Читать книгу Hans excellens av Madagaskar - Anders Eje - Страница 4

Innehållsförteckning

Egentligen hade jag inte alls tänkt gå ned till tidningen den dagen; i grund och botten var det nog den gamle ungkarlens svårighet att sticka av från inrotade vanor och tider, som besegrade värken i ryggen. Doktorn hade för sin del nedlagt ett kategoriskt rörelseförbud under åberopande av sina erfarenheter på nervsjukdomarnas område, men klockan en kvart före elva voro mina fötter, trots allt, i rörelse nedför trappan — precis som de varit i tjugu års tid vid samma klockslag.

När jag skulle äntra spårvagnen, högg det till som sju tusan i ryggen. Det var omöjligt — jag kunde inte hålla tillbaka ett utrop av smärta. Konduktören sträckte ut armen och fick mig upp.

— Har redaktören skadat sig? frågade han hövligt.

— Nej, svarade jag, det är en gammal ischias, eller kanske någon ny upplaga av den gamla. Men det känns som ryggskott.

— Det kan just göra detsamma vad namn eländet har, menade konduktören och nöp ett sprund i kvittot, han räckte mig, värken blir inte bättre — ens om den hade ett adligt namn.

Jag stretade så gott jag kunde från hållplatsen till tidningsbyrån, men hur jag stretade var klockan fem minuter över elva, innan jag hann fram. Efter tiden! — det hade inte hänt mig på många år... dagen efter Ilmers femtioårsdag...

Knappt hade jag hunnit slå mig ner vid skrivbordet och veckla ut en av konkurrentavisorna förrän dörren öppnades och herr Pabst, den äldste bland vaktmästarna, trädde in. Han blev stående mitt på golvet och sökte förläna sitt skråpuksporträtt ett drag av knipslughet.

— Det är någon där ute som söker herr Grenander.

— Jag tar inte emot i dag.

Herr Pabst tog två steg närmare och såg än mera knipslug ut.

— Det är en fröken, herr Grenander.

— Vilket inte förändrar mitt beslut, svarade jag med något vassare röst.

Herr Pabst avancerade ytterligare en halv meter och hans flöjtstämma blev honungslen:

— Det är en mycket vacker fröken, herr Grenander.

Nu högg det till i ryggen igen. Fullständigt som ett knivstick.

— Satan ock, människa! for jag ut på toppunkten av raseri, ty smärtan var outhärdlig, hör ni inte vad jag säger? Inte någon, inte någon enda jä...

— Ursäkta, föll herr Pabst undan, ty han var, som jag visst redan nämnt, inte något barn i tjänsten, ursäkta, men jag visste inte att...

Och så var han borta.

Jag fortsatte den avbrutna meningen:

— ... att han hade ett av sina anfall av magsyra i dag.

Ty, underligt nog, har den uppfattningen blivit allmän på tidningen, att ryggvärken är magsyra. Jag har aldrig brytt mig om att korrigera villfarelsen — man vet aldrig vad nytta man kan ha av andras misstag.

Stränga herrar regera inte länge. Efter en minut var anfallet över och jag kunde med något så när återvunnen sinnesro återta läsningen av Morgontelegrafen.

Se där! Kunde jag inte ha gett mig katten på det? Här stod ju den där artikeln om våra kolonier i Sydafrika som jag käxat på Ilmer en hel vecka att få skriva. Man kunde bli grön för mindre. En bra nyhetssak, som dessutom skulle reta gallfeber på högern, ett polemiskt piller av tolfte storleken, med uppståndelse, intervjuer, insändare, gräl och skadeglädje i släptåg och skön blandning. Just ett nummer för oss så här före kvartalsskiftet — gud vete om det inte hade kunnat bli lika välgörande som en riktigt bra följetong. Och så knycker Morgontelegrafen hela kakan, under det att vi, vi få stå där som ett fördömt eko. Ilmer skulle hudflängas. Han har i sin redaktion den ende verkligt sakkunnige i hela landet på de sydafrikanska kolonierna — jag vågar säga det utan skryt, ty det är ett faktum — och så låter han alltsammans gå oss ur händerna av någon sorts bleknosig hänsyn till regeringen. Förmodligen.

Morrande som en igelkott tog jag itu med artikeln. Rubrikerna — över sex spalter — voro extra prima; redaktionen och rubriksättaren hade gått med samma kärlek till verket. Nå, undra på det! Men när jag hunnit ett par tuppfjät ned i spalten, slog min sinnesstämning om. Alltsammans var ett fruktansvärt nonsens — under min snart trettioåriga tidningsmannabana har jag aldrig på en plats sett så mycket ovederhäftigt dravel hopat; och det vill inte säga litet. Nästan varenda sakuppgift var rosenrasande. De enklaste och solklaraste fakta hade skribenten fått om bakfoten, hela artikeln var ett sammelsurium — historia, statistik, export- och importsiffror, ja, till och med landgränser hade den snälla människan läst fullständigt baklänges. En stilla skadeglädje — den starkaste av all glädje — steg som en varm våg inom mig. Saken var inte så förkyld som jag i första taget fruktat.

Just då hördes en försynt knackning på dörren. Jag nästan hoppades det skulle vara Pabst, angelägen som jag var att släta över min ovänlighet nyss.

Mycket riktigt. Det var Pabst.

— Fröken där ute..., sade Pabst, och såg bekymrad ut. Mer blev det inte.

— Nå, käre Pabst, hartassade jag vänligt, vad är det med fröken, om ni behagar?

Pabst sken med ett som en sol. Och skråpuksprofilen blev ögonblickligen transparent igen av den gamla knipsluga minen. Är magsyran redan väck? tänkte han — det läste jag som i en öppen bok.

— Fröken går inte, hon, sade Pabst. Det svor hon på.

— Svor hon?

— Just precis. Herr Grenander skulle bara hört. Så här sa hon...

— Sch, klippte jag av. Det finns ingenting otrevligare än att höra unga flickor svära — även om det skulle ske med en redaktionsvaktmästare som ombud. Jag vet att det anses gammalmodigt, men jag kan inte låta bli att förarga mig över den moderna unga flickans — eller fruns — jargong med slangspråk och svordomar i fasansfull blandning. En rosenmun som stinker nikotin och extemporerar rännstensslang — nej, det förorsakar mig samma rent fysiska äckel som en kubistisk tavla eller en rätt med härsken olja. Jag vill gå undan och kasta upp.

— Om jag finge, började Pabst och drog sig om hakan med en smeksam gest åt ett obefintligt helskägg.

— Vad då, min vän?

— Jag menar bara att fröken där ute förefaller rätt så pigg att språka med, och så bryter hon lite grand...

Nu blev det för starkt.

— Bryter hon också? Och på vilket tungomål, om jag får fråga? Japanesiska kanske? (Jag avskyr Japan!)

— Inte förstår jag... Men när hon uttalar herr Grenanders namn, låter det så här: Gre-nang-dörr!

Grenangdörr!

Ett minne började vakna, smygande, dunkelt, konturlöst. Gre-nang-dörr! Det var inte fransk prononciation, inte heller spansk — någonting mitt emellan, någonting, ja, kort och gott, någonting ganska näpet. Men var hade jag hört det — en gång för länge sedan — var?

Min nyfikenhet var väckt:

— Bed fröken med brytningen komma in!

Pabsts ansikte eklärerades inifrån en gång till — jag undrade ett slag, om den unga fröken mutat honom med annat än ögonen — sekunden efter var han borta.

Lätta steg, fraset av en kjol...

Där stod hon.

— God dag, sade fröken och sträckte båda sina händer mot mig, god dag, käre, älskade farbror!

Så sant jag lever — hon sade farbror. En stor, fyllig fröken med långa kjolar och en tre meter i omkrets mätande hatt kallade mig, Albert Grenander, för farbror — med en liten rolig trumvirvel på vart och ett av r:en för resten. Visserligen är jag fyrtiotvå, men det är väl ingen ålder att skämmas för till den grad, att man låter titulera sig farbror av fullvuxna människor.

— Förlåt, sade jag därför, stel som ett stärkkrås från 1700-talet, jag kan verkligen inte påminna mig...

Många förföriska fruntimmer har jag sett i min dar, men denna överträffade vid gudarna allesammans... Så hon kunde lägga huvudet på sned och truta med mun! Gesten var oefterhärmlig — men plötsligt slog det mig, att jag bestämt sett den förut, någon gång långt borta... för länge sedan... Gre-nang-dörr!...

— Jag visste nog, sade hon, och de stora, svarta ögonen blevo blanka av vemod, det är ju inget att undra på... Farbror har glömt lilla Adorée, hon som hittade på det där med klockan. Då tyckte farbror ändå det var bussigt gjort, ta mej tusan.

Alla makter! Var det hon? Adorée — med något konstigt spanskt efternamn — tolv år på den tiden. Nu — låt se — sjutton, kanske aderton! Det var hon! Tösen, som räddade en död mans ära.

Jag uttömde mig i ursäkter, rätt platta och oviga, föreställer jag mig, ty jag blir alltid försagd i damsällskap — och persvaderade ned fröken i soffan mellan två Eiffeltorn av gamla tidningar. Hon lyste sannerligen som en frisk blomma på en skräphög, tyckte jag — då; men hade jag vetat vad som komma skulle...

Vi tittade på varandra en lång stund, hennes min blev alltmera munter, och till sist brast hon ut i ett skratt, som en romanförfattare skulle kallat klingande, en sångare möjligen musikaliskt, men i vilket jag, mitt nöt, spårade ett dissonerande ackord av hånfull ysterhet över mitt eget tafatta beteende. Då situationen på detta stupida sätt ytterligare förvärrats för mig, öppnades plötsligt dörren mellan mitt rum och redaktionssekreterarrummet, och Kerman blev synlig på tröskeln.

Det fattades bara. Kerman är lika flott och ogenerad i sitt uppträdande mot damer, som jag är bakom flötet. En riktig fruntimmerskarl, en veritabel Don Juan, har han i sitt sätt det där överlägsna, beskyddande, myndiga, som i särskilt hög grad lär slå an på könet. Inte en, utan hundra gånger har min käre Kerman gycklat med den stackars Alberts oföretagsamhet i erotiken och jag glömmer aldrig hans i grunden misslyckade försök att »ruska upp» mig en kväll efter ett sammanträde i Publicistklubben. Dagen därpå ville han knappt hälsa på mig — till den grad hade jag åsamkat mig hans förakt. Men man är en gång för alla sådan man är.

Nu hade naturligtvis Kerman hört tösens muntra skratt tvärs genom den stängda dörren — och där var han.

Först tittade han på flickan (naturligtvis) och sedan på mig. Jag glömmer aldrig den blicken:

— Jaså, din filur, sade den, det är alltså därför du är så styv i ryggborstet! Kan man tänka sig en så fullpiskad kanalje, här går han och spelar komedi i tjugu år för två generationer kamrater... Men vänta du!

Detta sade alltså blicken. Läpparna formade han till följande ord — med en lätt och elegant bugning för flickan:

— Jo, jag tackar jag, min käre Albert!

Och så tog den boven sig för att äta tösen, bit för bit, med ögonen.

Men hon lät inte äta sig utan vidare, hon. Kerman hade väl hunnit ungefär till halsen, då den älskvärda unga damen kvitterade näsvisheten med att räcka ut tungan — i hela dess längd — åt honom. Det var ingen vacker grimas, gud bevare oss, men den hade ögonblicklig effekt. Kerman, för vilken denna händelse antagligen var fullständigt ny och oberäknad, slog genast till en snabb reträtt utan varje spår av värdighet. Dörren föll igen bakom honom — det var verkligen en neslig flykt.

— Vad var det för en apekatt, söta farbror? se där, ordagrant, den fråga, som Kermans uppträdande framkallade. Jag började känna en nervös oro för utgången av detta samtal och beslöt att så fort som möjligt göra slut på det. Men en tillrättavisning ansåg jag först vara på sin plats:

— Kära barn, sade jag allvarligt, det är ytterst olämpligt både att räcka ut tungan åt min vän Kerman och kalla honom för apekatt. Och inte heller tycker jag om, att du titulerar mig farbror.

Den unga damen spärrade upp ögonen och lade huvudet än en gång på sned. (Å, detta fördömda koketteri!)

— Såå? Men jag kallade alltid farbror för farbror förr i världen. Och då tyckte farbror om det.

— Det var då, det, min vän. Nu är du stora damen.

Stora damen började skratta igen — gudarna vete varför!

— Och vad skall jag säga nu? I... i stället för farbror?

Ingenting, tänkte jag föreslå, men hejdade mig. Tänk om den impulsiva varelsen skulle börja gråta. Hellre vad som helst...

— Kalla mig Albert, hemställde jag, med bortvänt huvud.

Hon klappade händerna av förtjusning och porlade fram en ny liten skrattande vattubäck.

— Albert! Ett sådant vackert namn! Albert! Alberto! Vet du vad?

— Nej.

— Jag säger Alberto, jag. Alberto! Alberto! Tack, Alberto mio.

— Tack, svarade jag i en, som jag tror, ganska reserverad ton. Och nu, tillåt mig en fråga: med vad kan jag stå dig till tjänst?

Flickans ansikte speglade en livlig oro.

— Skall det komma nu genast? Är det nödvändigt... Alberto?

— Du får verkligen ursäkta, men jag har en smula arbete, som tar sin tid. Är det något ledsamt du har att meddela?

— Det kommer alldeles an på hur man tar det. Jag tycker det är roligt jag. Men du, Alberto...

— Jag?

— ... kanske inte alls tycker det är roligt, du.

— Nå, låt höra i alla fall.

Adorée fick ett plötsligt intresse för sina lackerade tåhättor på kängorna, och jag tog tillfället i akt att smyggranska hennes ansikte. Detta måste vara en fullkomlig skönhet av sydländsk typ, långa, skuggande ögonfransar, en fin, vek mun — som på ett porträtt av Gainsborough — en ansiktsoval efter den mest beundransvärda relief i konsthistorien.

Två sekunder senare slog hon upp sina ögon — och jag slog ned mina.

— Du sade nyss, att du hade mycket att göra, Alberto. Kan vi inte skjuta upp den här förklaringen till i eftermiddag — eller i morgon?

I eftermiddag eller i morgon! Adorée bodde alltså i huvudstaden. Jag erfor en lindrig nyfikenhet att få veta hos vem, men nöjde mig med att kasta fram:

— Det är följaktligen en mycket lång förklaring du går och bär på, lilla Adorée.

Återigen ögonfransarna...

— Den är lång, ja, Alberto. Men den kan nog göras kort också. Bara med några ord.

— Förträffligt! Den korta är just i min smak. Tag den, min tös, men låt det gå fort. Alltså!

Aldrig förr har någon människa slagit sina armar kring mina knän, men det var just vad Adorée med det konstiga efternamnet nu gjorde. Och hennes tunga uttalade följande ord, som alltjämt med sina rullande r ringa i mina öron:

— Låt mig stanna hos dig, Alberto, Alberrrto! Jag har inte någon i hela världen mer än dig. Tant Rissel är död och jag känner ingen, ingen människa...

Jag reste mig upp — häftigt, vill jag tro, ty självbevarelsedriften är gud vare lov även hos den kultiverade individen en impuls av ganska elementär styrka. Vad var detta annat än en överrumpling, en försåtlig och bakslug attack mot ett vapenlöst offer? Vad hade jag med denna unga människa att göra, denna — ja, tösunge, som jag rent par hasard mött en gång på en avlägsen lantgård, någon sorts underligt, främmande appendix till en inte mindre underlig mordbrandsaffär? Fanns det en enda rimlig anledning?...

För övrigt var ju hela saken otänkbar. Ett löjligare projekt har aldrig kastats fram — ens i riksdagen, när debatten rört sig om våra sydafrikanska kolonier. Jag lever bokstavligen som en eremit, ser inte min städerska mer än en gång i månaden och hälsar på min gamla syster, som bor ett stycke ut i Bingen, varje nyårsdag. Även om jag underkastade mig alla personliga olägenheter och tog med mig fröken till hotell Standard vid måltiderna — var skulle jag göra av henne mellan målen; för att inte tala om nätterna? Alldeles oavsett att jag inte har den allra minsta skyldighet...

Det enda rationella var naturligtvis att formulera avslaget så bestämt, så oryggligt, att varje invändning från början måste anses utesluten. Att säga ifrån, att ge besked klart, men inte ohövligt, kort, men inte onödigt skarpt — var och en är sig själv närmast; varför skall man vara mera hänsynsfull mot andra än mot sin egen kropp?

Jag drog mig alltså ytterligare ett stycke från den unga damen och yttrade ungefär följande:

— Min bästa — hm — Adorée. Vad du föreslår är inte bara fullständigt otänkbart, det är absurt ända till löjlighet. Jag varken kan eller vill gå med på förslaget — mina skäl äro alltför många att ens räkna upp. Seså, det är mitt sista ord i den här saken.

Men detta skulle jag aldrig ha sagt.

I en eller annan roman har jag — för mycket länge sedan och uteslutande på resande fot — läst om förtvivlade, sorgsna, bedjande kvinnotårar — kvinnotårar, olika slag. I praktiken hade jag gud ske lov aldrig erfarit något om dem förrän i denna stund, och jag önskar — men, det gör detsamma nu. Adorée brast i gråt, men inte i en vanlig nordisk, hygglig gråt, sådan jag sett den beskrivas och föreställt mig den, utan hon — eller rättare jag — överfölls av en om tropikernas ursinniga, skyfallsartade virvelstormar påminnande katastrof. Tårarna formligen sköljde kinderna, kroppen skakade våldsamt, från röda förvandlades läpparna till blå, med dragning åt violett, och ur strupen trängde de mest underliga, hjärtslitande ljud...

Jag blev dödligt skrämd. Jag har aldrig förut i hela mitt liv varit så rädd.

Med föreställningen, att den unga damen skulle kvävas eller träffas av en hjärtattack, blandades förskräckelsen, att någon skulle komma. Det var förargligt nog med Kerman och den skrattande tösen nyss, men sjuttio gånger sju resor värre ställde sig saken med den hysteriskt gråtande. Misstankarna mot min person skulle naturligtvis övergå i visshet — inte nog med att jag var en humbug så där i största allmänhet, när det gällde kvinnokönet; nu hotades jag av anseende som en brute, en cynisk förförare, som bragte unga kvinnor till förtvivlans brant. Innan skvallret hunnit utanför tidningens portar skulle jag vara moraliskt dömd för misshandel av en värnlös kvinna, jag, som under pressdiskussionen för några år sedan med värme pläderat för prygelstraffets renässans vid våldförande av kvinnor — utom i djurplågerimål förstås.

Allt detta for på bråkdelen av en sekund genom min hjärna. Mera villrådig var jag emellertid inte än jag begrep att här måste handlas — och handlas raskt.

— Tyst, i himlens namn, bad jag, sluta upp att gråta, annars...

Nu kommo några oartikulerade ljud; till slut förstod jag dem:

— Jag går direkt härifrån i sjön.

Och så styrde det desperata vidundret rakt mot dörren.

Här fanns endast ett att göra.

— Om du genast slutar att gråta och tar ditt förnuft till fånga, skall du få din vilja fram.

Snyftningarna togo slut som om de blivit avklippta med en sax.

— Får jag stanna? Säkert? Får jag stanna hos dig?

— Ja.

— På hedersord, Alberto?

— Ja, på hedersord.

Jag trotsar vilken som helst av våra skådespelerskor att göra efter Adorées mimiska konststycke. Ansiktet lyste av förtjusning, och hade jag inte nyss sett tårarna droppa mellan de smala fingrarna, skulle jag kunnat gå ed på, att de ögonen inte gjutit tårar på år och dag. Den fysikaliska matematiken har en viss formel för vätskornas avdunstningshastighet — jag är fullt övertygad om, att Adorées tårar skulle framtvinga en revision av V=K.T.(F-f)√W̅:̅B̅.

En obeskrivlig lättnad kände jag, trots allt, i detta ögonblick. Adorée försökte gripa mina nedbläckade fingertoppar, vilket inte lyckades, och sade med den ärligaste hänförelse i tonen:

— Jag vill bli din slavinna, Alberto.

Att reda ut det moderna samhällets frihetsbegrepp i denna lilla konstiga hjärna ansåg jag vara fåfängt och yttrade därför ingenting om slavinneprojektet. Med några mycket varsamma frågor — skräcken för tårarna satt i mig — försökte jag i stället få klarhet i några inte oväsentliga detaljer rörande min nya skyddsling.

Det var inte mycket jag fick veta.

Vad jag erfarit under mitt sorgliga besök för fem år sen på det härjade Hamsten klarnade emellertid för mitt medvetande småningom. Under ett uppehåll i de bedrövliga kriminella undersökningarna hade jag för fru Rissel uttryckt min förvåning över att finna detta främmande flickebarn i hemmet. Ja, det var också en egendomlig historia. Eduard Rissel hade varit på en av sina vanliga långa affärsresor — denna gången till Spanien — och när han kom hem hade han tösen med sig. Hon hette Adorée Villanueva och var dotter till en spansk sjökapten i Cadiz. »Han dog när jag var där» — hade Eduard sagt — »vi voro vänner — han gjorde mig en stor tjänst en gång — vi få ta hand om tösen.» Och så var det avgjort. När katastrofen lade Hamsten öde och ryckte med sig Eduard var Adorée tolv år gammal — och tolvåringen räddade, som jag nyss antytt, Eduard Rissels namn från vanära och smuts. Men av pengarna blev det i alla fall inte mycket över, nätt och jämnt till en knapp livränta, som betalade det nödvändigaste för tant Rissel och Adorée i en stuga, femton kilometer från statsbanans minsta station. Dagarna räckte till att hålla nöden utanför knuten och så gingo åren tills tant Rissel en tidig vintermorgon inte kunde besluta sig för att vakna. Doktorn skrev att dödsorsaken var slaganfall, och så var det inte vidare med det.

Kvarlåtenskapen realiserades — det blev några hundra — och doktorn var inte obenägen att ta hand om både den och Adorée, men tösen hade satt sig i sinnet att hon skulle till farbror Grenander, som en gång hade bett henne inte glömma bort honom. Det hade Adorée lovat och ett löfte var ett löfte!

Hur många tanklösa ord kastar en människa ut under sin färd genom jämmerdalen? Ord, som betyda intet för den, som vårdslösar med dem, allt för den som kanske av en ren slump fångar upp dem!

— Nå, frågade jag med lätt hjärtklappning, var har du gått i skola då, min lilla Adorée?

Flickan log ett leende, som glittrade av tändernas bländande emalj.

— Skola, sade hon. Inte finns det skolor på landet!

— Du har alltså inte gått i någon skola?

— Nej, Alberto, det har jag inte, gud ske lov!

— Tant Rissel har då haft en lärarinna åt dig?

— En lärarinna! Vad skulle det tjäna till? En lärarinna kostar pengar, och livräntan var ta mej sjutton smal nog ändå.

Jag satte mig kapprak i stolen och försökte rynka ögonbrynen:

— Adorée!

— Alberto.

— Du får inte säja så där.

— Hur så där?

— Använda dylika ord. Som du gjorde nyss.

— Har jag använt dylika ord, och du inte vill det, så lovar jag att aldrig göra så mera.

— Du förstår kanske inte, vad jag menar? frågade jag med någon stränghet i tonen.

Adorée lade huvudet på sned — ånyo.

— Nej, sade hon, jag förstår inte ett smack. Inte ett smick, smack, smorum. Så nu vet du det, Alberto mio.

Jag beslöt att tills vidare avstå från varje pedagogisk ansträngning. Bäst att gå eländet rakt på livet.

— Adorée, sade jag därför allvarligt, hör på. Jag måste göra dig några frågor. Men svara utan omsvep och räddhåga.

Adorée spärrade upp sina vackra ögon.

— Räddhåga! Vad är det?

Nej! Detta började bli hjärtängsligt. Frågeställningen påminde om ett barns — ett barn på fyra, fem år. Ett helt vanligt begrepp i en bildad människas ordförråd existerade inte för denna unga dam på sjutton — fysiskt utvecklad som en tjuguåring.

— Kan du läsa? frågade jag bryskt, och jag fruktar att min ton kunde varit mjukare.

— Ja-a. Men det går inte fort.

— Kan du skriva?

Nu kom svaret ändå mer tvekande.

— Jaa-a. Men jag gör det inte gärna, och...

— Och vad?

— Det blir inte vackert.

Är det någon som har sagt, att hos en kvinna står utseendet i omvänt förhållande till pikturen? Eller är det min egen uppfinning?

Jag fortsatte förhöret.

— Hur är det med dina språkkunskaper? Kan du något annat språk än vårt lands?

— Si, señor, kom repliken morskt och rappt, si, señor, castillano.

Jag hajade till. På den punkten var Adorée alltså överlägsen sin beskyddare. Jag kan till husbehov treva mig fram i en spansk tidning med hjälp av latinet och franskan — men tala språket, nej, på det försöket skulle jag bryta tungan.

Vidare. Religion: kunskaper som en fjärdeklassist, och knappt det, matematik: de fyra räknesätten med hela tal, naturvetenskap: vad är det?, kemi och fysik: en huvudruskning.

— Nå, litteratur då?

— ??

— Böcker, menar jag. Vad har du läst för roliga böcker?

— Nu är du dum, Alberto mio, inte har jag läst några roliga böcker. Var skulle jag ha fått dem ifrån?

Alltså litterär analfabet. Kanske var det bäst så, under förhandenvarande omständigheter. Vem vet vad en modern roman — eller ändå mer en åttitalsroman — skulle haft för effekt på detta underligt inrättade hjärnskrin!

Efter ytterligare några frågor hade jag så där tämligen klart för mig Adorée Villanuevas andliga habitus. Min solklara plikt tycktes vara att först och främst bringa system och vetande i detta intellektuella kaos. Att här fanns tacksamt och smidigt material att forma skulle till och med en kvinna kunnat se. Dessa ögon skvallrade nämligen... men därom har jag visst gjort en anteckning förut.

Det gällde nu bara de yttre formerna; frågan om bostad, vård, tillsyn. Egentligen fanns det knappt mer än en utväg — till att börja med: syster Caroline ute i Bingen. Jag misstänkte nog, att samlivet mellan dessa båda kvinnor skulle skära sig — orsaken varför vi så sällan träffas är Carolines, om inte precis intolerans, så oförsonlighet. Men det var aldrig min mening att Adorée skulle vistas hos syster längre tid än vad som behövdes för att skaffa henne plats i ett hyggligt pensionat med tillfredsställande moralisk och intellektuell nivå.

Jag meddelade Adorée mitt beslut, och hon nickade tankfull.

— När får jag träffa dig då, Alberto? frågade hon.

— Jag kommer och hälsar på dig, så ofta jag får tid!

— Och sedan?

— När sedan?

— Då jag är fullärd och moralisk och flygfärdig?

— Då få vi väl försöka skaffa dig en hygglig man att flyga med. Eller hur?

Adorée brast ut i skratt:

— Det skall bli djäkligt skojigt, sade hon.

Caroline tog saken precis som jag väntat. Tösen fick stanna i symaskinsrummet medan jag, längst in i Carolines sängkammare, berättade hennes historia. När jag slutat, frågade Caroline:

— Du har alls inga förpliktelser mot flickan? Förstå mig rätt. Inga förpliktelser av något slag?

— Naturligtvis inte, svarade jag, det trodde jag du hade förstått. Men man kunde ju inte kasta ut människobarnet på gatan.

— Hm, genmälde Caroline skarpt, och det fick jag tolka som jag ville.

Sedan fördes Adorée Villanueva in.

— Detta är, presenterade jag, Adorée Villanueva, min skyddsling, och detta är tant Caroline. Du skall kalla denna dam tant Caroline, Adorée.

— Ja, Alberto, det skall jag, eftersom du önskar det.

Hon lade en onödigt stark tonvikt på ordet du.

Caroline betraktade Adorée med mycken stränghet och allvar. Det väckte tydligen hennes missnöje att inte tösen slog ned ögonen och rodnade av blygsamhet — som det förmodligen brukades i Carolines ungdom — utan med glad frimodighet kvitterade granskningen i samma myntsort.

— Nå, duger jag si så här, tant Carrroline? frågade Adorée med en liten spets i tonen och en mycket lång trumvirvel på r:et i Caroline.

Adorées nya tant svarade inte, men drog ögonbrynen en liten hårsmån närmare varandra.

— Du skall stanna någon tid hos mig, Adorée, sade hon.

Tösen frågade mig med blicken — vad skulle nu det tjäna till? — och jag nickade. Adorée nöjde sig med att befordra nicken vidare till Caroline, vars missbelåtenhet tydligen befann sig i hastig tillväxt.

Det var emellertid inte av feghet jag skyndade mig förklara, att jag genast måste återvända till tidningen. Dels hade ju hela förmiddagen gått till spillo mitt i kolonifrågans brådskande artikeluppslag, och dels trodde jag verkligen, att Adorée och min kära syster bättre skulle kunna ta sig fram till någon sorts samförstånd på tu man hand.

I trappan upp till redaktionsbyrån mötte jag Ilmer. Han skulle till utrikesministern och hade bråttom. Jag ville skynda förbi med en hastig nick, men Ilmer högg tag i mitt ena rockskört. Den allvarsamma minen hade lämnat plats för ett fullständigt tjuvpojksporträtt — jag hade ingen aning om att Ilmer kunde te sig på det sättet.

— Vad du ser full av sjutton ut, kunde jag inte låta bli att säga.

— Det har kanske sina skäl, menade Ilmer.

— Vad då för skäl?

— Ja, inte är det visiten hos excellensen.

— Nej, det kan jag väl förstå.

— Hm!

Jag började tycka att situationen var otrevlig och greps av en smygande aning att Kerman redan varit framme och skvallrat.

Äventyret med Adorée började bra — här befann jag mig i en skev eller löjlig ställning ansikte mot ansikte med min egen huvudredaktör. En förklaring skulle se ut som en ursäkt; därför teg jag. Antagligen blev mitt minspel vid detta beslut något bistert — Ilmer brast nämligen ut i skratt.

— Jag har något i kikarn åt dig, sade han sedan, något riktigt finurligt. Men var och en sin egen hemlighetsmakare. God middag.

Det gick trögt med artikeln. Eljest brukar det minsann inte saknas mig ord, när våra sydafrikanska kolonier komma på tapeten, men i dag var det rent besatt. Jag fick inte en mening klar och fristående — och efter en ingress, som hade den rätta träsmaken att avskräcka läsarna, rev jag remsan i sju stycken och började fundera på min nya roll som Alberto. Ilmers uppträdande nyss gav en liten försmak av vad jag hade att vänta — och då är Ilmer den personifierade gentlemannen. Men det har alltid varit min vana att eggas av motgångar och svårigheter; tanken att söka komma ifrån de nya plikter, som makterna samlat över mitt huvud, var mig mera fjärran än någonsin.

Emellertid föll det mig in, att jag kanske borde lägga fram saken, sådan den var, för Kerman. Han är visserligen en cyniker men inte av det tvättäkta slaget. Jag har alltid haft intrycket att Kermans cynism mera är en gest, en pose, ett koketteri än en karaktärsegenskap. Han har i grund och botten ett gott hjärta — och en cyniker med hjärta är som en skallerorm utan gifttänder, fullständigt ofarlig.

Kerman höll på att rulla en cigarrett av sin evinnerliga caporaltobak och hade rent bord. Tillfället var alltså gynnsamt. Jag stängde dörren till stora redaktionsrummet och började, gående av och an på golvet, relatera huvuddragen av Adorées historia, så mycket jag kände till av den. När jag kommit till slutet, d. v. s. till dags dato, hänvisade jag till de händelser han själv varit i tillfälle att följa — åtminstone fragmentariskt.

— Där har du alltsammans, förklarade jag och gjorde halt och front mot min åhörare.

Han satt stilla som en kissemåns i solskenet — och log. Cigarretten hade längesedan slocknat i mungipan.

— Nå, frågade jag, en smula irriterad, vad säger du? Vad tycker du? Vad råder du mig till?

Kerman svarade ordagrant detta:

— Jag gratulerar dig, gamle stofil. Du har pengar i banken att kosta på dig ett nöje. Tag hand om tösen. Det är ett förtjusande nummer, tro mig.

Vilken jargong! Ett förtjusande nummer!

Ja, om han åtminstone hade sagt: ett oeducerat nummer, ett utomordentligt oeducerat nummer.

För det är vad hon är.