Читать книгу Drakars Öde - Морган Райс, Morgan Rice - Страница 7

Kung McCloud red i sporrsträck nedför branten, rätt över Högländerna och in på MacGils sida av Ringen, med hundratals män i ryggen och ett fast grepp om hästen i galopp nedför berget. Han lutade sig bakåt, höjde piskan och slog hårt mot hästens sidor. Den behövde inte sporras, men han njöt i alla fall av att piska. Han trivdes med tillfoga djur smärta.

McCloud nästan dreglade inför synen inför honom: en idyllisk bergsby i MacGils rike, med männen obeväpnade ute på fälten och kvinnorna hemma för att hänga tvätt, lättklädda i sommarvädret. Dörrar stod öppna till husen, kycklingar sprang fritt omkring, och grytor med middagsmat stod redan och kokade. Han tänkte på allt han skulle förstöra, allt byte han skulle ta, kvinnorna han skulle föröda – och leendet blev bara bredare. Han kände nästan smaken av allt blod han skulle spilla.

De red och red allt närmare, och det dånade som åska genom landskapet av alla hästar. Och till sist var det någon som såg dem: byvakten, en patetisk låtsassoldat – inte mer än en tonåring med spjut i handen – som vände sig om vid ljudet av deras ankomst. McCloud hann få en ordentlig bild av hans ögonvitor och se rädslan och paniken i ansiktet. Det var en sömnig provinsby, och pojken hade förmodligen aldrig varit i närheten av strid. Han var sorgligt oförberedd.

McCloud slösade inte med tiden: han ville vara först att döda, som alltid i strid. Hans män visste det tillräckligt väl för att se till att han fick det.

Han piskade hästen igen tills den skriade, ökade takten och hann ännu längre framför de andra. Han lyfte sin förfaders spjut – en massiv järntingest – och lutade sig bakåt, och kastade.

Som alltid träffade han vad han önskade: pojken hade knappt hunnit vända sig när spjutet, med ett susande, sjönk in i ryggen och naglade honom fast mot ett träd. Blod vällde ned över ryggen, tillräckligt för att signalera ännu en bra dag för McCloud.

McCloud höjde ett rop av tillfredställelse där de fortsatte storma fram, över MacGils bästa marker, genom den gula majsen som nådde till hästens flanker och fram mot bygrinden. Dagen var som en tavla, nästan för vacker för all förödelse de skulle till att sprida.

De galopperade genom den oskyddade grinden till byn, som så aningslöst förlagts så långt ut i Ringens utmarker, så nära Högländerna. De borde ha vetat bättre, tänkte McCloud, samtidigt som han med yxan högg ned träskylten med namnet på platsen. Snart skulle han döpa om den.

Hans män nådde fram, och överallt hördes plötsligt skrik, av kvinnor, barn, gamlingar, och vem som än hade oturen att befinna sig hemma på denna gudsförgätna plats. Där var kanske ett hundratal olyckliga själar, och McCloud var fast besluten att de alla skulle få betala. Han lyfte yxan högt över huvudet och siktade in sig på en av kvinnorna, en som sprang för livet, med ryggen mot honom, i ett försök att ta sig till tryggheten i hemmet. Det skulle det inte bli något av.

Yxan slog ned på baksidan av vaden och hon föll med ett skri, precis som McCloud planerat. Han hade inte önskat döda: bara skadskjuta. Trots allt ville han ju ha henne vid liv för alla nöjen han tänkt sig med henne efteråt. Han hade valt väl: en kvinna med långt, vilt blont hår och smala höfter, knappast mer än arton. Hon skulle bli hans. Och när han var färdig, då skulle han kanske ta livet av henne. Eller inte. Kanske skulle han behålla henne som slav.

Han vrålade av ren lycka när han red ikapp henne och kastade sig av hästen mitt i steget, landade på henne och slog henne till marken. Han rullade runt med henne i gruset, kände stötarna mot marken, och log och njöt av känslan av att leva livet.

Äntligen fanns det någon mening med livet igen.