Читать книгу Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке - Отто Витт - Страница 6

Sov direktör Morell dåligt denna natt, som inletts med förlusten av den blåa diamanten och avslutats med meddelandet tidigt på morgonen om dotterns svimningsanfall, så var detta inte mindre fallet med notarien Richter.

Även om endast tjugufem år gammal var Arthur Richter i mångt och mycket betydligt mera utvecklad än man vid första ögonkastet kunde vara frestad att förmoda. De trofasta ögonen tydde för många på det oerfarna gossesinnet, men det bestämda draget kring munnen jävade detta och lät ana, att det låg mycket av mannens fasthet i karaktären.

När han kom hem i sin våning, belägen vid Sibyllegatan och bestående av arbetsrum och sängkammare, tände han med eftertänksam min ljuset och hängde mycket långsamt och varligt av sig sin överrock.

Därpå gick han fram till den skinnbeklädda soffan, tog en cigarett ur etuiet och tände den samt slog sig ned, under det han lät skyar av tobaksrök sväva omkring sig.

Ett par djupa veck lade sig i pannan och han utbrast:

“Tredubble dåre och narr!”

Han började filosofera över aftonens tilldragelser.

Och han hade inte ord starka nog att till fullo[37] stämpla sig själv som den lättsinnige unge man han varit, som så alldeles tappat huvudet för ett par blåa flickögons skull.

Jo, detta kunde bli en förskräcklig historia, och han tänkte sig levande in i hur allt kom att gestalta sig, och medan han tänkte svällde ådrorna på hans panna och kallsvetten trängde fram som klara pärlor.

Att man upptäckte – och det snart nog – att glasbiten i etuiet var en dålig efterapning av diamanten, det tog Richter för givet[38].

Och att den tämligen hetsige direktör Axel Morell, känd i hela Stockholm för sin häftighet och handlingssnabbhet, ögonblickligen skulle anlita en detektiv, det ansåg han vara alldeles självfallet.

Nå, nu berodde det på, hur pass duktig detektiv Morell lyckades att finna, men oavsett detta så var det ganska riskabelt för Arthur Richter, ty till och med det allra dåligaste detektivämne borde, menade han, upptäcka att det var han, Richter, som begått själva handlingen.

Fördömt alltsammans![39]

Om han i morgon skulle be Lilly att hon lämnade sin far diamanten, det blev nog endast obehag annars, lämna den redan nu, innan ännu någon misstänkte det minsta, eller att hon rent av bytte tillbaks den falska glasbiten med den äkta diamanten, ja, det skulle han göra.

Hennes motiv var så stort och ädelt – hon ville offra en ren lyxartikel för försvaret – göra om diamantens värde i reda pengar och anonymt skänka denna stora summa till Stockholms försvar – men Herre Gud – allt fick ske med måtta[40] och inte med en sådan förtvivlat stor risk som detta.

Nå – hur det än gick, så fick han nu ta följderna av det gjorda steget – kanske allt förlöpte långt fredligare än han nu inbillade sig.

Torsten Nilson, även han i samma lyckliga ålder som Richter, var filosofie kandidat och tillbad den vackra Lilly med glödande passion. Att han av denna orsak dödligt hatade Richter ligger i sakens natur[41] och ingen skulle hellre än han se, att han kunde slå honom ur brädet[42] hos den unga flickan.

När han vandrade hemåt i kvällen från balen hos Morells, sysselsatte han sig med att smida mörka planer mot notarien. Men de tog ingen fast form – han bara önskade, att han på ett eller annat sätt skulle kunna grundligt skada Richter i Lillys ögon.

Med dessa tankar uppnådde han Tegnérlunden; han stack nyckeln i porten till ett av husen och trädde in; han gick raskt upp med hissen och öppnade dörren till sin bostad.

Inkommen gick han oroligt av och an på golvet – handskarna kastade han i en stol – rocken och hatten på soffan och hela tiden mumlade han:

“Den där sabla Richter, den där sabla Richter!”

Till slut kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till telefonen och bad om Richters nummer.

Notarien svarade strax.

“Det är Nilson – Torsten Nilson,” sade kandidaten. “Jo, hör du, jag återkommer till det vi talade om i kväll.”

“Ja, återkom du – men helst inom knytnävshåll och inte i telefon är du hygglig,” svarade Arthur Richter.

Därmed gav han Torsten Nilson en ytterst kraftig avringning i örat och avbröt samtalet.

Kandidaten rasade.

“Vänta du, min gosse,” sade han för sig själv, “min tur kommer väl förr eller senare – och då!”

Därpå tände han en cigarrett, lagade sig en ordentlig nattgrogg och lät sina tankar kretsa mellan två mänskliga individer – den ena av dessa var kvinnlig och bar namnet Lilly Morell, den andra var en man och hette Arthur Richter.

Torsten Nilson hörde till de människor, som inte tål att se framgång hos andra. Hans kärlek till Lilly Morell hade flammat upp en gång på ett kälkparti. Han hade tilltalats av den unga flickans friska väsen och okonstlade sätt samt bett att få styra henne på sin kälke. Hon avböjde emellertid då Richter var hennes kavaljer och kandidaten kände sig strax stött och ansåg sig ha blivit åsidosatt. Han gav hela tiden akt på Lilly och blev mer och mer uppbragt över att hon betraktade Richter med strålande blickar.

Det var detta, som gav stöten till att hans kärlek slog ut i full låga, till en förtärande eld[43].

I det var nog inte kandidat Nilson mycket olika många andra – ty oftare än man tänker, är det just avundsjukan över andras lycka som tänder den första gnistan till en brand, som inte står till att släcka innan den förstört det bestående[44] och i stället skapat en skenlycka, som faller för första pust från livets allvar[45].

Han var med få ord en dussinmänniska – och en dålig dussinmänniska.