Читать книгу Folkungaträdet - Verner von Heidenstam - Страница 6

Innehållsförteckning

Innan Folke Filbyter hämtade eld från gårdarna och begynte svedja och röja, tog han laga fasta på sitt köp. Fem goda minnesmän följde honom genom skogarna och uppsatte råmärkena. Han var så lysten efter mark, att han icke försmådde det värdelösaste kärr. Allt betalade han i vittnens närvaro, och Ulv Ulvsson, som var säljare, nedsmälte genast köpsilvret i små stänger och grävde ned dem på ett obekant ställe.

På den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs eller i svearnas land. De, som ingenting ägde, sutto hos de rikare och voro nöjda. I en trakt, där det mest bodde vilda jägare, som tillbådo stridsguden Ti, fortlevde därför en gammal lag. Det hette där, att den, som tog annans gods med kraft, skulle få behålla det; den, som stal, skulle återbära hälften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan i den lagen rådde också bland de bofasta bönderna, men det fanns gott om oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och särskilt av ryktet om Folke Filbyters rikedomar. Nästan genast fick han därför fullt upp med folk. Några blevo bodsätar eller stubbekarlar, men de flesta togos till gåvoträlar, och om nätterna vankade en talrik vakt kring eldarna på sveden.

Folketunas väldiga stuga stod snart under ås, sammanokad av friskt ektimmer och tätad med ännu grönskande mossa. Starka smällar hördes i väggarna, när virket började torka i sommarsolen. Där funnos inga högsätesstolpar eller lucksängar, inga fällar eller hyenden. Husbonden kände sig nöjd med en långbänk vid härden och en halmkärve på det tilltrampade golvet. Det första, som han skaffade sig, var varken väggbonader eller prydliga skålar utan tolv vita höns med en röd hane. Sedan köpte han getter och får. Åt alla dessa flaxande eller trampande djur uppsatte han en avbalkning i hörnet, så att de fritt kunde gå ut och in genom stugan. Dörren till förstugan vid gaveln stod nästan beständigt halvöppen. Den var så låg, att den inträdande måste buga. Och var det en fiende, väntade honom banehugget från den masurklubba, som alltid låg på bänken.

Småningom fyllde han också bodar och fållor med brandig boskap och små lurviga hästar. Ingen satte heller en mjölkstäva till munnen med en så skinande hälsa och belåtenhet som han. Kinderna voro rundare än på en husfreyja, som har vanan att alltför länge dröja bland sina bunkar. Rösten var djup och mörk som en jättes, och hans händer sågo ut att kunna bräcka upp käftarna på en slagbjörn. Var morgon, när den röda hanen gol på avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsövd ur halmen. Hans första steg gällde varggropen, men som den alltid befanns tom, gick han sedan till trälarna på åkern. Storplogen höll han i en sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar, och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hård mot sina trälar, ty de voro som hår på hans egen hjässa och hud på hans egen arm. Det var tvärtom hans stolthet att kläda och föda dem väl. Fast de knappt kunnat hitta en bättre husbonde, skulle de dock gärna ha förlåtit honom, om han slagit och svält dem, bara han hållit sig högre och förnämligare, så att avståndet mellan honom och dem blivit större. De önskade, att han skulle ha hängt bjällror på hästarna, blådragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk på det bord, som de icke själva fingo sitta vid. Därmed hade det kommit mer glans och anseende över gården. När nu en främmande steg in, började han sin hälsning med att dra på munnen åt husets herre och åt all hans tarvlighet mitt i rikedomen. Detta förgrymmade till den grad trälarna, att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men då höll han bondeträta och blev seg som bast och omöjlig att flytta som en sten.

Vägfärdande köpmän kommo ibland med halländskt salt, som hade blivit dyrt under de oroliga tiderna. Hände det, att de klövjade genom skogarna med ännu större dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lät plundra dem. På det sättet växte beständigt hans rikedom. De ihjälslagna blevo sänkta i ett kärr, som han sedan aldrig själv tordes rida förbi annat än i stort följe och vid full dager. Både Tor och Frey och Oden och Kristus hädade han av hjärtans lust och trodde på ingendera. En torsvigg, som hittades i åkern, högg han ändå fast i dörrträt, för att den skulle skydda mot eld. Och i smyg, så att ej trälarna skulle se det, lät han en kristen man läsa över storplogen. Han trodde lika litet på mannen som på torsviggen, men han ansåg, att i så allvarliga ting var en god bonde i sin rätt att försöka alla medel. Varken regn eller snö kunde heller avhålla honom från att på Tors dag tåga åstad med sitt husfolk för att blota. Han begav sig då till något av de små skurdtempel, som byggda av pålar och alldeles runda stodo under ekarna vid vägen med insjunkna nävertak och mossiga beläten. Visade sig hotande järtecken i offerdjurets inälvor, greps han av så vidskeplig ångest, att han hela natten lät bränna facklor och utsätta vakter. Knappt tändes likväl den första ljusningen på skyn ovan vindögat, innan han åter blev lika stormodig och trygg för sju dygn.

Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom, men de aktade honom icke.

En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen, kastade han spaden över axeln. Trälarna höllo på att skära gräs och han sade till dem:

—Stort och ljuvligt är mitt Folketuna, fet och lucker är jorden, och allt här är till nytta. Varggropen är det enda, som aldrig givit mig något, varken en päls för vintern eller ett villebråd för spettet. Därför tänker jag nu så, att det är lika gott att fylla den. Vad mena ni om det, barn?

—Vi mena, svarade bryten, som var trälarnas förman, att det vore oklokt arbete. På tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.

Dejan, som var trälkvinnornas förestyre och bar nycklarna till skämman, ville också säga något, men hon tvekade. Först då hon märkte, att han enkom vände sig till henne, sade hon:

—Ända hit kan du själv se, att grankvistarna som äro lagda över varggropen, blivit rubbade. I dag får du byte. Men jag säger dig, husbonde, är det en grann mussla, så akta dig att den inte skär dig i fingrarna.

Det hade han icke väntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.

Så snart han böjt sig över gropen och makat kvistarna åt sidan, lät han åter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans själ susade upp som jäsande vin, ända till dess hela ansiktet blev blodrött.

—Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. När hittade en bonde en sådan fångst i sin varggrop!

En så lång stund stod han sedan orörlig och tyst, att trälarna varken förr eller sedan hade sett honom försjunken i så djupa tankar. Det var nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbrå och Friggas öga blommade på tunet, och på åkervallarna gulnade länge sedan kornet. Borta på sjön vickade en fiskare sin ekstock, och den var ännu svart efter elden, som hade urholkat den.

Trälarna kommo efter hand också fram till gropen och ställde sig i en ring. Endast dejan, som förut hade kastat en blick mellan grankvistarna, höll sig ett stycke bakom de andra. På botten i gropen satt en liten späd finnmö och lyfte skrämt och bedjande sina händer. Fast hon ända upp under kinderna var gömd i sin pösiga rävpäls, igenkände han henne genast. Därom misstog han sig ej. Hon var en av dvärgdöttrarna, som dansade i högen, fast hon då icke hade annat på sig än skinnsockorna och de slängande länkarna av glaskulor. Länkarna voro nu hopvirade om halsen och glimmade i rävhåret som regn. Ögonen, som då voro yra och liksom fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som två bruna vildsjöar, men de voro ändå desamma. En gång sedan dess hade han drömt om henne. Då i drömmen hade hon suttit och brutit sönder glaskulorna som nötter, och ur alla kröp det små svarta larver med horn.

—När jag ser rätt efter, sade han, upptäcker jag på ditt bälte en hel rad av de mynt, som jag förlorade i snön. Du kan inte skylla mig för att ha brådskat med att taga hämnd på er, dvärgar. Säg nu, hur har du kommit hit?

—Ensam och vilse gick jag i nattmörkret, kvidde hon och smällde med tungan och talade med tummarna på finnvis. Ingen hade öra när vildmannens dotter ropade. Ingen hjälpte henne, när hon stupade genom gillret, och hon var för liten att taga sig upp.

Dejan kom nu litet närmare.

—Hon är nog frid och väl danad, den lilla, men du skall inte höra på henne, husbonde. När en av hennes folk ser en röd räv, kallar han den vit, bara därför att en dvärg aldrig kan säga något sant. Var du säker, att här är något försåt med i detta. Jag har hört mycket ont om Jorgrimme och hans kula. Hade han ärligt i sinnet, komme han själv till gårdsgrinden med sina döttrar och bad dig att köpa dem. Upptar du henne bland husfolket, så kan därav komma mycket ont.

Han stötte fast spaden i marken och började tänka.—Tror ni då, frågade han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha annan ögonfägnad än era sotiga huvud?

—Vad oss trälfolk angår, svarade hon, känner jag mer högättade odalmän än du, som inte hållit sig för goda att sätta trälkvinnorna bredvid sig på dynorna. Jag har varit i gårdar, där var trälinna hade en påse på ryggen, och i var påse skrek det ett barn. Så brukar det gå till här sunnanskogs.

—I min stuga får trälkvinnorna nöja sig med halmen.

—Vi menade också bara, att du skall låta henne sitta kvar i gropen, så att ingen behöver röra vid henne. Vill hon taga sig upp, känner hon nog runor, som hjälpa henne lika bra som någon stege. Och så menade vi, att du borde tänka på att skaffa mer heder åt gården. Du är redan över din medelålder, och en så rik bonde som du behöver väl bara åka till närmaste granne för att göra ett gott brudköp.

Han vände henne ryggen och begynte gå utåt åkern. När trälarna sågo det, följde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:

—Jag har nog hört om de stormodiga bondedöttrarna, som draga sina bröder med sig in på bänken och slå efter husbonden med nyckelknippan.

När det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han tillbaka till stugan. Han tänkte på dvärgdottern och mindes henne, som han hade sett henne i drömmen och den gången hon dansade. Men på samma gång tänkte han på något helt annat, som i grunden sysselsatte honom vida mer, och det var att trälarna begynte tredskas och ville giva honom råd. Det var då lönen för att han var en god husbonde, som lovat dem nya vadmalskläder varannan höst. Därför teg han envist och blev återigen seg som bast. Då han emellertid såg, att trälarna icke genast följde med in utan togo spadarna med sig och i en grå flock linkade bort till varggropen, ropade han på bryten.

—Vi tycka att det är bäst att skotta igen gropen, så får hon bli där, sade bryten och hejdade ett ögonblick sin gång. Det enda är med allt guldet och silvret, som hon har på bältet, men det kunna vi taga upp sedan till nästa sommar och lämna dig då.

Folke Filbyter satte sig på bänken, där grötfatet redan stod och rykte. Han tog skeden full och blåste på den, och genom dörren såg han hur trälarna ställde sig kring gropen. De väntade på bryten, och när han utan att göra sig någon brådska slutligen hade hunnit fram, rådgjorde de en stund. De gingo än till den ena sidan, än till den andra och sågo ned i gropen. Bryten tycktes vilja övertala dem att först giva sig en stunds ro och icke låta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro oroliga och otåliga.

—Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig så illa? klagade dvärginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er mycket silver för mitt liv. Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss!

—Nu kan ingen stengud längre skydda dig, hånade bryten nästan godmodigt. Men blunda och böj dig litet framåt, så går det fortare för dig.

Trälarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga förut, böjdes ännu mer och förskinnen smällde. En sakta gråt var annars det enda, som hördes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som var ämnad åt vildmarkens vargar och rävar men ej åt hennes olyckliga dotter.