Читать книгу Folkungaträdet - Verner von Heidenstam - Страница 4

Innehållsförteckning

Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i mullen, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrivas. Här skall berättas om en släkt, som vann högsta ära och sedan spårlöst sopades från jorden. Vad de mäktiga av denna ätt tänkte om sina guldkronor, när deras livsdagar stupade som kalla och slippriga trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och ömkade om sina fjättrar, det skall också bli sagt. Må de, som vilja veta det, lyssna. Ingenting skall bli förtegat. Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem och oss, men alla människoöden susa under fingrarna på samma spinnerskor.

På landets östra kuster krökte sig en havsvik djupt in mellan klipporna. En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt från yttersjön till ett märke för de seglande.

Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt till någon köpstad eller gård. Under vintertiden syntes sällan några spår efter människor, fast ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i snön, väl övertjällade med näver och granris. Först efter Göje månad, när det vårade, kommo vikingarna ned från bygderna. De förde då med sig verktyg och timmer på sina kälkar och åtföljdes av en mängd säljare, som reste sina vadmalstält i en rundel omkring sköldmöns hög. Under några veckor rådde där nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna höggo och tjärgrytorna kokade, ända till dess skeppen blevo satta i vattnet och gingo till havs. Sedan låg snart trakten åter lika övergiven.

En gång på senhösten kom ett hårt väder från sjön. Måsarna kastades baklänges av blåsten och satte sig som kråkor innerst på ängsmarkerna. Det stod en vägg kring havet, så att solen gick ned utan aftonrodnad. I rämnan på en stormsky, som stannade över gravfältet, upptindrade redan den första stjärnbilden.

På sköldmöns hög stod den kvällen en finndvärg, som hette Jorgrimme. Han var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på ryggen, och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt landet. Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i högen:

—Högbor! Hören I? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på Föresvall. Lång är vägen dit, sju dagsresor lång, men aldrig förr hörde jag en sådan veklagan. Aldrig förr gick en sådan fasa ut över landet.

En stund sökte han i det frusna gräset och hopsamlade några torra örter, men sedan stannade han igen och lyssnade.

—Slå ett hårt slag på din sköld, högjungfru! sade han. Väck dina gelikar ur dödssömnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i svearnas heligaste gudahov. Det är Asa-Tors beläte, som skälver. Förbarmande, förbarmande över allt levande!

Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid synranden. Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och svällda segel. En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen föllo därvid undan för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.

De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas skepp, två och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina mordrunor på seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och stångande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att före isläggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig ända till de vassrika dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig offerrök hälsa dem från var sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned till vattnet och signa skeppen med blodstänkning och vifta med kvistar från det evigt grönskande, heliga trädet vid Uppsala högar. Till allt detta längtade svearna, och det fanns inga rev att taga in på deras segel. De hade svurit en ed att aldrig väja för en stormby eller gå i nödhamn.

Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra farväl, bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl slutligen blivit så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar, att på detta beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde urskiljas av Vaners ljusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt i fören, tog därför yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet under bänken, så att det ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var namnfäst med gudinnans binamn Menglöd, som också målats i stora runor tvärs över seglet. Ändå rådde där ingen freyjaglädje ombord, fast där satt en värvad skara av det guldhåriga folk, som bodde sunnanskogs och som hela vintrarna igenom kunde rida från gästabud till gästabud för att dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sköldarna uppsatta utefter relingen, men där var uppror och mummel. För var gång stambon böjde sig och utpekade sundet, där de skulle styra in, kastade han skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som med hela sin tyngd lutade sig mot styråran utan att taga ögat från ättehögen under stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen behövde fråga honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland götarna från den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på vikingafärd lydde de blint och tyst sin anförare, men den stund, som förflöt mellan hembygdens första anblick och ankarets fällande, fingo de fritt begagna till att överösa honom med allt det klander och hån, som under färden hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att prisa honom i en hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, de kunde finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av fullaste hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats genom att bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. Det var den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter, hövdingen, sjökonungen.

Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade plockat vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar, vilkas långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden. Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna tycktes gömma den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa linhåret, som blev vitt i skymningen, lindade sig långa stunder skylande om både haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gång håret flög i sär blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.

Han såg bort över skären, där själarna knuffades om det bästa sovstället eller stodo upprätta i bränningen och spejade efter ett isflak, som kunde bära dem till havs för vintern. När han hörde deras hemska stön och svordomar, skakades han av ett drygt löje. Det var det enda, som vittnade om, att han var vid skarp hörsel, fast han satt tyst.

Stambon låg nu nästan framstupa i stäven för att hålla utkik på alla grund, och han var en vild och ärrig bärsärk. Han stack handen bakom ryggen, och den träffade med flatan rätt över hjässan på en liten gubbe, som satt med benen i kors om masten.

—Tala nu, du träl! sade stambon. Du har varit med för att koka vår mat och vakta över vattenkaret, och du har skött dig väl. Knappt mer än två eller tre gånger har du fått stryk. Men ännu ha vi inte hört, vad du tänker om hövdingen. Var nu frispråkig, du träl. Kan du likna honom vid något bättre än en so, då är du målsnällare än jag.

Trälen började genast lydigt att härma en skeppsskald genom att knäppa med fingrarna på mastrepet liksom på en harpsträng. Hans näsa med de rödsprängda ådrorna var mjukt och vackert böjd som på allt glatt folk sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, när hon äter lingon. Sjungande i näsan vände han sig inåt skeppet och stämde upp.

—Fager var snäckan, när hon speglade sitt freyjahuvud i Niörva sund. Vi sågo Blålands berg, men ingenting såg vår hövding. Han såg ej kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller berömda kämpar till envig. Och då vi i kyrkorna spottade Kristmoderns beläte i munnen, stötte han undan oss för att få rycka till sig hennes fingerguld. Han trätte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om honom den första gången, då han värvade oss, ty han kom från avlägsna trakter. Men så ofta han höll träta, skröt han av sin härkomst. Bonde var hans far och bonde hans farfar, och bondeträtan går aldrig ur honom. Den blir arvet i hans gård, om han får några barn. Men jag tror inte han duger därtill.

—Vi ha en skickligare skald ombord, än någon kunde ana, sade stambon.

Trälen blev då ännu modigare och sjöng:

—Så blevo vi då vinddrivna ända till Jorsalalands ovänliga kuster. Där slutligen fick vår hövding stora ögon. Där steg han i land och stod och stirrade intill kvällen. Han såg, att kvarnarna där drevos av vinden, så att mjölnarna bara behövde hålla fram säcken för att få den fylld. Aldrig hade han hört om ett större under. Därom talade han sedan under hela färden, när vi andra ville ha nattro. Hövding, har du förstått mig? Nu är du hemma! Mjölkonung, gack nu och hissa mjölsegel!

—Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu först hade han rätt att svara.—Äro ni kanske inte alla från mjöldammets land sunnanskogs? Vore det sommar, skulle jag ända hit tro mig höra kornsuset från Östergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten är mer snartalig än du.

Männen tystnade med ett undertryckt mummel, och två av dem stego i vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och säkra steg gick han upp på högen utan att stort giva akt på dvärgen, som ännu stod kvar och lyddes inåt landet. Ur ficksäcken på den trasiga kappan tog han upp en handfull jord och kastade den i gräset. Därvid böjde han sig framåt och talade till sköldmön nere i stenkammaren, som det var återkomna vikingars sed.

—När jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hög, att den skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag då jag for, bortjagad från fädernegården, där alltför många söner trängdes på bänken. Hemlös var jag som den klagande lommen under hösthimmeln. Ej har jag sedan dess tömt hornet under sotad ås, ej sovit på bäddad dyna, men sju borgar brände jag i Frankland. Nu är jag rik nog att köpa egen mark, och jag är trött och led vid det hav, som mitt knotande folk så ogärna vill lämna. Havets tjänare äro trälar åt en nyckfull husbonde. Trälar äro också de, som vrida sig under längtan efter berömmelse eller som i var dröm se en kvinna. Därför äro mina män trälar, men jag ensam är fri, ty jag har ingen längtan och jag älskar ingen kvinna och ingenting under solen. Högkvinna, när talade någonsin till dig en så fri man? När stod en så lycklig människa på din grav? Här offrar jag åt dig mina trältecken: hjälmen och svärdet. För mig må världen gå, som den vill. I ro skall jag njuta mina år. Tidigt var morgon skall jag gå till min varggrop för att hämta, vad den fångat under natten. Sedan skall jag på min torvbänk blunda i solskenet och höra kornet växa.

Han stötte fast svärdet i gräset och hängde hövdingahjälmen över knappen, så att han sedan stod barhuvad.

—Och jag säger dig, att bättre gjorde du, om du åter stege på ditt skepp, svarade dvärgen med ett gällt anskri. Jag säger dig, du hövding, du bonde, att är det frid du söker, då skall du fly. I oräkneliga mansåldrars tal har ingen skådat sådana ting som nu stunda. Asagudarna stiga nu ned till landet för att uppsöka ett växtkraftigt frö, och ingen vet, vilket de välja. Icke välja de det skönaste och ädlaste, utan det, som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta frö skall det växa ett lummigt träd med oväder och stilla stjärnor i sin krona. Så högt skall det trädet stiga, att det skall överskugga allt, som här är levande, icke bara människorna utan stridshästarna i spiltorna och öken vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola känna, när det droppar solregn eller blod från grenarna. Och alla skola såras, då stammen rämnar och faller. Så tala i natt genom mig de höga asagudarna.

Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvärgen och knöt händerna över hans luva.

—Öva din trolldom på de döda under högarna, du dvärg, och sörj ej för de levande! På inga gudar tror jag men väl på egen kraft. Lång är vägen till de mäktiga på Föresvall, och i deras åker ämnar jag icke gräva. Och nu, skeppsfolk! Hitåt med säcken och tärningar och våg, så att vi få dela bytet, innan det blir ännu mörkare. Stora vagnen och Freyjas spånten brinna redan på himmelen.

Viken glittrade i den sista kvällsstrimman som ett nät av otaliga våta maskor, och männen stodo till knät i vattnet för att bära i land lasten. De hörde honom icke för det dön, som rullade utefter marken, men de förstodo honom på hans vinkande. På andra färder hade deras skepp blivit fyllda ända till relingen med vapen, tygbalar, vinsäckar och påsar med valnötter och kryddor. Här fanns det bara en enda säck, men den innehöll myntat eller nedbränt guld och silver. De måste vara många om den för att få upp den på högen.

Folke Filbyter löste förseglingen och rörde en stund bland mynt och guldtackor, liksom en bonde siktar säden mellan fingrarna för att pröva, att den är god. Noga och varsamt mätte han sedan ut på vågen åt var och en den utlovade andelen. Det förband folket att stanna kvar och se till, att skeppen blevo uppdragna och stöttade. I stambons hjälm kastades allra sist lott om nornornas vängåva. Var karl, som slog upp minst fem ögon på tärningen, fick taga så mycket, som kunde läggas i öppna handen. Men då de framsträckta händerna blivit fyllda, strök Folke Filbyter girigt tillbaka i säcken så många mynt, som han i en hast kunde nå.

—God hövding kräver offergärd, sade han och knöt fort igen säcken.

Med stor svårighet lyfte han upp den på sin rygg. Han såg ut som en stavkarl med påse, där han vandrade bort över gravfältet. Säcken var så tung, att han ofta måste stanna och luta sig mot minnesstenarna.

—Högbor! ropade dvärgen och vände sig återigen inåt landet. Jag hör blotbrudarna öppna porten till Uppsala tempel, och på tunet vid kungsgården springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskäggig gubbe ligga inne i lucksängen med öppna och orörliga ögon. Nu dör den sista drotten av Ivar Vidfamnes ätt.