Читать книгу Vapengåvan - Morgan Rice - Страница 10

Thor satt på sin häst, med sin far vid sin sida, McCloud på sin andra, och Rafi stod nära. Bakom dem satt tiotusentals soldater från Riket, huvud-divisionen av Andronicus armé, med bra disciplin och som tålmodigt väntade på Andronicus order. Alla stod på en kant, kollade upp mot höjderna, med deras toppar som var täckta av snö. Ovanpå bergen var McClouds stad, Höglandia, och Thor spände sig när han såg tusentals av trupper gå ut ur staden och rida mot dem, beredda för strid. ”Detta var inte MacGils män; de var soldater från Riket. De hade en rustning som Thor kände igen; när Thor tog ett stadigare grepp om sitt svärd, så var han inte säker på exakt vilka de var, eller varför de attackerade. ”McClouds, mina tidigare män,” förklarade McCloud till Andronicus.” Alla är bra McCloud soldater. Alla än som jag tränat och kämpat med.” ”Men nu har de vänt sig mot dig,” observerade Andronicus. ”De attackerar, och möter dig i strid.” McCloud skrockade, han saknade ett öga, och halva hans ansikte var täckt med Rikets sigill, det såg groteskt ut.

”Jag är ledsen min lord,” sa han. ”Det är inte mitt fel. Det är min son, Bronson. Han har vänt mitt folk mot mig. Om det inte vore för honom, skulle de alla vara med mig just nu för en stor sak.” ”Det är inte på grund din pojke,” rättade Andronicus, med stål i sin röst, som vände sig mot honom. ”Det r för att du är en svag befälhavare och en svag far. Misslyckandet i dig är misslyckandet i din son. Jag borde ha vetat att du inte klarar av att kontrollera dina egna män. Jag skulle ha dödat dig för länge sedan.” McCloud svalde nervöst. ”Min lord, du borde också tänka på att de inte bara slåss mot mig, utan dig också. De vill ta bort Ringen från Riket.” Andronicus skakade sitt huvud, och pillade på sitt halsband med krympta huvuden. ”Men du är på min sida nu,” sa han. ”Så att kämpa mot mig är att kämpa mot dig också.”

McCloud drog sitt värd, och pekade mot den mötande armén. ”Jag ska slåss mot, och döda varenda en av mina egna män,” konstaterade han. ”Jag vet att du kommer det, ” sa Andronicus. ”Om du inte gör det, så gör jag det själv. Jag behöver inte din hjälp, mina män kommer att göra mer skada än du någonsin kan drömma om, speciellt när de leds av min egen son, Thornicus.” Thor satt på sin häst, och hörde svagt deras konversation, men samtidigt hörde han ändå ingenting. Han var i en dvala. Hans sinne svävade med gamla tankar som han inte kände igen, tankar som pulserade genom hans hjärta och fortsatte att påminna honom om den trohet som han var skyldig sin far, hans plikt att slåss för Riket, av hans öde som son av Andronicus.

Tankarna flög rundor åter och åter igen i hans hjärna, och hur mycket han än försökte, så kunde han inte rensa sina tankar, för att tänka sina egna tankar. Det var som om han hade tagits gisslan av sin egen kropp. När Andronicus pratade, så blev varje ord i Thors tanke ett förslag, sen en order. Sedan på något sätt, blev det hans egna tankar. Thor kämpade, en liten del av honom försökte att bli av med dessa invaderande tankar, för att nå någon slags klarhet. Men desto mer han kämpade, desto svårare blev det.

När han satt där på sin häst, och såg den inkommande armén galoppera över slätterna, så kände han blodet i ådrorna flöda, och allt han kunde tänka på var sin lojalitet till sin far, hans behov av att krossa alla som stod i hans vars väg. På ödet att styra Riket. ”Thornicus, hör du mig?” sa Andronicus. ”Är du beredd att bevisa dig själv i strid för din far?” ”Ja far,” svarade Thor och stirrade rakt fram. ”Jag strider mot den som strider mot dig.” Andronicus log bredd. Han vände sig om mot sina män. ”MÄN!” brummade han. ”Tiden har kommit att stå mot fienden, att rensa Ringen på dess överlevande rebeller en gång för alla. Vi kommer att börja med dessa McCloud män som vågar trotsa oss. Thornicus, min son, kommer att leda oss in i striden. Ni kommer att följa honom som ni följer mig. Ni kommer att ge era liv för honom, som ni vore för mig. Sviker ni honom sviker ni mig!”

”THORNICUS!” skrek Andronicus. ”THORNICUS!” kom ett eko från kören av tio tusentals av Rikets trupper bakom dem. Thor, som var stärkt, höjde sitt nya svärd högt, Rikets svärd, det som hans älskade far hade gett honom. Han kände en kraft välla genom det, kraften av hans blodlinje, av hans folk, och av allt han ville bli. Tillslut var han hemma, tillbaka med sin far, återigen. För sin far, så skulle Thor göra allt. Till och med kasta sig in i döden. Thor skrek ett högt krigsrop när han kickade hästen och rusade ner för kullen, den första i strid. Bakom honom kom ett högt stridsrop när tiotusentals män följde efter, alla av dem beredda att följa Thornicus in i döden.