Читать книгу Urantiaboken - Urantia Foundation - Страница 51

3:5.1 (50.6) I sin kontakt med skapelserna efter Havona utövar den Universelle Fadern inte sin infinita makt och slutliga auktoritet genom direkt förmedling, utan fastmer genom sina Söner och deras underordnade personligheter. Och Gud gör allt detta av sin egen fria vilja. Om situationen så skulle kräva, om det gudomliga sinnet så ville göra, kunde all delegerad makt utövas direkt; men som regel sker detta endast om den delegerade personligheten inte fullgör sitt gudomliga förtroendeuppdrag. Vid sådana tillfällen, vid sådan försummelse och inom gränserna för reserverad gudomlig makt och potential verkar Fadern självständigt och enligt de beslut han själv fattar; och detta val kännetecknas alltid av ofelbar fulländning och infinit visdom.

3:5.2 (51.1) Fadern härskar genom sina Söner; ned genom hela universumorganisationen löper en obruten kedja av härskare som slutar med Planetprinsarna, som länkar ödet på de evolutionära sfärerna inom Faderns vida domäner. Det är inte endast ett poetiskt uttryck som säger: ”Jorden är Herrens, och allt vad därpå är.” ”Han avsätter konungar och tillsätter konungar.” ”De Högste råder över människors riken.”

3:5.3 (51.2) I besluten i människornas hjärtan får den Universelle Fadern inte alltid igenom sin vilja; men i beteendet och ödesbestämmelsen för en planet förverkligas alltid den gudomliga planen; vishetens och kärlekens eviga syfte segrar.

3:5.4 (51.3) Jesus sade: ”Min Fader, som har gett mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” Då ni ser en glimt av den mångskiftande verksamheten i Guds närapå gränslösa skapelse och betraktar dess häpnadsväckande ofantlighet kan ni kanske vackla i er uppfattning om hans överhöghet, men ni borde inte tvivla på att han tryggt och för evigt tronar i alltings Paradiscentrum som den välvillige Fadern för alla förståndsvarelser. Det finns endast ”en Gud som är allas Fader, som är över alla och i alla”, ”ja han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom.”

3:5.5 (51.4) Livets osäkerhet och svårigheterna i tillvaron motsäger på intet sätt uppfattningen om Guds universella suveränitet. Allt liv bland evolutionära varelser omges av vissa oundvikligheter. Betänk följande:

3:5.6 (51.5) 1. Är mod — karaktärsstyrka — önskvärt? Då måste människan fostras i en omgivning som gör det nödvändigt att kämpa med svårigheter och reagera på besvikelser.

3:5.7 (51.6) 2. Är altruism — att tjäna ens nästa — önskvärd? Då måste livserfarenheten erbjuda möjligheter att möta situationer av social ojämlikhet.

3:5.8 (51.7) 3. Är hopp — förtröstans storhet — önskvärt? Då måste människan i sin tillvaro ständigt möta otrygghet och upprepad osäkerhet.

3:5.9 (51.8) 4. Är tro — människotankens högsta försäkran — önskvärd? Då måste människans sinne befinna sig i den besvärliga situation där det ständigt vet mindre än det kan tro.

3:5.10 (51.9) 5. Är kärlek till sanningen och villigheten att gå vart den än leder önskvärd? Då måste människan växa upp i en värld där misstag finns till hands och osanning alltid är möjlig.

3:5.11 (51.10) 6. Är idealism — uppfattning och begrepp som närmar sig det gudomliga — önskvärd? Då måste människan kämpa i en omgivning av relativ godhet och skönhet, i förhållanden som stimulerar den okuvliga strävan efter det som är bättre.

3:5.12 (51.11) 7. Är lojalitet — hängivenhet för den högsta plikten — önskvärd? Då måste människan leva bland möjligheterna till förräderi och desertering. Tapperheten i plikttrogenheten ligger i den underförstådda faran av försummelse.

3:5.13 (51.12) 8. Är osjälviskhet — självförsakelsens ande — önskvärd? Då måste de dödliga leva ansikte mot ansikte med det ständiga kravet på erkänsla och ärebetygelser från det ofrånkomliga jaget. Människan kunde inte dynamiskt välja det gudomliga livet om det inte funnes något jag-liv att försaka. Människan kunde aldrig få ett frälsande tag i rättfärdigheten om det inte funnes något potentiellt ont som genom sin kontrast skulle upphöja och särskilja det goda.

3:5.14 (51.13) 9. Är välbefinnande — den tillfredsställelse lyckan ger — önskvärt? Då måste människan leva i en värld där plågan som ett alternativ och lidandet som en sannolikhet ständigt är närvarande erfarenhetsmässiga möjligheter.

3:5.15 (52.1) Överallt i universum betraktas varje enhet som en del av helheten. Enhetens överlevnad är beroende på samarbete med helhetens plan och syfte, den helhjärtade önskan och fulländade villigheten att göra Faderns gudomliga vilja. Den enda evolutionära världen utan misstag (utan möjlighet till oklokt omdöme) vore en värld utan fritt förstånd. I universumet Havona finns det en miljard perfekta världar med sina perfekta invånare, men den evolverande människan måste vara felbar om hon skall vara fri. Det fria och oerfarna förståndet kan omöjligen till en början vara ständigt vist. Möjligheten att missta sig i sitt omdöme (det onda) blir synd först när människans vilja medvetet godkänner och avsiktligt omfattar ett överlagt omoraliskt omdöme.

3:5.16 (52.2) Den fulla uppskattningen av det sanna, det sköna och det goda är inbyggd i det gudomliga universumets fullkomlighet. Havona-världarnas invånare behöver inte de relativa värdenivåernas potential för att stimulera sina val; sådana perfekta varelser kan identifiera och välja det goda trots avsaknaden av alla kontrasterande och tankeframtvingande moralsituationer. Men alla sådana fullkomliga varelser är till sin moraliska natur och andliga status vad de är enbart på grund av att de finns till. De har erfarenhetsmässigt förtjänat framsteg endast inom ramen för sin medfödda status. Den dödliga människan förtjänar även sin status som uppstigningskandidat genom sin egen tro och sitt eget hopp. Allt det gudomliga som människans sinne fattar och människans själ tillägnar sig är ett erfarenhetsmässigt resultat; det är en verklighet som hör till den personliga erfarenheten och som därför är en enastående ägodel i motsats till den inherenta godheten och rättfärdigheten hos de ofelbara Havona-personligheterna.

3:5.17 (52.3) Havona-varelserna är naturligt tappra, men de är inte modiga i mänsklig bemärkelse. De är medfött vänliga och hänsynsfulla men knappast altruistiska på människors vis. De ser fram emot en angenäm framtid men är inte hoppfulla på det utsökta sätt som de tillitsfulla dödliga på de osäkra evolutionära sfärerna. De har en tro på stabiliteten i universum, men de är ytterst främmande för den frälsande tro med vilken den dödliga människan kliver från djurets nivå upp till Paradisets portar. De älskar sanningen, men de vet inget om dess själsfrälsande egenskaper. De är idealister, men de föddes som sådana; de är helt ovetande om hänryckningen i att bli det genom stimulerande val. De är lojala, men de har aldrig upplevt den spännande rysningen av helhjärtad och intelligent plikttrogenhet inför frestelsen till försummelse. De är osjälviska, men de uppnådde aldrig dessa erfarenhetsnivåer genom att storslaget besegra ett stridande jag. De njuter av välbefinnande, men de förstår inte sötman i flykten till välbefinnande från den potentiella plågan.