Читать книгу I rang med husets katt - Astrid Väring - Страница 6

Innehållsförteckning

Trots sitt till synes lidna nederlag, hade Märit således ingalunda uppgivit sina pedagogiska reformplaner. När patronen for bort på en veckas affärsresa, grep hon också tillfället i flykten och gjorde en hejdundrande revolution.

Hon lät barnen ligga en halvtimme längre i sina pinnsängar och gav dem ordentliga raster att andas ut på. Hon förkortade lektionerna till rimlig längd och förlade tortyren på pianot till förmiddagarna.

De stackars utkörda ungarna sträckte på sig som befriade och voro dubbelt uppmärksamma, när det gällde.

Därav uppmuntrades Märit att fortsätta på den nya vägen. Var dag improviserade hon friluftsgymnastik i trädgården med hopp och kapplöpningar och uppmanade flickorna att rida, så ofta de kunde få tillfälle till det på lediga stunder. Dessemellan lekte hon på en vecka i dem så mycket historia, tyska och kemi ur de tunga kurserna, att hon själv blev glatt överraskad. Hon betänkte icke, att det kanske gick så lätt att sopa, för att hon var en splitterny kvast.

Som barn till en hästhandlare voro hennes elever om inte precis födda på hästryggen, så dock ganska hemmastadda där. Var middagsrast togo de sig en liten tur utåt vägen, om tiden tillät. På deras ivriga uppmaningar beslöt sig Märit en vacker dag för att själv uppliva sina svaga kunskaper i den ädla ridkonsten. I brist på riddräkt fingo gymnastikbyxorna duga.

När uppvisningen skulle ske, var hela gården i intresserad rörelse. På kökstrappan stod Hedvig i trasigt köksförkläde och med en degklick på hakan och var utom sig av undergiven förvåning.

– Att Märit bara törs, pep hon och slog ifrån sig med de degiga händerna.

På arrendatorsgårdens trappa stodo drängarna och pigan och flinade i strumplästarna med hela hälen bar.

– Det var en redig fröken, förklarade stalldrängen och ladugårdskarlen Karlsson och lät Märit ta handen som trappsteg.

Så kom hon upp på hästryggen och skumpade i väg, följd av hela uppvaktningen. Elegant blev det inte, långt ifrån, men hon lyckades på ett eller annat sätt hålla sig kvar och travade oförtrutet på, med ungarna i hälarna. Hon måste skratta åt den härliga figur hon gjorde och hela gården skrattade med åt den livade nya fröken – då –.

På vägen kom en jaktvagn skramlande i vild fart från staden ut mot Ödele. Den svängde om vägkröken – och i vagnen satt patron Svensson, rödbrusig och vresig som alltid efter stadsresorna. En hel dag, innan man väntat honom.

– Vad tusan nu då, var allt vad han i häpenheten kunde få fram. Har ni inte lektion?

– Vi ha middagsrast, förklarade Märit, så pass värdigt man kan göra, då man sitter på ett djur, som prompt skall ner i diket.

Bakom henne sutto de tre flickorna stela som ryttarstatyer på sina hästar och spärrade, förlamade av fasa, vägen för sina dagars upphov.

Vredens rodnad hade nu stigit patronen ända upp till ögonbrynen, så att hans väderbitna ansikte liknade en jättelik tomat, färdig att brista. Andfådd kippade han efter andan och lyckades till slut pressa fram:

– Jag vill tala med fröken sedan, varpå han schasade undan flickorna och i rasande fart körde in på gården.

Inte så litet slokörad vände Märit på sin halsstarriga springare och hoppade beklämd efter husets vredgade herre med barnen tätt efter sig som skrämda kycklingar.

Gården var nu alldeles tom, som rensopad av en jättehand. Endast en dräng stod onaturligt svettig och arbetsam och högg ved och genom fönstret syntes Hedvig, vilt knådande sin deg med håret ned över ögonen.

De fingo själva leda hästarna till stallet och leta reda på stalldrängen, som med misstänkt energi stod och strödde torvströ i en spilta.

– Gud nåde mig, nu var patron arg, må fröken tro, jämrade han sig förtvivlat, när Märit dök upp i dörren. Han, som är rädd om hästarna som om sitt öga. Ju fler han har, desto snålare är han på dem. Den här gamla Svarten är då slaktfärdig för länge sedan.

– Var inte rädd, Karlsson, jag skall tala med patron, lugnade Märit honom med en säkerhet, som hon långt ifrån kände.

Och därpå gick hon dröjande över gården och in i salen, där patronen väntade på henne. Förlägen såg hon ned på den improviserade riddräkten, de blanknötta gymnastikbyxorna från seminariet. Det var inte just i den kostymen hon tänkt sig, att den stora striden mellan barbari och kultur skulle inledas.

Hon visste inte själv, hur flickaktigt käck hon såg ut i sina korta byxkjolar och den trekantiga hatten med kautschukband under hakan. Men patronen, han såg det, han, där han majestätiskt satt vid salsfönstret och väntade på sin uppstudsiga guvernant.

Emellertid hade patronen redan fått av sig pälsen och de tunga stövlarna och fått upp benen på en stol. Efter en titt i det brunmålade skåpet, till vilket han ensam hade nyckeln, hade humöret stigit åtskilliga grader. Det är märkvärdigt, vad hemmalagat vinbärsbrännvin gör den frysande själen gott!

– Stig in, dundrade han därför ovanligt godmodigt, när Märit knackade.

Försiktigt stack hon in näsan i lejonets kula.

– Stig in, fröken, och stäng dörren! Vi ha inte råd att elda för kråkorna på Ödele, brummade patronen ännu en gång.

Då måste Märit in, antingen hon ville eller inte, med gymnastikbyxor och allt.

– Sitt ned, för all del!

Märit satte sig försiktigt på yttersta kanten av en stol och försökte samla sina tankar om den döende kulturen och faran av överkultur. Men den förskräckliga guppningen på Svarten måtte ha omskakat hennes väl övertänkta försvarstal över revolutionen i skolrummet, ty hon fann i hastigheten inga ord. Hon lät därför sin husbonde få första ordet.

– Jaså, fröken är ute och rider olovandes på mina hästar, i stället för att undervisa mina barn, som jag betalar 600 om året för, började hennes härskare med en outgrundig glimt under sina buskiga ögonbryn.

Men denna lilla glimt tände en stor eld. Glömsk av gymnastikbyxor och allt reste sig Märit och höll på rak arm sitt stora revolutionstal:

– Inte ens för lika många tusen vill jag vara den barnaplågare, som patron begär av mig, att jag skall vara. Men vill patron nödvändigt lägga sina barn på en sådan andlig sträckbänk och så småningom ta livet av dem för sexhundra kronor om året, så är det nog bäst att ta en annan guvernant med detsamma.

– Herregud, samma visa som pigorna, mumlade patronen för sig själv och såg på flickan, som om han oväntat upptäckt en huggorm vid sin barm. Vem kunde ha väntat sig ett sådant tal av Guvernanten, hon, som enligt alla traditioner skall vara så kvinnligt kysk och blyg, att »hon i farstun går, när hon sig snyter»? Och här stod nu en senfödd representant av detta släkte och förelade honom ett ovädersägligt antingen-eller. Men byta – så långt ville han inte, att det skulle gå. Av de trettio sökande till platsen, hade Märit haft de bästa betygen och ruter var det ju i tösen.

– Nånå, sade han därför avledande, eftersom lilla självsäkra fröken tror, att det rent av blir barnens död, få vi väl tills vidare försöka med den nya nådens ordning.

– Jaha, ser patron, fortsatte Märit, som nu fick vatten på sin kvarn och ville lysa med sin nyförvärvade pedagogiska visdom, att tröska säd och tröska verb är inte precis detsamma. En hjärna måste vara utvilad för att vara receptiv – –

– Vad för något?

– R-e-c-e-p-t-i-v – –

– Ja visst, sade patronen troskyldigt.

– – för att vara mottaglig, fortsatte Märit oförtrutet sin föreläsning. Rousseau säger – –

– Hm, jaha, jag antar att det var frökens rektor på seminariet, avbröt patronen förstrött och petade sig i örat med en tändsticka. – – Vad innerst – – är han här nu igen, den rackarn! Skall han få gå här och stryka och stjäla mina höns? Hedvig! Hedvig! Ingen har jag i hela huset, som bevakar mina intressen. Man får stjäla allt, vad jag har, mörda och bränna gamle patron, utan att någon bryr sig om det. Men nu skall han dö, så sant jag heter Viktor Svensson!

Skummande av raseri rusade patronen till väggen, ryckte ner ett gevär från en hängare och sprang lätt som en pojke ut på den frostvita gården i strumplästarna, förbi Märit och Hedvig, som blek om näsan gläntade på köksdörren.

Båda störtade till fönstret. Vad i alla dar skulle nu ske för hemskt? Märit darrade i hela kroppen. Hade hon verkligen vågat trotsa denne ursinnige gamle man, som en näbbig skolflicka? Vem var det, som skulle dö?

Men ute på gården såg hon inte den trasige landsvägsriddare hon väntat, utan bara en stor, tigerfläckig hund, som stod och slickade en bunke vid kökstrappan. Mager och uthungrad till ytterlighet slickade han, som det tycktes, på bara emaljen.

Då hördes ett skarpt skott; den stora hunden hoppade högt i luften och föll ryckande på sidan.

Bara en herrelös hund. Fredlös och jagad hade han strövat på rov mellan gårdarna. Tills han fann sin överman i den gamle patronen, vars vilja och gård man ej ostraffat korsade. Han tycktes verkligen göra processen kort med rebeller. Darrningen i Märits lemmar ville ej upphöra. Men kanske kom den bara av trötthet.

Nu kom skytten intassande i våta lästar och ställde det rykande geväret i vrån. Den slätrakade bondemunnen var bistert hopknipen och i pannan svällde en tjock åder.

– Jag vill genast höra på Sigrid och Lisa i en lektion i katekes, förklarade han och inte en skymt fanns kvar av det goda humöret sedan nyss.

– Katekes, stammade Märit förvirrad. De äldre barnen läsa ingen katekes utan den moderna »tros- och sedeläran – –». Skolkurserna – –

– Moderna mig hit och moderna mig dit! Jag vill, att mina barn skola lära sig den rena lutherska läran om Gud och djävulen, som jag lärde i min barndom. Titta här, fröken!

Och patronen öppnade dramatiskt sin tjocka rock och visade på en psalmbok i ena innerfickan.

– Se här bär jag alltid våra härliga svenska psalmer, jaha, vid mitt trofasta svenska hjärta.

Och han slog sig salvelsefullt på det ställe, där hjärtat brukar sitta, medan Märit hastigt hann uppfatta spader kung i en kortlek, som fanns nedstucken i den högra bröstfickan.

– Lillan har vanlig katekes, försökte Märit blidka.

– Nå, låt gå för lillan, då.

Varpå guvernanten och hennes principal gemensamt begåvo sig till lektionsrummet.

*

Lektionsrummet på Ödele utmärkte sig ingalunda för någon lyx. Ett runt, pensionerat matbord, på vilket barnen flitigt utbildat sina artistiska anlag, några nötta pinnstolar, på vilka deras fötter ristat otåliga märken för de långsamma timmarnas minuter. Ett dockskåp med invalidiska och övergivna dockor och en väggklocka, som envisades, att sakta sig fem minuter i timmen. Se där inredningen. Genom fönstret hade man utsikt över stallbacken, där dvärgtuppen stod på ett ben och sökte mäta sin ynkliga lilla målbrottsröst med den förföriska Leghornstuppens hjältetenor.

Över själva rummet något kallt och tomt och moderlöst. Ej heller utsikten kunde just kallas uppmuntrande.

Vid bordet sutto barnen uppradade som trädockor. Sigrids ljusa burrhår slokade av ängslan, medan Lillans kringelflätor förfärade reste sig på ända, när de upptäckte fadern.

– Tag fram era räkneböcker, Sigrid och Lisa! Du, Lillan, skall ha katekes, sade Märit med så pass myndig guvernantsröst hon förmådde åstadkomma.

Vid denna fasansfulla upplysning svalde Lillan i hastigheten de två bröstkarameller hon gömt bakom en trasig kindtand. Så fick hon syn på sin frökens underliga toilett och kom i ett oemotståndligt skratt. När hon så med våld skulle tränga det tillbaka, kommo tårarna lika kvickt och sköljde som en vårflod över hennes kinder och tvättade den lilla tjuvpojksnäsan nästan ren.

– Tyst, lillan, skrek patronen och slog oväntat sin väldiga näve i bordet, mitt på en gumma i rödbläck av den förra guvernanten.

Lillan tystnade plötsligt i en hickning.

– Nu börja vi, sade patronen och satte sig i en stol, som häftigt knakade under tyngden, men ej vågade annat än att hålla.

– Jaha, jaha, sade Märit nervöst och bläddrade i katekesen. Här ha vi det. Läs upp andra budet, Lillan!

– Du skall – – började Lillan, halvkvävd av tårar och bröstkaramellsmet. Du – – skall – – icke – – missbrukar – –

– Var i Herrans namn är flugsmällan? for patronen häftigt upp. Det behöver väl inte för jösse namn vara så mycket flugor i rummen, nu när det är höst! – Nå, här är den. Det är bra, mitt barn, fortsätt du, medan pappa tar några små flugor. För det budet håller pappa särskilt styvt på.

Och patron Svensson reste sig knakande och smög på knarrande tå bort till andra väggen, där en praktfull spyfluga kalasade på en smörfläck.

– Pang. – Ditt sakramenskade odjur, nu fick du så du teg!

– Ett bibelspråk, Lillan, uppmuntrade Märit, allt nervösare.

– Ditt tal skall vara ja, ja, nej, nej, kom det stackato från Lillan. Vad därutöver är, det är av ondo.

– Det är rätt, Lillan, berömde patronen. Men sitt stilla, sitt stilla för fasen, fröken, så får jag ta flugan på kragen! Det budet är något som barnen behöva lära sig. Om jag kunde begripa, var de få alla sina uttryck ifrån? – Och patronen försökte klämma sig fram bakom dockskåpet. – Nå, vill du hålla dig stilla, din sabla serpentindansös! Pang!

– Vad därutöver är, det är av ondo, vevade Lillan åter ur sig som ett repeterur.

– Ja, det är förbanke mig sant, bekräftade patronen och kröp som ett tungfotat paleontologiskt urdjur under soffan, där den sista flugan frusen satt och drömde om sommarens glada kabareter på ladugårdsväggen. Katekesen, den sitter i en, sedan man var barn och har hållit en i tukt och herrans förmaning hela livet ut. Vad vore väl gamle patron utan den? – – – Aj, fasiken, mitt huvud! Varför sa ni inte, era jäkla hoppetossor, att den förblånade soffkanten var i vägen? Lillan, spring efter en kall kniv! Fröken, badda på med en våt handduk! Så går det, när man själv måste hålla ordning och reda överallt i sitt hus och tänka på både ungar och flugor. Men nu får det min själ vara nog.

Och med en blöt handduk virad i en ståtlig turban kring sin eldröda panna, avtågade patronen majestätiskt till sitt eget rum.

Lektionsrummet andades åter, en lång befriande suck.

Sigrid och Lisa sågo upp från sina räkneböcker, i vilka de med sitt hjärteblod lyckats räkna ut, att sex procents ränta på en million bibelspråk var ett hundratal döda flugor och en avbruten flugsmälla.

Och Lillan fick läsa: »Nu tackar Gud allt folk», varpå hon fick rast och två nya bröstkarameller.

Först efter ännu ett par timmar hade skolplugget på Ödele kommit något så när i sina gamla gängor igen.

Men på sitt rum låg patronen för nedrullade gardiner och sov ut efter striden med en Allehanda över ansiktet.