Читать книгу Hans excellens av Madagaskar - Anders Eje - Страница 5

Innehållsförteckning

Flickan som räddade en död mans ära.

Det var en sensommardag för fem år sedan — ur journalistisk synpunkt en tröstlös söndag. Ingenting ville hända, världen tycktes ha stannat. Telefonerna stodo tigande som Egyptens präster i sina skåp, gatan låg öde, utblåst, nyhetsbyråerna iakttogo en generad tystnad och tidningens brevlådor gapade med tomma, uppspärrade käftar. Kerman stod i skjortärmarna vid fönstret och anropade makterna om bara ett aldrig så anspråkslöst söndagsslagsmål — man kunde ju inte fylla tidningen uteslutande med familjenyheter, skisser och följetong.

En pojke från sätteriet stod i dörren och begärde manuskript. Det fanns inte en lapp med två skrivna ord. Jag kan icke här återge det vokabulära sätt, varpå Kerman gav honom besked.

Men då öppnades dörren och ett av Expresstelegrafens bud blev synligt. Pojken slängde fram ett kuvert och Kerman grep det med en lystenhet som han inte ens försökte dölja.

— Se, sade han och pekade på det röda Alexanderkorset i hörnet, som angav att nyheten var viktig och brådskande, när nöden är som störst...

Så slet han upp omslaget.

Kvantiteten var inte överväldigande — tio maskinskrivna rader — men kvaliteten var så mycket bättre, från vår synpunkt sett.

Det stora godset Hamsten härjades av eld, ägaren, den över allt landet bekante affärsmannen Eduard Rissel hade begått självmord genom att dränka sig ungefär samtidigt som elden bröt ut. Rissel hade dragits med dåliga affärer sista tiden — egendomen var högt försäkrad...

Jag måste verkligen beundra Kerman för hans förmåga att ögonblickligen organisera ett förstklassigt reportage. Han hade knappt läst telegrammet till slut, förrän han på pricken visste hur han skulle få det bästa och mesta möjliga ur händelsen. Dell beordrades att skaffa bilder av slottet, dess invånare och alla i närheten boende. Berger skulle reda ut Rissels affärsförhållanden, Ellwax fick skriva nekrologen, Winter intervjua de intresserade brandförsäkringsbolagens chefer och Leppin — plus en fotograf och en tecknare — ofördröjligen ta tidningens bil ut till Hamsten. Hallå, Leppin! Var är Leppin? Intet svar i lokaltelefon. Leppin är obefintlig. Satans karl! Var är Leppin?

Slutligen gavs besked. Leppin hade, övertygad om dagens journalistiska hopplöshet, avvikit till någon av stadens nöjeslokaler, antagligen cirkus.

Kermans drag hårdnade.

Det var då jag undfick min idé. Jag erbjöd mig att ersätta Leppin, att resa i hans ställe till Hamsten. Det var längesedan jag sysslade med reportaget — varför inte återuppliva gamla minnen? — Synnerligast som jag varit en smula bekant med Rissel och inte gärna ville tro att han kunde ha sitt finger med i ett brott.

Kerman slog till — och fem minuter senare rusade jag i tidningens bil med 80 kilometers hastighet stora landsvägen fram ut till Hamsten.

Jag skall inte uppehålla mig vid det dryga utredningsarbetet. Alla indicier pekade åt samma håll — mot Eduard Rissel. Elden var anlagd, troligen klockan fyra på eftermiddagen, och några timmar senare hittades Rissels döda kropp i den närbelägna sjön. Hans fickur hade stannat på 4,24.

Polisens teori var enkel som en addition.

Rissel stod så nära ruin som en människa kan stå, men med några tiotusen i kontanter skulle han kunna hålla sig flytande — kanske över den värsta krisen. Försäkringsbeloppet räckte precis till. Men när handlingen utförts och elden anlagts hade Rissel gripits av förskräckelse över sitt verk och berövat sig livet.

Alla yttre iakttagelser stämde som sagt med denna teori, Eduard Rissel tycktes dömd. Jag erkänner för egen del gärna, att jag lät sannolikhetsregeln gälla gentemot förståndsregeln, som sade mig att Eduard Rissel inte kunde begå en brottslig handling. Och ändå slogs jag i mina artiklar hårdnackat för de stackars tunna argument, som talade till hans favör.

Ända till den dagen hade jag knappast observerat den lilla utländska tösen, Adorée Villanueva som rörde sig som en ål mellan gråtande anhöriga, bistra myndighetspersoner, förskräckta grannar och den nyfikna pöbeln, som höll sig framme som vanligt. Jag vet inte vem som kunde ha sagt henne, att jag kämpade så gott jag kunde i tidningen för att rentvå den dödes minne. Hon kom emellertid en middag och anförtrodde mig att hon ville sätta sig i besittning av Rissels klocka.

— Det går inte, sade jag, polisen har hand om klenoden, som ligger i ett förseglat förvaringsrum.

Adorée hängde med huvudet. Jag frågade:

— Vad skulle du med klockan att göra?

— Jag skall tala om det, men på ett villkor.

— Och det är?

— Att farbror hjälper mig.

— Bara jag förmår.

— Det litar jag på. För det första kan det bevisas, att farbror Eduard alltid drog upp sin klocka om kvällarna. Har man hållit på med en viss sak ett helt liv, så ändrar man inte plötsligt vanor. Jag är säker på att farbror Eduard inte levde söndag förmiddag. Varför skall jag förklara sedan. Om nu en urmakare fick hand om klockan, så skulle han naturligtvis kunna se på fjädern eller urverket, om klockan gått i fem timmar eller sjutton.

— Det håller jag för sannolikt.

— Om han då kan ta på sin ed, att klockan inte gått mer än ungefär fem timmar efter sista uppdragningen, så är det i högsta grad antagligt att självmordet ägt rum klockan 4,24 på morgonen — alltså tolv timmar innan elden bröt ut på Hamsten.

— Vid gud, flicka, det ligger något i vad du säger.

Adorée blev utom sig av förtjusning, när jag genast satte i gång med en undersökning efter den nya hypotesen. Polisen var först obenägen att gå med på saken, men jag fick en av kollegerna över på min sida. Det visade sig att tösens antagande var riktigt — urmakarn förklarade på ed att klockan gått mellan fyra och sju timmar, i varje fall icke mera än sju timmar, och detta blev faktiskt den ända, med vilken sedan hela härvan nystades upp. Det ligger utom ramen för dessa anteckningar att redogöra för gången av undersökningen; de flesta erinra sig nog än i dag den raketföljd av sensationella händelser, som kom världen att falla ur den ena överraskningen i den andra under fortsättningen av Hamstensrannsakningen. Vad jag nu tydligt erinrar mig är att Adorée och jag blevo mycket goda vänner och höllo bra ihop under den vecka, jag hade anledning att för tidningens räkning stanna kvar på Hamsten. Men för en journalist är livet i högre grad än för andra människor ett kalejdoskop, där upplevelsernas glasbitar slumpvis och i rask följd fogas till varandra, och där minnet tränas lika mycket för att glömma som för att komma ihåg. Strax efter Hamstensreportaget kom först regeringskrisen och sedan järnvägsolyckan med den långvariga ansvarsdiskussionen i pressen, som det föll på min lott att sköta i våra spalter. Lilla Adorée var glömd — utplånad ur mitt minne.

Och så i går ... Efter mina anspråksbegrepp om våldsamma omstörtningar i privatlivet — en hel revolution, med nya intressen, nytt ansvar, nya bekymmer. Ett människoöde lagt i mina händer.

Och varför? Den yttersta orsaken till denna revolution?

Att Leppin en sensommardag för fem år sedan behagade svika sin journalistiska plikt och avvika till cirkus.

Och så talar man om en förnuftig världsordning!