Читать книгу Tagen - Блейк Пирс - Страница 5

En timme senare så kryllade det med polis och FBI-agenter i Rileys hus. Tungt beväpnade federala agenter och ett bevisteam jobbade med polisen.

”Lägg småstenarna på sängen i en påse”, ropade Craig Huang. ”Vi måste kolla om det finns fingeravtryck eller DNA på dem”.

Till en början hade Riley inte varit glad att Huang hade befälet. Han var väldigt ung, och hennes tidigare erfarenheter med att jobba med honom hade inte gått så bra. Men nu såg hon att han gav bra order och organiserade brottsplatsen effektivt. Huang började växa in i sin roll.

Bevisteamet jobbade hårt med att gå igenom varje centimeter av huset och leta efter fingeravtryck. Andra agenter hade försvunnit in i mörkret bakom huset i hopp om att hitta hjulspår eller ett spår ut i skogen. Nu när saker och ting verkade gå som de skulle så ledde Huang bort Riley från de andra och in i köket. De satte sig vid bordet. April, som fortfarande var mycket darrig, gjorde dem sällskap.

”Nå, vad tror du?” frågade han Riley. ”Finns det någon chans att vi kan få tag på honom?”

Riley suckade uppgivet.

”Nej, jag tror tyvärr att han kommit undan. Han måste ha varit här tidigare på kvällen, innan jag och min dotter kom hem”.

Då kom en kevlar-klädd kvinnlig agent in från husets baksida. Hon hade mörkt hår, mörka ögon, och mörk hy, och hon såg ännu yngre ut än Huang.

”Agent Huang, jag hittade något”, sa kvinnan. ”Rivmärken på bakdörrens lås. Det ser ut som om någon dyrkade upp det”.

”Bra jobbat, Vargas”, sa Huang. ”Nu vet vi hur han tog sig in. Kan du stanna här med Riley och hennes dotter en stund?”

Den unga kvinnans ansikte fylldes med glädje.

”Det gör jag gärna”, sa hon.

Hon satte sig vid bordet, och Huang gick ut ur köket och tillbaka till de andra.

”Agent Paige, jag är agent María de la Luz Vargas Ramírez”. Hon log. ”Jag vet att det är en munfull. Det är nåt vi mexikaner gör. Folk kallar mig Lucy Vargas”.

”Jag är glad att du är här, agent Vargas”, sa Riley.

”Kalla mig Lucy, tack”.

Den unga kvinnan blev tyst och bara stirrade på Riley ett tag. Tillslut så sa hon, ”Agent Paige, jag hoppas det inte är olämpligt att jag säger det här, men… det är verkligen en ära att träffa dig. Jag har följt ditt arbete ända sedan jag gick på akademien. Hela din meritlista är fantastisk”.

”Tack”, sa Riley.

Lucy log med beundran. ”Jag menar, hur du avslutade Peterson-fallet—hela historien gör mig ställd”.

Riley skakade på huvudet.

”Jag önskar det vore så enkelt”, sa hon. ”Han är inte död. Det var han som bröt sig in idag”.

Lucy ryggade tillbaka, förstummad.

”Men alla säger—” började Lucy.

Riley avbröt henne.

”Någon mer än jag trodde att han var i livet. Marie, kvinnan jag räddade. Hon var säker på att han fortfarande fanns där ute och att han hånade henne. Hon…”

Riley stannade upp och mindes synen av Maries kropp som hängde i hennes eget sovrum.

”Hon begick självmord”, sa Riley.

Lucy såg både förskräckt och förvånad ut. ”Jag är ledsen”, sa hon.

Då hörde Riley en bekant röst ropa på henne.

”Riley? Är du okej?”

Hon vände sig om och såg en orolig Bill Jeffreys ståendes i köksdörren. Beteendeanalysenheten måste ha meddelat honom om oroligheterna, och han hade kört hit på egen hand.

”jag är okej, Bill”, sa hon. ”April också. Sätt dig ner”.

Bill satte sig vid bordet med Riley, April, och Lucy. Lucy stirrade på honom, häpen över att få träffa Rileys före detta partner, ännu en FBI-legend.

Huang gick in i köket igen.

”Ingen är i huset, eller i trädgården”, sa han till Riley. ”Mina gubbar har samlat in alla bevis de kan hitta. De säger att vi inte kommer ha mycket att gå på. Det blir upp till laboratorieteknikerna att få ut någonting av det”.

”Jag var rädd för det”, sa Riley.

”Det verkar som om vi är klara för ikväll”, sa Huang. Sen gick han ut ur köket för att ge sina sista order till agenterna.

Riley vände sig mot sin dotter.

”April, du får sova hos din pappa inatt”.

Aprils ögon vidgades.

”Jag tänker inte lämna dig här”, sa April. ”Och jag tänker verkligen inte sova hos pappa”.

”Det måste du”, sa Riley. ”Du är inte säker här”.

”Men mamma—”

Riley avbröt henne. ”April, det finns fortfarande saker om den här mannen som jag inte berättat för dig. Hemska saker. Du är säker hos din pappa. Jag hämtar dig imorgon efter skolan”.

Innan April kunde säga emot, så talade Lucy.

”Din mamma har rätt, April. Lita på mig. Faktiskt, det är en order från mig. Jag väljer ut några agenter som kan köra dit dig. Agen Paige, om ni tillåter så ringer jag er ex-make och berättar för honom vad som hänt”.

Riley blev överraskad av Lucys erbjudande. Hon var positivt överraskad. Det var nästan kusligt hur Lucy verkade ha förstått att det skulle vara ett besvärligt samtal för Riley att ta själv. Ryan skulle utan tvekan ta det hela på större allvar om han fick höra det från en annan agent än Riley. Lucy hade också hanterat April på ett bra sätt.

Inte nog med att Lucy hade upptäckt att bakdörrens lås hade dyrkats upp, men hon visade också empati. Empati var en mycket viktig kvalitet hos en agent från beteendeanalysenheten, en kvalitet som ofta strök med på grund av stressen som jobbet innebar.

Den här kvinnan är skicklig, tänkte Riley.

”Kom”, sa Lucy till April. ”Vi går och ringer din pappa”.

April spände blicken i Riley. Men hon reste sig och följde Lucy till vardagsrummet där de började ringa.

Riley och Bill satt ensamma kvar vid köksbordet. Trots att det inte fanns något att göra, så kändes det rätt för Riley att Bill var där. De hade jobbat tillsammans i många år och hon hade alltid ansett dem vara ett likt par—båda var fyrtio år med lite grått i sitt mörka hår. De var båda hängivna åt sitt jobb och hade problem i äktenskapen. Bill var stabilt byggd med ett stabilt temperament.

”Det var Peterson”, sa Riley. ”Han var här”.

Bill sa ingenting. Han verkade inte övertygad.

”Tror du mig inte?” sa Riley. ”Det låg småsten i min säng. Han måste ha lagt dem där. De kan inte ha kommit dit på något annat sätt”.

Bill skakade på huvudet.

”Riley, jag är säker på att någon bröt sig in”, sa han. ”Det inbillade du dig inte. Men Peterson? Det tvivlar jag verkligen på”.

Riley började bli arg.

”Bill, lyssna på mig. Jag hörde att det skramlade vid dörren häromnatten, och jag tittade ut och såg stenarna där. Marie hörde någon kasta sten mot hennes sovrumsfönster. Vem annars kan det vara?”

Bill suckade och skakade på huvudet.

”Riley, du är trött”, sa han. ”Och när du blir trött och fixerar du dig på en idé så är det lätt att man tror på vad som helst. Det kan hända vem som helst”.

Riley kämpade mot tårarna. På den gamla goda tiden så hade Bill litat på hennes instinkt utan tvekan. Men den tiden låg bakom dem. Och hon visste varför. För några dagar sedan så hade hon i berusat tillstånd ringt till honom och föreslagit att de skulle agera på sin ömsesidiga attraktion och påbörja en affär. Det var en hemsk sak hon hade gjort, och det visste hon, och hon hade inte tagit en klunk sedan dess. Men trots det så hade saker och ting mellan henne och Bill inte varit sig lika efter det.

”Jag vet vad det här handlar om, Bill”, sa hon. ”Det är för det där dumma telefonsamtalet. Du litar inte på mig längre”.

Nu började Bills röst spricka av ilska.

”För helvete, Riley, jag försöker bara vara realistisk”.

Riley bubblade av ilska. ”Bara stick”.

”Men Riley—”

”Tro mig eller inte. Välj. Men nu vill jag att du sticker”.

Bill reste sig uppgivet från bordet och gick.

Genom köksdörren så kunde Riley se att nästan alla hade lämnat huset, inklusive April. Lucy gick in i köket igen.

”Agent Huang lämnar några agenter här”, sa hon. ”De kommer ha huset under uppsikt hela natten från deras bil. Jag vet inte om det är en bra idé att du är ensam här inne. Jag stannar gärna”.

Riley satt och tänkte en stund. Det hon ville—det hon behövde just nu—var att någon skulle tro henne att Peterson inte var död. Hon tvivlade på att hon ens skulle kunna övertyga Lucy om det. Allting verkade hopplöst.

”Jag klarar mig, Lucy”, sa Riley.

Lucy nickade och lämnade köket. Riley hörde hur de sista agenter lämnade huset och stängde dörren efter sig. Riley reste sig och kollade så att både ytterdörren och bakdörren var låsta. Hon ställde två stolar mot bakdörren. Hon skulle höra om någon dyrkade upp låset igen.

Sen stod hon i vardagsrummet och såg sig om. Huset såg ovanligt ljust ut, med varje lampa tänd.

Jag borde släcka några av dem, tänkte hon.

Men när hon sträckte sig efter strömbrytaren i vardagsrummet så stelnade hennes fingrar. Hon kunde bara inte göra det. Hon var förstenad av skräck.

Hon visste att Peterson var ute efter henne igen.