Читать книгу Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - August Strindberg - Страница 3

Innehållsförteckning

Elektriska ljuset tändes i Götiska rummen, och vaktmästare ordnade med ett bord.

Två herrar i frackar inträdde i detsamma och granskade med en blick anordningarne, som de tycktes ha under sin uppsikt.

— Det var inte i går du var här! sade den ena av arrangörerna, som var arkitekten Kurt Borg, brorson till doktor Borg, kallad Den Förfärlige.

— Nej, svarade målaren Sellén, jag har icke varit här på 15 år, då jag satt i Röda Rummet och filosoferade med Arvid Falk, Olle Montanus och de andra. Kan du, som arkitekt tomta ut vårt gamla rum?

Arkitekten, som varit här förr, stegade upp en trapez på flossamattan, och beskrev det gamla sceneriet.

— Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss lika.

Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte.

— Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än?

— Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.

— Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll?

— Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta hans gamla vänner från Paris och Rom.

— Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske kalabalik.

— Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli en försoningsfest. Tror du på en försoning?

— Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte! Så här säger de: Kom till oss, bliv som vi; kom, ska du få Vasaorden, när vi äro kommendörer; kom och bliv under oss, så äro vi över dig! — Nej, tack! Hällre utanför, hällre nere på gatan och vara buse! Minns du Lasses visa på Hörnan i Paris?

— Ja, Paris! Och nu är vi hemma igen! Vad synes dig?

— Jolmigt! Alldeles rysligt! Det står still i luften, och sekelslutet går in; man väntar nytt! Men vad?

— Få väl se!

En rörelse vid dörren antydde att gästerna började infinna sig.

In trädde nu, fet, nyrakad, behandskad, professorn målaren Lundell. Han bar vasaorden på fracken.

— Tag bort den där s—n, sade Kurt Borg, och krokade ur stjärnan.

— Nej, låt vara! protesterade Lundell godmodigt, van vid att man skojade med honom.

— Ja, men det är en skymf mot Lang, vår hedersgäst, som, mera förtjänt än du, inte har någon stjärna. Vaktmästarne kan ta honom och oss andra för straffade personer, förstår du!

— Inte!

Ny rörelse vid dörren; konsul Isak Levi, fordom ledamot av Röda Rummet, inträdde och skakade hand med Sellén, Lundell och Borg.

Därpå kommo gästerna gruppvis. En grupp akademister inträdde, som ett moln kastar sin skugga över en äng.

Med dunder och gny rakade Den Förfärlige doktor Borg in, arkitektens ungdomlige farbror. Kastande stridslystna blickar omkring sig, hälsade han till höger och vänster med ett glåpord.

Där kom damer och herrar, men man märkte en bestämd skillnad, i det akademisterna icke hade sina fruar med sig. Sällskapet var icke comme il faut för dem, och man visste att det taltes ett språk här, som påminde om ren svenska. Därtill kom, att societeten icke fick fira en norrman efter riksrätten, och att artistdamerna hade fasoner, som icke voro salongsmässiga. Det taltes till och med om att artisterna hade sina »väninnor» med sig, och som man icke kunde skilja på dem från de andra, voro misstag lätta att begå.

Slutligen inträdde en frejdig man, huvudet högre än de andra. Det var Lage Lang, nytidsmålaren med det stora namnet. Vänsäll, rik, gästfri, var han utanför de svenska söndringarne, och han gick därför oskadd mellan eldarne, som han icke kände. Det var vännen och artisten man firade, men man ville även ha en liten demonstration för norrmannen; man ville visa att nationen icke delade regeringens mening, då den behandlade Norge som en ockuperad provins, och man ville i sin mån bilägga det uppifrån påblåsta hatet mot brödrafolket, vars väl icke tillgodosågs, när landet styrdes per telefon från Stockholm, så som en utgård kan skötas av en bekväm förvaltare.

Därför leddes hedersgästen straxt ut på balkongen, som öppnade sig över den stora folkfyllda musiksalen. När han trädde ut, knackades pågående nummer av; och upp spelades: »Ja, vi elsker.»

Professorerna gjorde en sluten grupp, som höll sig inne, ty de hade på känsel att det skedde något olovligt, som de inte borde vara med om.

Därpå fördes gästen till bords! — Det var en fransk cabaret-supé. Framför varje gäst stodo sex ostron och en öppen butelj vitt vin utan namn, alldeles som hos Laurent i Grez, och därmed var tonen given, minnena väckta, och stämningen 80-talets, fastän man nu var inne på det betänksamma 90.

Det behövdes bara ett nomen proprium för att få eld i minnena.

— Barbison! Marlotte, Montigny, Nemours! — Hå! Eller: Manet, Monnet, Lepage! — Hå!

Inga tal höllos ännu, men alla talade på en gång; frid och fröjd, endräkt och glädje rådde.

Vid desserten steg stämningen till extas. Man kastade apelsiner över bordet, servetter flögo i luften, tobaksröken virvlade och tändstickor släpptes upp som raketer; en guitarr trollades fram; Spadas visor sjöngos med kör. Det var signalen till konvenansens upplösning; professorerna röckos med och blevo unga; de häktade av sina ordensstjärnor och utdelade dem med öppna händer; på Selléns rygg hängde vasaorden och en vaktmästare hade fått hederslegionen på axelklaffen.

Slutligen knackades i bordet. Doktor Borg talade:

— Vi ha druckit välgång åt vännen Lage Lang, och åt artisten, nu vill jag dricka för norrmannen: Ni ska inte tro, att jag älskar norrmännen med deras bondskryt och stora åthävor; jag är själv gift med en norska, som ni vet, och det är ett djävla folkefärd; men jag älskar rättvisa; jag vill icke se en stursk nation förödmjukad av att låna vår kung sex veckor om året, och jag vill icke ha någon intimitet med ett främmande folkslag, som har en annan utveckling än vi; jag vill icke se norrmän i svenska riksdagen röra i våra angelägenheter och säga nej till allt, liksom polacker och elsassare i tyska riksdagen; jag vill ha fred med grannarne, och den freden kan endast vinnas genom skilsmässa, som i ett olyckligt äktenskap. Ni skrämmer inte mig med ryssen, ty fria norrmän och fria svenskar äro starka genom en frivillig allians, men svaga genom en dynastisk union, som icke är någon union; Norge är nämligen de facto ett kronland som Böhmen är till Österrike, och är farligare som sådant än som allierat; svenska regeringens politik är en svekets, och daterar sig från heliga alliansens tider, då folkrätt och billighet lades undan; man har sökt väcka hat mellan brödrafolken, men ve dem som sådan söndring sökt för att få härska! Ve dem! — Oss, som arbetat på samling och försoning, kallar man fosterlandsförrädare. Dem som så kallat oss, kallar jag fähundar! Där han I ordet! — — — Lage Lang, tag min välgångsskål för ett fritt Norge, utan vilket icke ett fritt Sverige kan finnas, och ett försonat!

— Ett fritt Norge! Lage Lang!

Professor Lundell begärde ordet, men när han började med ryssen, Kiel-freden, och förhandlingarne, tilltog pratet så att han dränktes, tills slutligen sällskapet avbröt honom med »Norges bæste».

När Lage hade svarat, reste man sig från bordet, och en karneval vidtog av sig själv.

Smågrupper avsöndrade sig dock för samspråk, och ute på balkongen hade konsul Levi, Sellén och Kurt Borg slagit sig ner.

— Nåå, det drar ju jämnt i kväll? sade Levi, tror ni det räcker?

— Nej, svarade Sellén; det är bara vapenvila.

— Nå, vad gör de er för ont då, professorerna?

— Det kan ni inte döma om, ni utanförstående. De hindra, de bilda allmänna meningen, de kväva; för övrigt äro vi som två fientliga stammar, och jag tror att det skall vara strid, annars skulle alla måla lika, och då blev det kinesisk konst, som står stilla och görs med en borste över ett uthugget mönster. För övrigt: strid utvecklar krafter och håller andarne vakna.

— Javäl, invände Isak Levi, men efter utkämpad strid sluter man fred.

— Om villkoren äro antagliga, ja! genmälte Kurt Borg; men de äro icke. De begära underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara ens själ och ande … och allt! Vi som sträva tillsammans äro intet parti, men vi känna samhörighet, äro som släkt, av samma års gröda, och de andra äro … jag vet inte vad det är för folk; på mig verka de som dämoner, dem jag hatar som ett positivt ont; när gudar bli för gamla bli de till dämoner, och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar, ty de äro till med Guds nåde, tänka och tala med Guds nåde, och när de handla orätt åberopa de sig på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå icke oss.

— De äro bromsar, som ska reglera farten, ser du, invände Levi.

— Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv, med större gagn och större ära.

Nu inträdde Lundell på balkongen förande en akademisk artistfru, som förirrat sig till det rysliga sällskapet.

På musikestraden därnere sjöng just nu en italiensk sångare ett glansnummer som elektriserade; och under festruset föll det frun in att kasta en ros åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman sänkte sig som en meteor och stannade i västen på en herre vid ett marmorbord.

Den ensamme gästen rullade just en cigarrett då rosen föll i hans famn; han stannade i gesten, tog rosen och tittade upp åt läktaren.

— Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt enslingen, som bar en röd fez på huvudet och var något bizarr i sin klädsel.

Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarrettrullningen.

— Han känner icke igen oss! utbrast Sellén. Ska jag gå ner och hämta honom?

— Då går jag min väg, sade frun kort, och jag beklagar min ros, som kom på en så smutsig rock.

— Ja, gå du Augusta, avbröt doktor Borg, som kommit tillstädes; det är ingen som har bjudit dig hit, för resten.

— Hör nu Borg, inföll Lundell …

— Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad, skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och vederlikar blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av honom, den gången du vet!

Därpå vänd till Sellén:

— Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi anar, och han känner för övrigt icke igen oss!

Lage Lang kom till; när han fick se sin gamle vän, blev han ursinnig och ville utbringa ett leve och ett hurra för vår störste målare, men detta avstyrdes lyckligtvis, ty dels skulle polisen ha tillkallats, dels fanns ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda fez och sina besynnerliga åtbörder.

Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen, liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina drömbilder dem han icke kunde visa andra.

Det blev förstämning i Götiska rummen, och det drog ihop till åskväder. Men innan det bröt ut, hade professorerna avlägsnat sig.

Molnet låg kvar; glädjen att kunna blåsa viktoria grumlades vid räknandet av döde och sårade; och Syrach var icke ensam bland fallne.

Slutligen tystnade musiken ute i salongen; det blev midnatt, och den stora salen låg öde insvept i en blå sky av tobaksrök. På det lilla marmorbordet, där Syrach sutit, syntes en blodröd fläck. Det var rosen, i vilken den överkänslige mannen slutligen vädrat fienden, och som han låtit ligga.

Uppbrottet skedde, och hedersgästen följdes ner. På gatan stod ett lysande ekipage med en jägare bredvid kusken. Jägaren hade plymer i hatten och hirschfängare vid sidan.

— Vem är så fin, så han ska åka i sjuglasvagn? frågade Sellén.

Jägaren stod vid den öppna vagnsdörren och släppte in den store Lang.

— Jo, det är jag! sade Lage; jag bor hos min kusin i norska ministerhotellet, där ni äro bjudna på middag i övermorgon, hela rasket.

Den gamla bohêmen hurrade; och på en vink av norrmannen överfylldes vagnen, som satte i väg till Blasieholmen. Doktor Borg hade tagit jägarens trekantiga hatt och hirschfängare samt ville ovillkorligen »kommendera manövern» som han sade, det vill säga få tömmarne i hand och köra till Stallmästargården.

— Akta dig! skrek Isak Levi.

— Jag ska inte bli medicinalråd! svarade Borg. — Och troende sig vara på sin kutter, ropade han:

— Skota! — Klart att vända! Fullt!

Men i det samma körde kupén in på gården till ministerhotellet.

Borg ville ha ner varor på gården, men fastän norrmannen tyckte det vara reson, avstyrdes dock upptåget av de andra; och det blev då farväl slutligen.

Därpå började nattvandringen, den sedvanliga efter en fest, då man vill säga allt som blev osagt därinne.

Alltså stamtruppen: doktor Borg, Kurt Borg, Isak Levi och Sellén, togo först käerna och tittade på slottet, som man brukar.

— Ja, där är slottet! sade Kurt, arkitekten; det står sig, det.

— Än så länge, ja, invände doktorn; men när riksdagshuset kommer i granit på Helgeandsholmen, så krossas teglet däroppe.

— Varför inte; det är ju tidsandan, inföll Levi. Regeringen sitter ju i riksdan numera, men varför, vet ingen; grundlagen säger att konungen äger välja sina rådgivare, men nu är det Karl Ivarsson som väljer dem.

— Du är galen!

— Nej; Karl Ivarsson bestämmer utskottsvalen och besluter således när ministrarne ska avgå. Då är det väl han som är regenten.

— Hör nu, här ska nya operan stå, avbröt Sellén, som inte tålde politik.

— Ja, det skall bli opera; vad säger riksdagen om det?

— De vill inte ha någon majoritetsopera, utan den får bli en kommunalopera baserad på Lagerlunden och bottenvåningen.

Därefter tågade de; över Norrbro, Myntgatan till torget.

— Där står Riddarhuset kvar! sade Sellén.

— Ja, och jag var med när det stängdes, inföll doktor Borg. Tänk våra store män från sista plenum! Den störste av de store; sådant slut! Falk fick han, för han vädrade opp honom!

— Och där är Riddarholmskyrkan; med Carl den tolfte och allting!

— Du menar Gustav Adolf, fast du inte törs säga’t.

— Apropå Gustav Adolf, vet ni att det här lilla gravkoret heter Vasaborgska, och där ligger hans son med Margareta Cabeljau?

— Ja, det är ju en smaklöshet; men har ni inte sett gubben Cabeljaus gravsten ini kyrkan? Jag har inte sett den, men den står i en beskrivning om kyrkan. Det är så man vördar våra stora minnen! De kunde gärna trolla bort de där Cabeljauarne!

— Jag läste häromdagen hur man rafistulerade i Saint-Denis 1793, då alla konungagravarne öppnades och länsades, upplyste doktorn. Där var en del intressanta fysiologiska rön att göra. Ludvig den femtonde var till exempel bara som ett svart ruttet stinkande tjärpreparat …

— Hör nu, medan vi håller på att bli körksamma, vill ni inte gå och se på min körka, sade arkitekten Borg; jag har visserligen inte byggt den men jag har restaurerat den; nycklarne bär jag i fickan, och Isak skall få spela på orgeln om han vill.

Detta var i doktorns stil, och nu vände man om på sina spår för att se på Kurts körka, som den kallades.

När de fyra hade inträtt i templet, som låg i halvmörker, endast svagt belyst uppe i valven från gatlyktorna utifrån, blevo de motvilligt imponerade av byggnadens storlek och valvens sköna linjer; de togo av sig hattarne och gingo tysta framåt altaret.

— Det är tjugo år sedan jag var här, började doktorn; och jag känner inte igen mig. Var har du altartavlan?

— Den är weg, svarade Kurt. Nu ha vi tabernaklet i stället, skådebrödsbordet och den sjuarmade ljusastaken.

— Det är ju gamla testamentet, sade Isak.

— Vi råkas igen alltså, svarade Kurt Borg.

— Och här! Vad är det här för slag?

— Det är dopkapellet eller baptisteriet.

— Och så har du målat figurer på väggarne …

— Jaa, det är katedralens stil …

— Och predikstoln är degraderad!

— Efter som högaltaret är det aldra heligaste.

— Är du katolik, din hundra?

— Inte ett spår, men katedralen är katolik; protestantismen har ingen kyrklig stil uppfunnit, emedan den saknar positivt innehåll.

— Det är kostligt i alla fall att se hur ni restaurerar katedraler; ni återställer dem i deras ursprungliga skönhet, sådana de voro före reformationens skövlingar. Akta er att ni inte gräver opp katolicismen.

— Ja, här leker de lite var med katolicismen, alldeles som på Atterboms tid. Kyrkoherden själv, en väldig pokerspelare för resten, har länge varit misstänkt som krypto-katolik, och han, jämte ett prästkotteri har haft på förslag att ändra kulten och få lite mer skönhet i den. — Det började eljes på 70-talet med upptäckten av våra gamla missaler och breviarier, vilka hittades som omslag om handlingar i kollegierna, restaurerades och gåvos ut bitvis. Där kom i dagen bland annat Sequentier till vårt nationalhelgon Sveriges skyddspatron Erik den helige. Kapellmästar Norman satte musik till Brigittas Rosa rorans; Wirsén gick och förluktade sig på rökelsen i Sienas katedral; och professor Byström verkade för kyrkomusikens restaurering på gammal grund; Stenmuseum samlade de gamla altarskåpen; Vadstena kloster återställdes och Brigitta blev nästan ett Lutherskt helgon; Uppsala domkyrka renoverades och målades, och ärkebiskopen for till Rom, skakade hand med påven, som öppnade Vatikanens bibliotek för kättaren. — Nå vad är det för farligt i det? Det tyder ju på en försoning mellan modren och sonen, och det är ju vackert när fränder sämjas, i synnerhet när de äro kristna människor båda, och endast dogmernas förgängliga verk står emellan dem.

— Ja, sade doktorn, det där intresserar mig så litet, för jag är visst hedning; min morfar lär ha varit neger, och jag hör icke till detta fårahuset; det är mig icke fientligt, men det är mig främmande.

— För dig ja; men lutheranerna skrika i korus med pastor primarius i spetsen; försoningslärans tolkar tjuta, när de få höra talas om försoning mellan bekännelserna. Svaga käril, som spricka bara de få se nytt vin!

— Är det sant att Falk blivit katolik?

— Det är lögn; men lutheriet har gripits av en sådan panik, att de börja se katoliker överallt, ja de se jesuiter till och med, fast jag inga sett. Jesuiterorden är ju upphävd av flera påvar, men ändå ses de, alldeles som jesuiterna »såg» frimurare förr i världen. De kallar mig jesuit också, mig!!! mig!!!

— Det syns vara med kyrkorna som med synagogan, inföll nu Isak.

— Vad är det med synagogan? frågade doktorn.

— Jo, den är som ett snäckskal, ur vilket djuret krupit ut och dött. Det är bara ett tomt hus, i vilket det susar helt svagt som ett minne av ett brusande liv.

— Det har du rätt i, Levi; men vad är det för nya bastrummor som höras i världen?

— Du menar armisterna? inföll Kurt. Det är internationella kristna, synkretister, som öppna sina tempel för alla Kristi bekännare. De ha ingen teologi, ingen kakes, inga fixerade former, ingen skillnad på katoliker och protestanter; det är levande kristendom med tro och goda gärningar. Detta lilla och är bindestrecket mellan de söndrade kyrkorna, som stredo om antingen tro eller gärningar.

— Vad är du för slag? frågade Sellén slutligen.

— Det vet jag inte! — En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan sluta mig till något »erkänt» kyrkosamfund.

— Är du kristen?

— Ja, lika mycket som Isak är jude, och morbror Borg är hedning, lika mycket eller lika litet.

— Nu vill jag ha musik, avbröt doktorn; Isak skall spela Bach, och jag skall trampa!

Till all lycka var orgelläktarn stängd, och Kurt hade icke nyckeln. Detta retade doktorn, som i feststämningen återfallit tillbaks i Röda rummets dagar, och fordrande en förfärlig kraftutveckling, anhöll han att få nycklarne till tornet, ty han ville upp och ringa samman med storklockan. Sedan även detta förslag strandat, gick han ut och skildes vid en droskstation.