Читать книгу I rang med husets katt - Astrid Väring - Страница 4

Innehållsförteckning

Solen sken frostigt höströd in genom vindsrumsfönstret på Märit, som stod uppkliven i sängen, balanserande på eldgaffeln ett utsökt konstverk i svartnad gips inom en flugprickig kattguldram, en Mater Dolorosa med bortfallen näsa. Med ett våldsamt svängande och ett regn av smutsig gips protesterade den heliga damen mot att så plötsligt avsättas från sin upphöjda ställning, men hamnade icke desto mindre slutligen i garderoben i sällskap med en Judas med otroligt kupiga ögon, en Romeo och Julia på en glasskiva och en praktfull påfågelsstjärt i en vidunderlig fantasivas.

Puh, nu börjar man kunna andas, pustade Märit och sjönk utmattad ned i ena soffhörnet för att bedöma effekten. Drömde jag inte i natt, att den förfärliga smärtornas moder låg på mitt bröst och tog en gipsavgjutning av mig, medan Judas satt på sängkanten och spelade kulor med mina ögon? Varför i alla helgons namn ha de samlat alla dessa pinoredskap i min lilla kabyss? Inte såg jag något liknande i våningen där nere. Där var mest plysch och ljus ek och sådant där, tyckte jag.

Då krafsade det på dörren och ett jämmerligt jamande hördes utanför. Märit skyndade sig att öppna.

Vid hennes fötter satt en gammal fet och lat katt av obestämd färg och blinkade sömnigt och menande.

– Stig in, stig in, ers excellens, uppmanade Märit, och katten klev gravitetiskt över tröskeln och fram till soffan, där han avvaktande stannade, tills Märit gav honom ett välbehövligt handtag i de stela bakhasorna, så att han kunde hoppa upp i det andra soffhörnet. Där installerade han sig bekvämt på en gammal kofta, som flickan redan reserverat för detta ändamål.

– Se så där ja, Kisse Måns, nu kunna vi på allvar inleda bekantskapen oss emellan, fortfor Märit. När jag i går gick uppför trappan för att ta mitt rum i besittning, var det du, som högtidligt gick före mig med svansen lyft som ett tänt ljus. I dörren ville du krusa, eftersom det var första dagen. Men jag visste nog, jag, vem som skulle gå före på rangskalan.

Kisse Måns började spinna, och det lät som när ödestrådar spinnas.

– Som du sitter där, gamle Måns, gäckades flickan, är du rasande lik en bild av Buddha i den tredje inkarnationen. Jag utnämner dig härmed till orakel och biktfar på Ödele. Vi börja bikten med detsamma.

– Kan du då först säga mig, vad jag är? Jo, jag är Guvernanten. Naturligtvis bor jag i vindskupa. Jag är full av dygd och kommer att blygt men kvävt älska min husbonde, mannen av börd, änkemannen hästhandlare Svensson. Omsider skriver någon Marie Sophie Schwartz en bok om mig och jag kommer ut i billighetsupplaga. Men strängt taget kommer ingen att tro på min existens. Jag är en anakronism. Det är därför jag älskar att tala i monologform.

Något uttråkad av dessa främmande ord slöt katten ögonen.

– Nej pass, vördige fader, nu får du inte somna. Vi ha således kommit överens om, att jag är en guvernant. Men – – vad är en guvernant? Vänta, du skall få svaret på vers!

Och Märit hoppade lätt ned från soffan och ilade till den ännu ej tömda kofferten, ur vilken hon tog upp en liten volym, som såg ut att vara flitigt läst.

– Det finns en skald, som en gång framställt ungefär samma fråga, fast det gällde min olycksbroder informatorn. Det var Sehlstedt. Han hade själv prövat på den lärda vindskupan och han svarade si så här:

Och med boken i högsta hugg ställde sig Märit och deklamerade för den vettskrämda katten: