men hur kan vi då vara säkra här?”, frågade O’Connor.

”Ni är inte säkra någonstans”, hördes en ljudlig stämma.

Thor snodde runt och såg Kolk stå där, med händerna på höfterna och blicken över deras huvuden mot horisonten.

”Det är själva tanken med ’de hundra’, att varje dag leva med risken att dö. Det här är ingen övning. Draken finns nära och det finns inget som kan hindra honom från att anfalla. Förmodligen gör han det inte, eftersom han svartsjukt vaktar skatten på sin egen ö, och drakar ogillar att lämna sina skatter obevakade. Men ni kommer höra hans rytande, och se hans flammor om nätterna. Och om vi på något sätt skulle reta upp honom, då kan ingen säga vad som händer.

Thor hörde ännu ett lågt muller, såg en ny flamma slicka horisonten och hörde hur vågorna slog över ön när de kom allt närmare. Han blickade upp mot de branta klipporna – en vägg av sten – och undrade hur de någonsin skulle ta sig upp till torra land, på toppen av ön.

”Men jag ser ingenstans att landsätta båten”, sa Thor.

”Det vore alltför enkelt”, replikerade Kolk.

”Men hur skall vi då komma upp på ön?”, frågade O’Connor.

Kolk flinade elakt ned mot dem.

”Ni simmar”, sa han.

För ett ögonblick undrade Thor om han skämtade, men sedan såg han på minen att så inte var fallet. Thor svalde hårt.

”Simma?”, upprepade Reece klentroget.

”Men det är ju fullt med odjur i de här vattnen!”, sa Elden.

”Nå, det är nu det minsta av alla problem”, fortsatte Kolk. ”Tidvattenströmmarna här är förrädiska, man sugs ned av malströmmarna och slås in i de där vassa klipporna av vågorna. Och vattnet är hett. Och om ni lyckas ta er förbi klipporna så måste ni ändå lista ut ett sätt att klättra uppför bergväggen där för att nå torra land. Om inte havsodjuren tar er först förstås. Välkomna till ert nya hem.”

Thor blev stående med de andra intill relingen, med blicken fästad mot det skummande havet där nere. Vattnet virvlade runt som ett levande väsen, med tidvattenströmmar som växte sig starkare för var sekund och skakade båten och gjorde det allt svårare att hålla sig på fötter. Vattnet rasade där nere, fräste med en klarröd färg som liknade blod från helvetet självt. Och värst av allt, av och till bröt odjur upp över ytan och slog samman käftarna, och dök igen.

Plötsligt lade skeppet ankar, lång från land, och Thor svalde. Han såg upp mot klibblocken som kantade ön och undrade hur de skulle klara sig dit. Vågornas brakande blev högre för var sekund och tvingade de andra att skrika för att höras.

Flera små roddbåtar sänktes ned i vattnet och lotsades sedan lång från skeppet av kaptenen, minst trettio meter. Så lätt skulle de inte få det: de skulle bli tvungna att simma för att nå dem.

Tanken fick det att vända sig i Thors mage.

”HOPPA!”, skrek Kolk.

För första gången var Thor rädd. Han undrade om det gjorde honom till mindre av en legionär än de andra, mindre av en krigare. Han visste att krigare skulle var orädda, oavsett vad som hände. Men nu var han tvungen att erkänna för sig själv att han var rädd. Han avskydde det, och önskade att han inte var det. Men det var han.

Men när Thor tittade sig omkring och såg de andra pojkarnas skräckslagna ansikten kändes det bättre. Alla i närheten stod intill relingen, som fastfrusna av rädsla, med blickarna mot vattnet. I synnerhet en av pojkarna var så rädd att han skakade. Det var pojken från övningen med sköldarna, han som varit för rädd och som tvingats springa runt fältet istället.

Kolk måste ha anat det, eftersom han banade väg över båten på väg mot honom. Kolk tycktes oberörd av vinden som blåste bak håret på honom, och klev fram med en grimas i ansiktet, som om han var redo att besegra naturen själv. Han kom upp till pojken och blängde allt strängare.

”HOPPA!”, vrålade Kolk.

”Nej!”, svarade pojken. ”Jag kan inte! Jag gör det inte! Jag kan inte simma! Ta mig tillbaks hem!”

Kolk gick rätt fram mot pojken, som börjat dra sig undan från relingen, grep honom i skjortan och slet honom rätt upp i luften.

”Då skall du lära dig att simma!”, morrade Kolk, och sedan, till Thors stora förskräckelse, slängde han pojken överbord.

Pojken flög genom luften, skrikandes de tre, fyra meterna ned mot det rasande havet. Han landade med ett plask och flöt sedan, vilt fäktande, upp till ytan, flämtande efter luft.

”HJÄLP!”, skrek han.

”Vilken är Legionens första lag?”, skrek Kolk ut till de andra pojkarna på skeppet, utan en blick på pojken i vattnet.

Thor var vagt bekant med det rätta svaret, men alltför distraherad av synen av pojken som drunknade där nere i vattnet för att svara.

”Att hjälpa den legionär som är i nöd!”, skrek Elden.

”Och är han i nöd?”, vrålade Kolk, med fingret pekande mot pojken där nere.

Pojken lyfte armarna, steg och sjönk i vattnet medan de andra pojkarna stod på däck, för rädda för att dyka efter.

I det ögonblicket hände något märkligt med Thor. När han fokuserade på pojken som höll på att drunkna var det som att allt annat sjönk undan. Thor tänkte inte längre på sig själv. Att han själv kunde dö föll honom inte in. Havet, vidundren, strömmarna… allt gled åt sidan. Allt han kunde tänka på var att rädda någon annan.

Thor klev upp på den breda ekrelingen, böjde knäna, och kastade sig, utan att tänka, högt upp i luften och med huvudet först mot de fräsande, röda vågorna där nere.