Читать книгу Urantiaboken - Urantia Foundation - Страница 50

3:4.1 (49.5) Gudomens successiva utgivningar av sig själv till universerna efterhand som dessa uppkommer minskar på intet sätt potentialen av makt eller mängden av visdom, så som de ständigt dväljs och vilar i Gudomens centrala personlighet. Gud har aldrig minskat något av sitt innehav av potentialen för kraft, vishet och kärlek och inte heller förlorat någon av egenskaperna i sin lysande personlighet som följd av sin frikostiga utgivning av sig själv åt Paradissönerna, till sina underordnade skapelser och åt de mångahanda varelserna i dem.

3:4.2 (49.6) Skapandet av varje nytt universum förutsätter en ny justering av gravitationen; men även om skapelsen skulle fortgå obegränsat, evigt, intill det infinita så att den materiella skapelsen till slut skulle existera utan begränsningar, så skulle makten och styrkan till kontroll och koordinering, som ligger i Paradisön, befinnas motsvara och räcka till för styrandet, kontrollen och koordineringen av ett sådant infinit universum. Och efter det att obegränsad kraft och styrka skulle ha utgivits till ett gränslöst universum skulle den Infinite fortfarande vara överladdad med samma grad av kraft och energi; det Okvalificerade Absolutet skulle alltjämt vara oförminskat; Gud skulle fortfarande ha samma infinita potential, som om kraft, energi och styrka aldrig hade utgjutits för utrustandet av universum efter universum.

3:4.3 (50.1) Så är det också med visdomen: det faktum att sinne så fritt distribueras för tänkande i världarna utarmar på intet sätt den gudomliga visdomens centrala källa. Då universerna mångfaldigas och antalet varelser i världarna ökar intill gränsen för fattningsförmågan, och om sinne fortsättningsvis och utan slut utges till dessa varelser, hög som låg, kommer Guds centrala personlighet fortfarande att omfatta samma eviga, infinita och allvisa sinne.

3:4.4 (50.2) Att han sänder ut andebudbärare från sig själv för att dväljas i män och kvinnor i er värld och i andra världar minskar på intet sätt hans förmåga att verka som en gudomlig och allsmäktig andepersonlighet; och det finns absolut ingen gräns för omfattningen eller antalet av sådana Andeledsagare, som han kan eller kan tänkas sända ut. Detta givande av sig själv till sina varelser skapar en gränslös, nästan ofattbar framtida möjlighet av progressiva och successiva existenser för dessa gudomligt utrustade dödliga. Och denna överflödande distribution av sig själv i form av dessa omvårdande andeväsen minskar på intet sätt visdomen i och fullkomligheten av den sanning och kunskap som vilar i den allvise, allvetande och allsmäktige Faderns person.

3:4.5 (50.3) För de dödliga i tiden existerar en framtid, men Gud bebor evigheten. Fastän jag kommer nästan från Gudomens hemvist kan jag inte drista mig att tala med fulländad förståelse beträffande infiniteten hos många av de gudomliga egenskaperna. Endast ett infinitetens sinne kan fullt förstå existensens infinitet och handlingens evighet.

3:4.6 (50.4) Den dödliga kan omöjligen förstå sig på den himmelske Faderns oändlighet. Det finita sinnet kan inte tänka sig igenom en sådan absolut sanning eller ett sådant absolut faktum. Men samma finita människovarelse kan faktiskt känna — bokstavligen erfara — den fulla och oförminskade verkan av en sådan infinit Faders KÄRLEK. En sådan kärlek kan i sanning upplevas, men fastän upplevelsekvaliteten är obegränsad är kvantiteten av en sådan upplevelse strikt begränsad av människans förmåga till andlig mottaglighet och av den därmed förbundna förmågan att i gengäld älska Fadern.

3:4.7 (50.5) Finit uppskattning av infinita kvaliteter överstiger vida den logiskt begränsade förmågan hos den skapade emedan människan har gjorts till Guds avbild — inne i henne lever ett fragment av infiniteten. Därför sker människans enklaste och dyrbaraste närmande till Gud av och genom kärleken, ty Gud är kärleken. Och allt i ett sådant unikt förhållande innebär en faktisk erfarenhet i kosmisk sociologi, förhållandet mellan Skapare och skapad — tillgivenheten mellan Far och barn.