Читать книгу Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - August Strindberg - Страница 5

Innehållsförteckning

Redaktören Gustav Borg stod på fördäck av den lilla skärgårdsångaren som gick till Storön där han hade sin egendom; men i sin uppskakade sinnesstämning hade han önskat sig vara osynlig, eller i nödfall blind och döv.

Två främmande herrar befunno sig i hans närhet, och han måste höra på deras dialog.

— En grann stad är det i alla fall Stockholm, men verkar dock som en dekoration, ty den är för stor och lysande för att representera ett öde land.

— Öde?

— Ja; jag har nyss företagit en inspektionsresa genom hela Sverige, jag är nämligen inspektör för ett livförsäkringsbolag; och jag drog igenom provinser utan att se människor; jag satt själv femte man på tåg; det var dödstyst på stationerna. Kom jag till en stor stad, så var den befolkad av ämbetsmän; ibland en landshövding, en biskop, en överste, med en stab av borgmästarn, rådmännen, postmästarn, telegrafkommissarien — och några handelsmän.

— Men folkmängden har ju vuxit till fem millioner?

— Visserligen; men av dessa fem millioner äro endast en million män mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000 ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000. — Du hör jag har reda på mina liv som en sann livförsäkrare.

— Ha vi 170,000 civila ämbetsmän?

— Ja, vi ha 67,000 post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, 27,000 civila ämbetsmän, 28,000 präster med biträden, 38,000 lärare, 17,000 kommunala ämbetsmän.

— Det är ju orimligt.

— Ja, men det är så! Jag kan inte hjälpa’t; och det är ingen hemlighet, ty det står tryckt i Sveriges officiella statistik. Men det värsta är utvandringen! Sedan jag gick in i bolaget 1866, har 780,000 människor utvandrat.

— Sju hundra tusen?

— Ja; på fyra år mellan 66 och 70 utvandrade 100,000. När det sen sjönk, så skränade patrioterna och sade: se nu att det inte var farligt! Men så kom 1881 och 85, då 175,000 utvandrade. Och så kom 86 och 90 då 200,000 utvandrade.

— Va sa patrioterna då?

— Ingenting! Jo, de började samla sina suvenirer på Skansen och byggde ett museum i förkänslan av slutet.

— Varför utvandrar man; är det fattigdomen?

— Nej, svarar man, det är icke fattigdomen.

— Vad är det då?

— Folkhögskolelärarne — det är ett konstigt folk må du tro — de påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och lokomotiven skulle stå på inventariet.

— Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.

— Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila ämbetsmän det inte finns en bokhållare; ehuruväl, vad skulle det hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne. Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!

— Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?

— Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna. Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons» ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet. Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar, vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade). Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten, där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås, det lysande institutet för Skånska Akademien. — Ja, det är så mycket moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!

*

Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.

*

Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke angelägna att råka dem.

— Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta bomben!

— Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående, jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende; han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.

— Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.

— Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han ännu sina ärvda svagheter …

— Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något uträttat.

— Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.

— Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget; jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som gemensam.

— Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.

— Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!

— Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?

— När mannen icke får behålla sin usla avlöning utan lämna den till familjen, så skall också kvinnans avlöning gå till huset. Begriper du inte, att mannen blir slav eljes, och slaveriet har själva den gammalliberala Gustav predikat emot? För övrigt, har du sett någon tvätterska, som låtit mannen supa opp hennes pängar? Om du har sett det, så ville hon väl det, och vill hon det, så kan ingen lagstiftning hindra det. Du översätter till exempel, i stället för att sköta huset, och du super opp dina arvoden, det vill säga reser och festar opp dem, under det Gustav håller vikarierande tjänare åt dig. Tycker du det är rättvisa, eller tycker du att kvinnans ställning är undertryckt? Ja, då är du en tjockskalle, och jag kan icke kompromissa med dig.

Brita darrade av ilska, men kunde icke få ur sitt huvud dessa medsläpade dumheter från en förfluten tid, då galanteriet fordrade att mannen skulle offra allt för idolen. Doktorn, som emanciperat sig från all gammal fördom, ansåg ögonblicket inne att göra rent hus och komma på det klara med svägerskans fixa idéer.

— Och varför kvinnan har i allmänhet mindre betalt, fortfor han, det beror av det viktiga faktum, att hon icke behöver betala sin kärlek utan får betalt på ett eller annat sätt. Lagen dömer nämligen endast mannen till barnuppfostringshjälpen, aldrig kvinnan, som dock har största glädjen av moderskapet, och vars äganderätt till barnet är odisputabel! — Ja, och så vill du avskaffa prostitutionen! Vet du vad du menar med prostitutionen? Menar du läkarvården, så är du obarmhärtig, när du vill avskaffa den! Menar du åter sakförhållandet, att en hop kvinnor driva yrke med könslivet, så kan lagen icke avskaffa det, ty det hemligaste och intimaste kan lagen icke ingripa i! Men ni vill aldrig svara på frågan, utan kryper som råttor från ena hålet i det andra. Polisen söker ju genom kontroll inskränka prostitutionen och avskräcka från yrkesövningen; arbetar således i ert syfte, men ni arbetar ju emot prohibitivmedlen. Vad vill ni? Det vet ni inte! Därför är det bosch allt vad ni vrövlar! — Är det något mer? Rösträtt? Ja, åt männen först, så få vi se sen, när ni lärt er rättvisa och förnuft.

— Och du vill att jag skall arbeta tillsammans med dig?

— Ja, i alla de punkter, där vi äro ense, och i alla dina strävanden, som äro förtjänta aktning och som du vet jag värderar hos dig! Men jag lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig i en orättvisa. När du, som är härskarinna i ditt hus, vill uppträda som slavinna, så ser jag i dig en bedragerska, den jag ville spotta i syna! Det vet du förut Brita!

Fru Brita var alltför godmodig av naturen för att bli ond för så litet, och hennes tro på deras gemensamma stora sak så stark, att hon lät sig nöja och avkortade samtalet med sin vanliga sortireplik:

— Ja, si, i den frågan komma vi aldrig att förstå varann.

Men doktorn var icke nöjd med bara repliker utan ville ha besked också, därför svarade han:

— Jo, min vän, jag förstår dig, men du förstår icke vad jag säger, och det är ditt fel.

Samtalet skulle åter ha börjat från början om icke kyrkoherden i Storö, fru Britas broder, inträtt i rökkupén; en svart koloss med ett fruktansvärt yttre, åtföljd av en gammal förfallen hund.

— Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.

Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax’ sida, och var straxt redo till försvar.

— Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.

— Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt, såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt …

— Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden …

— Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap; du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får göra det. Du är ett as; det är alltihop.

— Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.

— Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna, stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.

— Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.

— Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.

Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för att båten skulle kunna flyta.

*

Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten, byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt; men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade att härska och ingripa.

Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.

— Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.

I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster. Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack aldrig för mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan, och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.

— Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel.

Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig. Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet, utan tyranni när kvinnorna rusade fram.

— I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!

Det var pastor Alroth på Storö; en medeltidsprelat, en andlig ämbetsman med mycken världslig makt, en rik man, som ägde stora jordagods, och därför var sin egen patronus, det vill säga tillsatte sig själv till ett pastorat, som gav honom 30,000 kronor i lön, vilka kronor tillsammans med hans egna räntor på 20,000 avrundade hans inkomster till 50,000 kronor om året.

*

Emellertid vid inloppet i kanalen befanns det vara lågvatten; därför började styrmannen kommendera den sedvanliga manövern.

— Passagerare i lä!

Det var första tempot; men som icke alla visste var lä låg, så ryckte några upp i lovart.

När den snede styrmannen — han var alltid sned och röögd som en mört — skrek lovart, så förstod även den oinvigde sakens sammanhang och att man skulle gå över till samma sida. Därigenom krängdes båten som om den skulle kantra, men lirkade sig dock fram ett stycke utmed kålvassarne, där stångkrokar bugade sig för baksuget.

— Varför muddrar man inte opp kanalen? frågade fru Brita oskyldigt.

— Därför, svarade doktorn, att om man muddrade, skulle genast en snabbgående konkurrent sättas i sjön, och det vill inte aktieägarne till denna pråm. Eller hur du Petter?

Pastorn ville varken neka eller jaka, utan sade:

— Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i aktersalongen! Han är ganska tung, och styrman borde gå ner och »lämpa» honom.

Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog:

— Du är en barbar! skrek hon mot doktorn.

— Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för fötterna och tjuta.

Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark, en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde, som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick på oförtrutet:

— Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen. Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin, och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig i den riktningen?

— Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru Brita, utan pryderi, men också utan intresse.

— Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn.

— Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om såna här saker får man inte skriva ens!

— Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn.

— Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er! Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän, men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte, men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på! Fyffan!

— Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans stående samtalsämne.

— Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem deltaga i konversationen, då får ni svar på tal.

— Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar …

— Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen!

Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på bakbenet.

Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga djuret.

— Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta parti för den förorättade och förnedrade människan.

— Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn.

— Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt sakramenskade egoistfä!

Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig.

Fjärden låg nu öppen och doktorn gick ner på akterdäck för att svalka sig.

Där fick han se grosshandlar Levi, som också hade villa på Storö, samt Britas tredje son, vilken arrenderade en utgård av pastor Alroth.

Doktorn måste först ha ett utbrott innan han tog upp nytt samtalsämne, och hos Isak fann han ett troget sinne där han kunde lägga sina förargelser.

— Tänk såna djävlar! Kvinnorna ha ingått förbund med djuren; ett djur får bita mig, men om jag försvarar mig mot djuret med en spark, så kommer jag i fängelse. Är det världens ända, eller vad är det? Och dessa djur-kvinnor avritas som mänsklighetens välgörare, biograferas som jättesnillen …

— Ja, sade Isak, det är konsekvenserna av den zoologiska världsförklaringen, av veterinärpsykologin, av demokratiska principen utsträckt till djuren. Allting är lika, alla äro lika …

— Vilka fårhuven ha kunnat draga sådana absurda konsekvenser? Om människan står högst på djurskalan, skall hon väl härska över djuren, det är logik. — — — Men det är förruttnelsesymptom, när små eller stora djur få makten; bakterien eller hunden, samma sak; mot bacillen får jag lov att försvara mig, men mot hunden icke? Ja, vet ni, det är ruttet alltihop!

Isak fann ögonblicket inne att avklippa, och kastade åt sidan:

— Anders tycker också att jordbruket är ruttet!

— Ruttet vill jag inte säga, men nog är det galet med jordbruket, det är säkert. Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den utan att införa gödningsämnen? Vet ni, att Sverige köpte på ett år 60 millioner kilogram artificiella gödningsämnen från utlandet? Vet ni det? Och tror ni att det bär sig? — Vi kan inte föda vår boskap ens: vet ni att vi köpt på ett år 90 millioner kilo kli och oljekakor. Vi kunna inte så utan att köpa fröt från utlandet; 16 millioner kilo frö från utlandet på ett år. Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre, utan vi köper 20 millioner ägg om året, rättare 27, men vi exporterade verkligen 7 millioner.

— Nå än spannmålen då? kastade Isak sin pinne på den tända tullbrasan.

— Tala inte om’en! 132 millioner kilo vete på ett år, vad ger ni mig för det?

— Jag parerar med utförseln, sade Isak.

— Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 tusen utfört, även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92 millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige på?