Читать книгу Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке - Отто Витт - Страница 7

I den eleganta villan vid Östermalmsgatan, som beboddes av direktör Morell, blev det morgonen efter balen stor uppståndelse.

När Lilly svimmade ringde Mary resolut på den elektriska knappen till tjänarnas rum – ursinnigt och länge.

Så försökte hon att själv lyfta sin unga fröken från golvet och upp i sängen, men detta kraftprov var henne för stort.

Hon kastade över henne täcket, som hon slet ur sängen och baddade hennes ansikte med kallt vatten.

Nu trädde ett par av betjänterna in.

“Hjälp mig,” sade Mary, “fröken Lilly har svimmat.”

De bestörta tjänarna visste inte hur de skulle bära sig åt.

”Nå!” sade Mary. ”Herre min, vad karlar är tafatta – du Jöns spring ned och tala om det här för direktörn, och du Adolf telefonerar efter doktor Merén – ögonblickligen och bägge två styr ni om, att jungfrurna strax kommer upp, så att vi får fröken i säng – så – så – rör på fötterna nu!”

Efter ett par minuter var hela huset i rörelse.

Jungfrurna kom instörtande[46] – Adolf skrek i telefonen och direktör Morell for med en kanonkulas fart ur sängen och iförde sig det nödvändigaste av toaletten.

Uppe i Lillys sängkammare hjälpte de tillskyndande tjänstflickorna Mary att få sin unga fröken i säng och detta lyckades, men trots all vattenbegjutning återvände inte Lillys medvetande – de bäddade ned henne i sängen och fortsatte behandlingen.

Jungfrurna drog sig tillbaka och i samma ögonblick trädde Morell in, halvklädd och med den yttersta oro präglad i sitt ansikte. Direktören hade inte sovit på hela natten tack vare diamantstölden – först för en timme sedan hade det lyckats honom att få en orolig slummer.

Han störtade fram till bädden.

“Vad har hänt, Mary?”

Mary berättade sanningsenligt vad hon sett, men av det kunde intet slutas.

“Doktorn!”

“Adolf har telefonerat efter doktor Merén.”

“Adolf!”

Betjänten infann sig.

“Var Merén hemma?”

“Ja, herr direktör.”

“Skulle han komma?”

“På ögonblicket[47], herr direktör.”

“Gott – tack.” Så såg han ånyo på Lilly.

Hon hade förlorat varje spår av de rosor, som annars smyckade hennes kinder och dessa skilde sig nu knappast i färg från örngottet, på vilket det vackra huvudet vilade. Ögonen var slutna och det kunde knappast märkas, att flickan hämtade andan.

Morell kände sig ytterligt orolig – så förskräckt över dottern, att han totalt glömde den blåa diamanten och de saker, som stod i samband med den.

Han vred sina händer och ropade än en gång:

“Adolf!”

Betjänten trädde in igen. “Sade du, att det var bråttom.”

“Ja, herr direktör!”

“Att han skulle köra för livet[48].”

“Ja, herr direktör!”

“Att han inte kommer då!”

“Han är säkert här vilket ögonblick som helst. Från Strandvägen och hit till Östermalmsgatan är det endast ett par minuters bilfärd,” svarade Jöns och i detsamma hördes en signal utanför och en bil stannade framför villan.

Direktören såg ut genom fönstret.

Jo, det var Merén, deras husläkare, och Morell skyndade att möta honom en trappa ned i vestibulen.

“Kära du, vad är det?” frågade doktor Merén.

“Ja, om jag visste det – Lilly ligger medvetslös och vi får inte liv i henne.”

“Vad säger du?”

“Jo, så är det – skynda dig upp.”

Doktorn pälsade av sig i stor hast[49] och skyndade uppför trappan.

“Ligger hon i sina rum?”

“Ja.”

Direktör Morell följde med en blick, som varit värdig en rovfågel, så skarp var den, doktor Meréns undersökning.

Ju längre denna skred fram, desto allvarligare blev läkarens drag och Morell visste inte till sig av oro[50]