Читать книгу I rang med husets katt - Astrid Väring - Страница 3

Innehållsförteckning

Slättbolagets persontåg stannade med en suck av lättnad vid Åköping. Passagerarna sträckte på benen och stucko ut huvudena genom de trånga fönstren och personalen masade sig makligt ut i solskenet.

Gud skapte ingen brådska på slättbanan. Den behövde han alltför väl på andra håll, där livet rörde sig.

I Åköping sovo själva tornklockorna, vars visare på tre sidor rostat ihop och blivit ett. Endast på en sida höll man klockan i gång – fru borgmästarinnan var så noga med mattiderna. – Genom staden gick den tröga ån. I sin ungdom hade den kanske haft sina fantasier den som alla andra, men nöjde sig nu med den föga krävande men lukrativa sysslan att vara avloppsdike för stadens kloaker.

På båda sidor om ån låg staden, delad i två läger, likt två käringhopar, som stå på var sin sida om vägen och skvallra om varandra. De gamla husen lutade sig tätt ihop och blickade skevt och misstroget över till fiendelägret på den andra sidan. De skumma fönstren skiftade en smula i grönt likt avundsjuka ögon eller speglade matt och trött det sumpiga, bruna vattnet.

Södra sidan av staden var rikemanssidan, den norra och sanka var de fattiges. Så hade det av gammalt varit.

Men här och där hade den nya tiden kastat in ett modernt stenhus bland kåkarna på norr, som överlägset såg gamlingarna över axeln. Och den gångna tiden å sin sida hade mångenstädes i gränderna på söder glömt kvar små lustiga, låga ruckel, som ödmjukt höllo upp släpet av uthus och längor åt de förnäma patricierhusen.

Så låg staden och speglade dunkelt sina egna små öden. Men om de stora ödena i världen utanför visste den föga.

Tvärs genom vardera stadshalvan löpte en huvudgata. Den hette Storgatan på söder, men bara Skolgatan på norr. Genom Storgatan pulserade Åköpings införsel som genom en artère, medan avskrädet lugnt fördes bort genom Skolgatans blodåder till brännugnen utanför staden.

Mitt på den södra sidan låg det stora torgets väldiga öken av kullersten, blott förljuvad av ogräsets oaser, ty dagen var icke torgdag. Endast en äppelgumma stod vid sitt stånd, icke olik ett vinteräpple själv med sina skrumpna röda kinder.

Märit Grahn hade god tid att titta på allt detta, först om en timme skulle hon möta kusken från Ödele på perrongen.

Nyfiken strövade hon efter Storgatan och tittade på butikerna och folket och fångade här och där en glimt av stadens själ. Detta var således vad småstadsborna söderifrån kallade »gammal kultur», när de som skrytsamma amerikaresande kommo upp till hennes land, Norrland.

Ja, nog var Åköping gammalt, men inte nog för att vara vackert. Till sin huvuddel verkade det på sin höjd sextiotal med skvallerspeglar, massor av småbutiker, gamla portar och prång. Så klämd och skrämd den såg ut, så led på sig själv!

Då var det helt annorlunda med hennes egen nordliga födelsestad. När den tröttnat på en tidsålder, brann den helt sonika upp med rubb och stubb, för att sedan strax stiga upp som en ung och glad fågel Fenix ur askan igen. Mycket av oersättligt värde förlorade den väl på detta sätt, men man kunde andas fritt på dess ljusa breda gator.

Åköping såg ut, som skulle det en gång inom en ej alltför avlägsen framtid lägga sig ned och självdö med kultur och allt.

Det var väl därför som de tre mannekängerna i skräddare Jonssons fönster vid Storgatan tycktes så tynande. Med sina slickade ljusa peruker, sina sjukligt gula kinder och långa melankoliska mustascher sågo de ut som rouéer från Napoleon den tredjes hov.

Därnäst gav sig Märit till att studera stadens fysionomi på de mötandes ansikten.

Har ni lagt märke till, att olika städer och landskap ha alldeles olika ansikten? I somliga trakter är det rundlätt, glatt och fryntligt, i andra magert och koleriskt. Och en stad vet jag, som har utstående tänder för jämnan.

Jag säger inte var, när och hur, då kunde man ju få hela kartan över sig i vredesmod.

Men säkert är, att Åköpings ansikte var långnäst, vasst och föga tillmötesgående. Det var gammalt och ingift och själva barnen sågo småkloka och snusförnuftiga ut. Och alla Märit mötte sågo ut att vara från Åköping.

Nedslagen slog hon in på vägen mot ån. Här såg sannerligen inte för roligt ut för en levnadsglad »stinta» på tjuguett!

Utefter ån var det folktomt och tyst, träden hängde vemodigt sina nakna grenar över det dovt sorlande vattnet. Längst nere vid stranden stod en ensam, orörlig gestalt i en gammal regnkappa och en illa medfaren filthatt.

Antagligen en, som metar, tänkte Märit slött och som barn och sysslolösa gick hon mekaniskt dit för att se på.

Men något vidare bra napp kan man väl knappast få med en promenadkäpp, även om den är grov som en knölpåk? Däremot kan man göra många andra nyttiga saker med den, man kan hjälpa vissna blad utför strömmen och röra litet i den döda gyttjan på bottnen. Det var vad mannen gjorde. När han hörde Märits steg, såg han upp och ett blixtlikt, humoristiskt leende flög över hans ansikte.

Det ansiktet och det leendet voro icke från Åköping! Åhnej! De måste vara någonstans ifrån, där man kunde se ut över ett stort vatten. Ögonen voro gråblå, på en gång milda och skarpa, och dragen som huggna med mejsel. Ett ansikte på tusen. En drömmares och krigares. Men striden var intellektuell, det visade det djupa vecket i pannan.

Vem kunde han vara? Kanske en, som stred med sig själv.

Det var icke kläderna, som gjorde den mannen. Möjligen var han lärare. Höstterminen hade ännu icke börjat i staden.

Plötsligt märkte Märit, att det roade uttrycket i filosofens ansikte alltmer övergick i ett varmt intresserat och att han uppenbarligen övervägde med sig själv, om han skulle våga ett närmande eller ej.

Rodnande vände sig flickan om på klacken och började halvspringa mot bron och stationen. Vad tänkte hon på, som utan vidare ställde sig att stirra på en vilt främmande herre likt en bortkommen oskuld från landet?

Lättad hörde hon stenbron smälla under sina klackar. Men när hon förstulet såg sig om, såg hon ännu den obekante orörlig stå och blicka efter sig med sin underliga fjärranblick. Och så stod han ännu, då hon vek in på Stationsgatan.

*

Märit behövde inte söka länge efter ekipaget från Ödele. Kusken stod redan i grått livré framför stationshuset med all sin kraft tyglande en medelålders grålle, vilken vid åsynen av ett växlande lok alldeles tycktes glömma sin ålders värdighet.

Sedan hästen något lugnat sig, fick flickan för en stund ta tyglarna, medan kusken sävligt knallade sig ut efter koffert och väskor och i många och långa repriser stuvade fast dem bakpå den höga vagnen.

– Så kör vi la då, avgjorde han därpå oväntat, och efter en herrgårdsklatsch med den nötta piskan skramlade ekipaget tillbaka över bron.

Nyfiket såg sig Märit ännu en gång om efter ledighetsmetaren, men han var försvunnen.

Med ett öronbedövande dån rullade de vidare in på Storgatans kullerstenar. Gatan låg halvtom och grinade i solgasset med två ojämna husrader. Endast skvallerspeglarna blixtrade konkavt och berättade så, att de höllo på att trilla i gatan, att nu var den nya guvernanten på väg till Ödele herrgård.

Guvernant – det var i stil med staden. Hur hade hon kommit därhän?

När Märit Grahn lyckligen genomlupit backfischåldern utan att vare sig finna »den stora lyckan» eller dö, vilket är de enda alternativ genomsnittsflickor i de första tonåren på allvar kunna tänka sig, hade hennes förståndiga fader föreslagit, att hon tills vidare skulle försöka med något mera jordiskt. Och eftersom hon ännu icke kände håg för något särskilt blev hon lärarinna, just precis därför, att det var det enda, som hon säkert visste, att hon på inga villkor ville bli. – Hon var ju också så ung.

Men efter att några år motsträvigt ha manglats mellan det pedagogiska vetandets alla kavlar, upptäckte Märit plötsligt en dag, att hon verkligen hade ett eget jag och en egen vilja. Detta jag var dock ännu så främmande för henne, att hon beslöt att resa till någon lugn plats för att närmare bekanta sig med det. Hon valde Ödele för det ensamma namnets skull. Där skulle hon nu under långa promenader och ensamma stunder söka lära känna den verkliga Märit och hennes framtida öde.

Guvernant, vad det lät snusförnuftigt eftersinnande och rofyllt! Säkerligen skulle hon få god tid att åtminstone fundera ut en annan levnadsbana, som hon bättre trivdes med.

Retournons à la nature, sade ju hennes käre Rousseau.

Och nu tog skramlet äntligen av och hon och drängpojken Axel rullade ut i naturen. Som ett välkommen kastade landsvägen en sky av damm i deras ansikten.

Månne detta verkligen var »la nature»?

Slätt, slätt vart hon såg. Åkerfält vid åkerfält. Inte en kulle, knappast en sten. Naken, fet välmåga, ett hull som på en alltför urringad, korpulent matrona. Intet av hennes lands försynta stolthet, av den rikedom, man får söka djupt inne. Ingen illusion, inga djärvt målande dagrar. Inte en furas pickelhuva eller en björks späda flickgestalt. Bara några enstaka gamla gubbar till träd, ekar med stora knölar av värk, trötta och visa väktare av jorden.

Bröd, bröd alltsammans, idel prosa, kal, torr och dammig som den långa, raka vägen.

Den raka vägen – den främmande pliktens väg. Utan minsta krök av fantasien, utan en enda befriande utsikt. På den vägen skulle hon således vandra ett helt år, dag ut och dag in! Skulle hon någonsin kunna hitta sig själv på en väg, som var så förtvivlat, hopplöst linjerät – det betvivlade hon nu.

Det är icke sant, att den rakaste vägen är den kortaste mellan två punkter – om man nämligen skall gå den på egna ben. Aldrig är väl målet så långt borta, som när man ser det hela tiden framför sig!

Skall jag rycka piskan ur handen på den sömnige kusken, klatscha på den tjocka grållen och vända honom tillbaka till staden igen i karriär, tänkte hon. Och resolut tvinga den där andra, okända Märit ned i en kateder eller på en kontorsstol eller på vilken stadig plats som helst, antingen hon passar där eller ej?

Då gjorde vägen en tvär, fullkomligt oväntad krök och de döko in i en mörk liten dunge. När de bländade kommit ut igen, hade de så när stött näsan mot ett berg.

Aneberg. Hotfullt, skumt och lockande steg det som en gammal rövarborg direkt upp ur slätten. Där fanns bastioner att storma och vallgravar att finna broar över. Där fanns allt, som ett ungt sinne behöver.

Berget – tänkte Märit lättad, ligger det så nära? Jag tror allt jag försöker ändå.

Icke ens för sig själv ville hon erkänna, att det kanske inte var berget blott, utan ett främmande, blixtlikt leende, som band henne kvar.

Hon skulle nog damma av dem i Ödele.

– Ge Grålle ett litet nyp, Axel, uppmanade hon pojken och gav honom själv för uppmuntrans skull ett i armen.

– En ska la ente spränge kräkena heller. Patron vell ente ha hem dem schvettiga, ska jag säja fröken. Men si där är herrgårn.

En gammal låg, gul envåningsbyggnad med rött tegeltak och utbyggda vindskupor låg framför dem. Mitt på gården stod en stor lönn. På båda sidor om den höga stentrappan växte några jättelika solrosor och massor av röda dalior.

Och på andra sidan vägen låg stor, magnifik och modern den väldiga ladugårds- och stallbyggnaden, som med otaliga fönster föraktfullt blickade ned på sin hundraåriga granne, blott en bostad för människor, vilka som bekant ej alltid värderas i tusenlappar.

Det var i alla fall något hos det trevliga gula huset, som kom Märit att känna sig lättare till mods. Det liksom hälsade henne välkommen med förväntansfulla ögon.

Hon tystade därför alla upproriska röster i sitt inre.

Och i en väldig molnstod rullade den nya guvernanten i en djärv sväng in på Ödele gård.