Читать книгу Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - Zacharias Topelius - Страница 5

Innehållsförteckning

Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!

Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka. Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld. Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.

I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt. Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem — och sådana funnos till många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa Skottland — sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.

Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor, ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät, men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten, uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta dem öfvergå floden.

Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.

Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade Danmark, tillintetgjort Gallas’ här, som skulle instänga honom i Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas’ härar, smälta bort i hunger och elände.

Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke, 16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.

Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.

Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde forceras utan stor risk och betydlig manspillan.

— Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det han missnöjd instack kikaren i fodralet.

Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga, flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget öfver läpparna läto ana fältherren.

— Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor Mortaigne.

— Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men försiktigare skotten, generalmajor Douglas. — Vi hafva ingen öfversikt. Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.

En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och pekade på en mörk kulle i sydost.

— Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.

Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke öfverbefälhafvaren.

— Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre generalerne. — Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni, Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp, Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin post!

Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort sin plan.

Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för att rekognoscera svenskarnes ställning.

— Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. — De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken fram eller tillbaka.

— För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. — Vår ställning är den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad flykt.

— Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth, som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot fransmännen.

— Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. — Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz, vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri och det bästa regemente ni kan umbära.

Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel, hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade, växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig till fältherre: han förstod endast att döda.

Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och svarade:

— Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver oss segern.

Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.

— Hund — röt han till tjenaren — du har gifvit mig smält bly.

— Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska färgerna, svart och rödt.

Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade, som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta sorten.

Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig, strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens skuggor.

— Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i alla leder, när han åter befann sig i mörkret.

Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare vid strupen.

— Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!

— Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått sig att insläppa en främmande kvinna.

Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet. Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för kölden och väntade aflösning.

Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste, men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade lugnare, men ännu i upprörd ton:

— Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller ditt?

Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.

— Ers nåd — sade han, ännu hviskande — var det hon? Var det icke snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en stor seger i morgon?

Grefve Götz försjönk i tankar.

— Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. — Det är länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.

— Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...

— Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå den andre emot. Det förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden, Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?

— Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen öfverskyla den andra.

— Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man affyrat en kanon tätt vid hans öra. — Klockan är half fyra! Usling, det blir din död!

Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till tältet.

— Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan!

— Jag har sedan en timme afbidat ers excellens’ order, vågade adjutanten anmärka.

Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch, rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.