Читать книгу Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - August Strindberg - Страница 4

Innehållsförteckning

Redaktör Gustav Borg, äldre bror till doktorn, satt vid sin morgoncigarr på byrån och vitjade brevlådan. Brevlådan är en underlig ting, ty det är posten, som avhämtas i en sluten blecklåda, till vilken redaktören har nyckeln. Denna lilla låda innehåller redaktionens hemligheter: genmälen, insändare, suppliker; de anonyma breven, de ovettiga brevkorten; och den uppkom just med anledning av de öppna brevkorten, som lästes av vaktmästaren och andra underordnade, vilket gav dessa missaktning för redaktören och tidningen, och ett övertag grundat på förtrolighet.

Det hade fordrats lång övning för chefen att icke falla i raseri var gång han öppnade lådan; ett svettbad kostade det visserligen, men han hade slutligen fått en sådan teknik i brevöppningskonsten, att han straxt såg på stil, underskrift och dylikt, om han behövde läsa eller kasta i korgen.

I dag gick det lite trögare dock, ty för första gången i tidningens liv, mottog redaktören öppna brevkort med beröm och tacksägelser från högermän, familjefäder och samhällsbevarare, därför att han i gårdagens nummer tagit till vapen mot socialismen.

Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt, och han hade levat till 1890 på 40-talets liberala ideal, nämligen: konstitutionell monarki (eller republik hälst), religionsfrihet, allmän rösträtt, kvinnoemancipation, folkskolor, rysshat o.d. Han hade varit med och sett representationsförändringen 1866 och trott på det Tusenåriga rikets ankomst. Men det kom inte. Det man hade trott sig kunna räkna ut, befanns vara missräknat. Vid nyvalen 1867 visade sig nämligen följande bizarra resultat: Adeln, som förr utgjort en fjärdedel av representationen, hade vunnit och befanns nu utgöra en tredjedel, trots det att Riddarhuset var störtat. Prästeståndet var reducerat från en fjärdedel till en trettifjärdedel. Vårt påvedöme hade således förlorat sin världsliga makt. Borgarståndets numerär var nedsatt från en fjärdedel till en sjättedel; och bondeståndet behöll sin fjärdedel, men hade vunnit i makt ändå, genom tvåkammarsystemet.

Riddarhuset var visserligen störtat, men den första kammarens majoritet utgjordes av ämbetsmän och sedan av herrgårdsägare, mestadels adelsmän.

Det var således en riksdag som i gamla Rom, med patricier och plebejer, stort taget. Vid närmare påseende befanns visserligen plebejerna ha övertaget, och det måste glädja en liberal; men vid ändå närmare betraktande uppdagades, att plebejerna voro konservativa.

I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig själv, och började vackla.

Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma. Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade prinsarnes hovhållning.

— Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett ögonblick, då han såg ljust.

Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.

Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.

Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda. Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria mäns förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga nytt.

Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne, ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan, fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.

Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.

I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.

Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg, brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.

*

Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut med detsamma:

— Vad har du gjort?

— Jag har skrivit efter övertygelse mot era osedlighetspredikningar.

— Din övertygelse borde vara grundad på bestående fakta och prövad av erfarenheter, men det är den icke; några predikningar eller predikare existera icke, ty de som skriva om familjen meddela endast sina upptäckter och rön; de säga så här: så och så visar sig utvecklingen gå fram, så och så har familjelivet urartat på den sista mansåldern, och hemmet har visat sig vara en skola för despotism, själviskhet, hyckleri. De meddela således endast faktiska upplysningar och predika inga teorier.

— Men du, som har döttrar själv, du går med på dessa läror?

— Jag är lika mån om mina döttrar som du, och jag lär dem ingenting; ty jag vet ingenting i denna punkt; men jag förhåller mig avvaktande och observerande, jag tror mig redan ha märkt att mina barn äro födda med andra idéer än jag; blygsamheten förbjuder oss att tala om det, därför är det gott att det skrivs; det tryckta ordet är tyst och sårar ingen. Men det skall jag säga dig, att jag liksom du är beredd på — allt! Då jag vet att jag ingenting kan göra åt det, ty råd känner du vad de äro värda, så tiger jag och tänker: kanske det skall så vara; kanske de förstå det bättre; kanske detta är vägen till det nya samhällsskicket. De unga, som kämpa för sina nya ideal, få nog lida för de första försöken; många skola falla, och många därför falla av; men tidens flod löper utan att höra oss till råds, och jag skall icke göra förtvivlade försök att hejda den. — Emellertid, sedan du nu vänt emot oss, har du förstört tidningen. Som aktieägare och direktör uppmanar jag dig att avgå, och lämna platsen åt Holger, din son.

— Jag, avgå? — Aldrig!

— Gott! då gör Holger och jag en ny tidning!

— En ny tidning går icke!

— Jo, en ny tidning, som håller färgen, och som upptager dina övergivna traditioner, den går.

— Du menar en ensidig partitidning, vilken behandlar sina motståndare som nidingar.

— Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat, som börjar underhandla. — Har du inte märkt, att om man gör ett medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet. — Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.

— Aldrig!

— Då ruinera vi dig med en konkurrent!

— Det är en bror som talar så!

— Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det enskilta.

— Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!

— Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12. Adjö! …

Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga tankar.

Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten 1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade. Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade. Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna. Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar, självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan för livets lagar.

Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all livets bitterhet.

*

Han stängde sitt skrivbord och gick ut för att resa till landet och tänka över det beslut han skulle fatta. Sedan några år hade han nämligen besutit en lantegendom i skärgården, där han levde större delen av året med sin familj.