Читать книгу Hans excellens av Madagaskar - Anders Eje - Страница 6

Innehållsförteckning

Jag gjorde Kerman orätt i förra veckan. Han hade inte skvallrat ur skolan; till Ilmers spjuveraktiga sätt fanns en annan förklaringsgrund än den jag antog. Sedan ett par dagar vet jag vad min huvudredaktör menade med, att han hade något i kikarn åt mig.

Det var för övrigt i torsdags. Kerman kom in i mitt rum och tog, enligt sin vana, stöd med ryggen mot den upphettade kakelugnen. Han hade något på hjärtat — det var inte till att ta miste på. Ett roat leende kom mig att tro, att jag begått något misstag i min artikel om behovet av en ny varutransportstadga.

Men det var inte det.

— Har Ilmer talat med dig? började han.

— Ja, svarade jag sanningsenligt, det har han, men inte i dag.

— Då kommer han att göra det.

I tonen låg något mystiskt. — Kerman lade tonvikt på varje ord, liksom för att antyda, att det väntade meddelandet från Ilmer var av utomordentlig vikt. Men jag gav mig katten på att reta Kerman och visade därför inte ett spår till nyfikenhet.

— Jaså, svarade jag — och lät saxen avsluta ett påbörjat klipp.

— Apropå, fortsatte Kerman, har du din förmögenhet i säkra papper?

— Anser du Kreditbankens aktier säkra? Men varför frågar du det? Hotas vi av krig och örlog?

— Inte precis vi.

— Men jag?

Kerman nickade.

— Kanske.

Just då ringde en av telefonerna i redaktionssekreterarrummet, och Kerman försvann med en hastighet, som han lyckats göra oberoende av en i tämligen stark tillväxt stadd korpulens.

Varför neka att Kermans dunkla tal väckt min nyfikenhet? Vad menade han? Och vad bar Ilmer i skölden?

Om jag hade mina pengar säkert placerade? Vad kunde detta ha för sammanhang med huvudredaktörens förestående meddelande?

Min för en journalist inte alldeles vanliga ekonomiska situation har mer än en gång givit kamraterna anledning till kommentarer. Själve Ilmer har vid ett tillfälle — trakasserad av journalistikens tusen och en komplikationer — uttalat sin förvåning över, att jag hängde i med tidningsarbete — utan tvingande ekonomiska skäl.

— Vore jag i dina kläder, sade han öppenhjärtligt, så stannade jag här inte en dag längre.

Och Dell turnerade på sitt galghumoristiska sätt saken så här, när han en gång blev utsatt för ett viggförsök:

— Tror du jag satt här, om jag ägde den minsta av rikets sedlar.

Ja, vad är det egentligen som håller mig fast? Tidningsarbetet är uppslitande — jag har förbannat det mer än en gång. Mina räntor svara ungefär mot en statsrådslön och för mina personliga behov skulle en folkskollärares gage gott förslå. Likväl trälar jag från morgon till kväll och lägger det ena dussinet manuskriptblock efter det andra under min penna. Allmänheten grälar på tidningarna, men kan inte undvara dem — det är kanske så med själva tidningsarbetet också? Eller ligger förklaringen till fallet Grenander helt enkelt däri, att jag känner mig illamående vid blotta tanken att någon annan än jag skulle skriva kolonialpolitik i våra spalter?

Nu kom Pabst.

— Redaktör Ilmer ber om ett samtal.

Utmärkt. Nu skulle det visa sig var Kermans hemlighetsfullhet hade sina rötter.

Jag klättrade uppför vindeltrappan. Ilmer var vid ett briljant lynne — det hörde jag på långt håll — hans ljusa tenor gnolade mezza voce cavatinan ur »Faust».

— Nå, se där, sade han, var hälsad dygdens kyska boning! Stäng dörren väl om dig, här är stora saker i görningen.

— Ska vi störta regeringen?

— Bättre upp.

— Skandalisera teaterchefen?

— Bättre upp.

— Avskaffa kvacksalveriet?

— Bättre upp.

— Nej, nu har jag gissat ut i gränslinjerna för alla tre dimensionerna.

— Du glömmer att Zöllner och Liebmann skaffat oss en fjärde.

— Som i detta speciella fall...?

— Erbjuder ett utomordentligt intressant studieobjekt.

Ilmer drog ut en låda och tog fram en cigarr, som han snoppade och tände med avsiktlig långsamhet.

I det första rökblosset stötte han ut följande fråga:

— Du är fullständigt fri och oberoende och behöver inte ta hänsyn till någon annan människas önskningar beträffande din person?

Jag gjorde, nu verkligt överraskad, en gest som kunde betyda ja på den första frågan, nej på den andra.

Nu slog bomben ner.

— Har du lust att resa till Sydafrika på en sju, åtta månader.

— Till Sydafrika?

— Ja. Först till Kapstaden. Sedan till våra kolonier både i öster och väster.

— Aha!

— Du förstår. Här har varit en del krångel sista tiden, regeringen vet faktiskt varken ut eller in. Rapporterna äro otillförlitliga — isynnerhet de ekonomiska rapporterna — de officiella lögnerna dugga tätt och friskt som ett majregn. Opinionen har ingenting att ta på — annat än den intuitiva förvissningen att allting är på tok där nere. Vi behöver någonting ordentligt att välta högern över ända med nästa session.

— Begriper.

— Din sakkunnighet på området är av ingen betvivlad eller bestridd, du övertygar dig om förhållandena på ort och ställe, samlar din portfölj så full som möjligt av för ministeriet komprometterande dokument, får en härlig sjöresa hem just på höstsidan, och i din nekrolog kommer det att stå med corpus kursiv: han störtade kolonialministern och räddade fäderneslandet! Nåå?

— Jag reser. Naturligtvis. Inte för nekrologens, men för sakens skull.

Ilmer lade bort cigarren och gnuggade händerna.

— Utmärkt. Lorenzo, som är en förträfflig ångare, går från Bordeaux den tolfte. I dag ha vi den fjärde — hela åtta dagar till förberedelser. Det räcker. Ett kreditiv på sex tusen står till ditt förfogande.

Nu var det min tur att säga: det räcker. Jag förklarade saken avgjord, bekräftade uppgörelsen med ett handslag och krånglade mig nedför vindeltrappan igen. Inkommen i mitt rum, fann jag en lapp på skrivbordet. Där stod: Du skall ringa till Bingen 27. — Syster Carolines telefonnummer! Först då slog den tanken mig: Adorée! Hade jag rätt att lämna henne, om inte vind för våg, så utan personlig tillsyn en så pass lång tid som sju, kanske åtta månader? Kunde jag stå till svars, om något skulle hända tösen, med hennes impulsiva, oberäkneliga temperament?

Med förhållandet mellan Adorée och hennes nya tant Caroline gick det som jag i hemlighet fruktat — korteligen, det gick inte alls. Adorée uppsade syster Caroline tro och lydnad redan andra dagen, och jag måste fara ut till Bingen och hämta fröken ofördröjligen för att avvärja handgripligheter. Till all lycka kunde den hygglige doktor Heil omedelbart bereda Adorée en plats på det under hans inspektorat stående, högt ansedda Berchska pensionatet — hade inte så varit förhållandet vet jag sannerligen inte, vad jag skulle tagit mig till. Fröken Berch lär vara en alldeles utomordentlig människa med en på samma gång mjuk och fast hand — just någonting för min stackars lilla skyddsling. Jag fann också vid mitt besök på pensionatet ett par dagar efteråt allting i bästa ordning. Fröken Berch skakade visserligen småleende på sitt huvud, när jag frågade, hur det gick för Adorée, men något annat hade jag uppriktigt sagt inte väntat.

— Utom på vissa frappanta punkter är fröken Villanuevas okunnighet bottenlös, förklarade fröken Berch, och om hennes uppförande vill jag inte ens tala.

Jag hänvisade till hennes naturell, till hennes exotiska härstamning ...

Fröken Berch var förstående. Hon ansåg att Adorée ur pedagogisk synpunkt erbjöd ett mycket intressant experiment — dessutom hade hon en mindre vanlig begåvning. Säkert borde det bli ett mycket vackert resultat, men det skulle komma att ta tid; man fick inte begära det omöjliga. Heil tillade att jag utan fruktan kunde lägga Adorées både moraliska och intellektuella daning i fröken Berchs händer — och jag tror, han har rätt.

Vid sådant förhållande finns ju ingen anledning att hysa oro. Adorée har det — både andligen och lekamligen — så bra hon någonsin kan få det under min frånvaro. Och när jag om sju månader kommer tillbaka är det en liten riktigt kultiverad och verserad dam som tar emot mig vid västra järnvägsstationen:

— Soyez-le bienvenu, monsieur Grenangdörrr!

Ju mera jag tänker på saken, dess lämpligare finner jag de arrangemang som i fråga om Adorée måste vidtagas i anledning av min resa. Det lär nämligen, enligt doktor Heils mening, inte vara riktigt lyckligt, att jag finns till hands som klagoinstans när fröken Villanuevas önskningar och planer inte stämma överens med fröken Berchs. Vetskapen att förmyndaren befinner sig på så och så många tusen sjömils avstånd är, har man försäkrat mig, ägnad att i viss mån stödja uppfostrarinnan i hennes kall. Min människokännedom säger mig också, att det mycket väl kan finnas fog för ett sådant resonemang.

Det är i dag den elfte — jag har beställt sovvagnsplats med tåget till Bordeaux i kväll. Ilmer och Kerman ville ha mig ut på middag, men jag skyllde på resbrådska och avböjde. Först hade jag tänkt göra ännu — ett sista — besök i Berchska pensionatet och bjuda Adorée farväl, men vid närmare eftersinnande har jag kommit till övertygelsen att det är klokast att låta bli. Scenerna i onsdags kunde möjligen upprepas, och det vill jag inte riskera för något pris.

Saken var helt enkelt den, att jag meddelade Adorée nyheten om min förestående resa till Kapstaden. Hon visade genast alla tecken till den livligaste glädje, föll mig om halsen på sitt oreflekterade sätt och ropade:

— Så roligt, så förb... jag menar, så förfärligt roligt! Alberto mio!

— Vad för något? sporde jag, något överraskad. Blir du glad att jag skall resa bort?

— Hela mitt liv har jag längtat att få göra en resa med en stor båt, helst till Cadiz förstås, men annars vart som helst, bara det blir söder ut. Så kommer du och talar om att vi ska göra en sådan resa — skulle jag inte bli glad då?

— Det kan inte vara ditt allvar, sade jag bestämt.

Adorées händer föllo ned efter sidorna.

— Vad då? frågade hon och spärrade upp ögonen.

— Att tro att du skall få följa med.

— Naturligtvis är det mitt allvar, Alberto. Det vore alltför hemskt annars.

— Nej, min lilla Adorée, sade jag, nu ännu bestämdare än förut. Det du föreslår är fullständigt orimligt, absolut omöjligt. Det finns så många skäl och orsaker, som ställa sig i vägen för ett sådant arrangemang, att jag skulle kunna hålla på en hel dag utan att ändå hinna räkna upp dem alla.

Den omedelbara följden av dessa ord blev att Adorée upphävde ett förfärligt tjut av förtvivlan, och detta förorsakade i sin ordning, att fröken Berch kom in i rummet. Med några få ord förklarade jag sammanhanget och fröken Berch nickade; hon förstod nog, hon. Därpå började vi båda två försöka tala förnuft med flickan, men det ville alls inte lyckas. Hon grät och bad ömsevis — ett slag låg hon på sina knän också, precis som ett par veckor tidigare i mitt rum på redaktionsbyrån.

Efter en stund gick Adorées förtvivlan över i ursinne. Hon stampade med klackarna i golvet, knöt händerna och tog alla möjliga exotiska makter till vittnen på, att hon skulle följa med på resan. Fröken Berch och jag utbytte en blick av hemligt förstånd; det föreföll mig, som om hon önskade, att jag skulle dra mig tillbaka. Då detta precis stämde med mina egna önskningar avlägsnade jag mig stillsamt, övertygad att fröken Berchs pedagogiska erfarenhet inte skulle lämna henne i sticket.

I dag har jag per telefon efterhört Adorées sinnesstämning. Den hysteriska krisen — om jag så får kalla den — tycks vara alldeles över, Adorée är lugn, nästan tyst.

— Men det var en svår pers, förklarade fröken Berch. Den unga damen har ett — lyckligtvis — sällsynt obändigt lynne. Men det skall vara bättre när redaktörn kommer tillbaka.

— Och i dag?

— Senast i morse förklarade hon mycket bestämt: jag följer med Alberto på resan, hör ni det, fröken Berch, jag följer med honom, det är mitt fasta beslut. Men det är barnets monomana envishet — hon har redan resignerat.

Jag uttalade en förhoppning att så verkligen var förhållandet, men bad i alla fall pensionatsföreståndarinnan att fördubbla sin vaksamhet.

— Redaktörn kan vara fullständigt lugn, bedyrade fröken Berch. Fröken Villanueva lämnas inte ur sikte en minut och för säkerhets skull har jag låst in hennes ytterkläder och hattar — fast den åtgärden är nog överflödig. Dessutom saknar hon medel — till och med för en spårvagnsresa...

Nu hemställde jag, att fröken Berch inte ett ögonblick skulle misstänka, att jag hyste något det allra avlägsnaste misstroende beträffande pensionatets förmåga att i alla detaljer fylla sin vårdande verksamhet och bad dess föreståndarinna att till Adorée Villanueva framföra uttrycken av mina bästa välönskningar. Vid framkomsten till Capetown skulle jag inte dröja att genom brev eller vykort låta min nya skyddsling erfara ett och annat om resans behag — och obehag.

När jag hakade upp telefonluren erfor jag en trygghetskänsla, som konfirmerade min avsikt att resa utan något nytt möte med Adorée. Det arbete och det mål som nu ligga framför mig fylla så helt och hållet min idévärld, att jag måste stryka bort allt annat. Men då jag sätter punkt för den sista artikeln i polemiken om våra sydafrikanska kolonier kommer jag också att sätta punkt för min journalistiska verksamhet. Det sista kapitlet skall bli det tyngsta — sedan får jag möjligen ett annat mål att nå.

Jag har nedskrivit dessa anteckningar före min avresa som ett stöd för minnet — om jag skulle behöva kontrollera mitt eget intellektuella och sentimentala utgiftskonto under två rätt underliga veckor av mitt liv. Bankvalvet får bevara dessa blad — före en möjlig och mycket trolig autodafé. Den största tillfredsställelsen av mitt självbiografiska referat får jag möjligen vid konstaterandet av det korrekta uttalet av en viss fransysk fras:

— Soyez-le bienvenu, monsieur!