Читать книгу Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - Zacharias Topelius - Страница 6

Innehållsförteckning

“Bära sig åt som Götz vid Jankowitz.“

Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri. Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut. Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen, likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende.

Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne hunno förut; deras kulor begynte vid Götz’ anryckande bortsopa hästar och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste sig flyende öfver dalgången.

Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng, nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender. Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid Jankowitz».

Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor, till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.

Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade, om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann, mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela linien.

Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld, drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna häst frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom, där var furie, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan. Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern, ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.

Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig Götz’ slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.

Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse, att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete, som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor, kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.

De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära. Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.

Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center, inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes, omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången och kom att bevittna sin motståndares seger.

Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker? Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande 18,000, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren själf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay. Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.

Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i hans spår alla vägar till Wien. Äfven där kände man sig ej mera säker, ty hotande nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre söderut. Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början illa. Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske, vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.