Читать книгу Urantiaboken - Urantia Foundation - Страница 16

0:3.1 (4.13) Den totala infinita verkligheten är existentiell i sju faser och som sju likställda Absolut:

0:3.2 (5.1) 1. Det Första Ursprunget och Centret.

0:3.3 (5.2) 2. Det Andra Ursprunget och Centret.

0:3.4 (5.3) 3. Det Tredje Ursprunget och Centret.

0:3.5 (5.4) 4. Paradisön.

0:3.6 (5.5) 5. Gudomsabsolutet.

0:3.7 (5.6) 6. Det Universella Absolutet.

0:3.8 (5.7) 7. Det Okvalificerade Absolutet.

0:3.9 (5.8) Gud, i egenskap av det Första Ursprunget och Centret, är ursprunglig i förhållande till den totala verkligheten — ovillkorligen. Det Första Ursprunget och Centret är såväl infinit som evigt och är därför begränsat eller betingat endast av vilja.

0:3.10 (5.9) Gud — den Universelle Fadern — är det Första Ursprungets och Centrets personlighet och har i den egenskapen genom personliga relationer infinit kontroll över alla likställda och underordnade ursprung och centra. Sådan kontroll är potentiellt personlig och infinit, även om den i verkligheten aldrig skulle förekomma beroende på verksamhetens fulländning hos sådana likställda och underordnade ursprung, centra och personligheter.

0:3.11 (5.10) Det Första Ursprunget och Centret är därför ursprungligt inom alla domäner: gudifierade eller ogudifierade, personliga eller opersonliga, aktuala eller potentiella, finita eller infinita. Inget ting och ingen varelse, ingen relativitet eller finalitet existerar annat än i direkt eller indirekt förhållande till och beroende av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet

0:3.12 (5.11) Det Första Ursprunget och Centret står i relation till universum sålunda:

0:3.13 (5.12) 1. De materiella universernas gravitationskrafter sammanlöper i gravitationscentret i Paradisets nedre del. Detta är just orsaken till varför hans persons geografiska läge är evigt fixerat i absolut förhållande till kraft-energi-centret på Paradisets nedre eller materiella plan. Men Gudomens absoluta personlighet existerar på Paradisets övre eller andliga plan.

0:3.14 (5.13) 2. Sinneskrafterna sammanlöper i den Oändlige Anden; det differentiala och divergerande kosmiska sinnet i de Sju Härskarandarna; det sinne som förverkligar sig i den Supreme som en tid-rymd-erfarenhet i Majeston.

0:3.15 (5.14) 3. Andekrafterna i universerna sammanlöper i den Evige Sonen.

0:3.16 (5.15) 4. Den obegränsade kapaciteten för gudomsverksamhet ligger i Gudomsabsolutet.

0:3.17 (5.16) 5. Den obegränsade kapaciteten för infinitetsrespons existerar i det Okvalificerade Absolutet.

0:3.18 (5.17) 6. De två Absoluten — det Kvalificerade och det Okvalificerade — koordineras och förenas i och av det Universella Absolutet.

0:3.19 (5.18) 7. En evolutionär moralvarelses eller någon annan moralvarelses potentiella personlighet har sitt centrum i den Universelle Faderns personlighet.

0:3.20 (5.19) VERKLIGHETEN, så som den förstås av finita varelser, är partiell, relativ och skugglik. Den maximala gudomsverklighet som fullt kan förstås av evolutionära finita varelser omfattas av den Suprema Varelsen. Icke desto mindre finns det föregående och eviga verkligheter, superfinita verkligheter, som föregår de evolutionära tid-rymd-varelsernas Suprema Gudom. Då vi försöker beskriva den universella verklighetens upphov och natur är vi tvungna att använda tid-rymd-tankegången för att nå det finita sinnets nivå. Därför måste många av evighetens samtidiga händelser framföras som händelser i följd.

0:3.21 (6.1) Så som en tid-rymd-varelse skulle betrakta Verklighetens upphov och differentiering, ernådde den evige och infinite JAG ÄR gudomsfrigörelse från det ovillkorliga infinitas fjättrar genom att använda inneboende och evig fri vilja, och detta skiljande från okvalificerad infinitet åstadkom den första absoluta gudomlighetsspänningen. Denna infinitetsdifferentialens spänning löses av det Universella Absolutet, som fungerar för att förena och koordinera den Totala Gudomens dynamiska infinitet med det Okvalificerade Absolutets statiska infinitet.

0:3.22 (6.2) I denna ursprungliga tilldragelse ernådde den teoretiska JAG ÄR personlighetsförverkligande genom att bli den Ursprunglige Sonens Evige Fader samtidigt som han blev Paradisöns Eviga Ursprung. Samexisterande med differentieringen av Sonen från Fadern, och i Paradisets närvaro, framträdde den Oändlige Andens person och centraluniversumet Havona. Med uppkomsten av samexisterande personlig Gudom, den Evige Sonen och den Oändlige Anden, undgick Fadern, som personlighet, den annars oundvikliga utspridningen inom hela den Totala Gudomens potential. Sedan dess är det endast i Treenighetsförening med sina två Gudomsjämlikar som Fadern fyller all gudomspotential, medan i tilltagande grad erfarenhetsmässig Gudom aktualeras på Suprematetens, Ultimatetens och Absoluthetens gudomlighetsnivåer.

0:3.23 (6.3) Begreppet JAG ÄR är en filosofisk eftergift som vi gör för det tidsbundna, rymdfjättrade finita människosinnet, inför omöjligheten för skapade varelser att förstå evighetsexistenser — verkligheter och förhållanden utan början, utan slut. För tid-rymd-varelsen måste alla ting ha en begynnelse med undantag av den ENDA OFÖRORSAKADE — den urtida orsakernas orsak. Därför bildar vi begreppet JAG ÄR för denna filosofiska värdenivå men instruerar samtidigt alla skapade varelser att den Evige Sonen och den Oändlige Anden är sameviga med JAG ÄR; med andra ord att det aldrig fanns en tid när JAG ÄR inte var Fader till Sonen, och med denne, till Anden.

0:3.24 (6.4) Den Infinite används för att beteckna fullheten — finaliteten — som är en följd av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet. Den teoretiska JAG ÄR hör till de skapades filosofiska extension av ”viljans infinitet”, men den Infinite är en aktual värdenivå, som representerar evighetsintensionen i den Universelle Faderns absoluta och ofjättrade fria viljas sanna infinitet. Detta begrepp betecknas stundom som Fader-Infiniteten.

0:3.25 (6.5) Mycket av förvirringen hos alla klasser av varelser — höga som låga — i deras strävan att upptäcka Fadern den Infinite kommer sig av deras begränsade fattningsförmåga. Den Universelle Faderns absoluta överhöghet är inte uppenbar på subinfinita nivåer; därför är det sannolikt att endast den Evige Sonen och den Oändlige Anden verkligen känner Fadern som en infinitet; för alla andra personligheter innebär ett sådant begrepp utövandet av tro.