Читать книгу Tagen - Блейк Пирс - Страница 8

Brent Merediths sammanbitna och bistra ansiktsuttryck avslöjade att han inte alls tyckte om Rileys förslag.

”Det är ett perfekt fall för mig”, sa hon. ”Jag har mer erfarenhet än någon annan gällande den här sortens excentriska seriemördare”.

Hon hade precis beskrivit samtalet från Reedsport, Meredith hade varit sammanbiten hela tiden.

Efter en lång tystnad så suckade äntligen Meredith.

”Jag tillåter det”, sa han motvilligt.

Riley suckade med lättnad.

”Tack, sir”, sa hon.

”Tacka mig inte”, grymtade han. ”Jag går emot mitt sunda förnuft. Jag låter dig bara göra det för du har de färdigheter som behövs för att ta det här fallet. Din erfarenhet med den här sortens mördare är unik. Jag ska fixa en partner till dig”.

Riley kände hur hennes hjärta sjönk. Hon visste att hon inte skulle få jobba med Bill just nu, men hon undrade om Meredith visste varför det var så spänt mellan de två kollegorna. Hon trodde att det var mer sannolikt att Bill bara hade sagt till Meredith att han ville jobba närmare hemmet ett tag.

”Men sir—” började hon.

”Inga men”, sa Meredith. ”Och inget mer att vara ensamvarg. Det är inte smart, och det är emot vår policy. Du har nästan lyckats ta livet av dig, mer än en gång. Regler är regler. Och jag bryter mot tillräckligt många av dem redan eftersom jag inte ger dig tjänstledigt efter allt som du nyligen råkat ut för”.

”Ja, sir”, sa Riley tyst.

Meredith kliade sig på hakan och tänkte över alla alternativ. ”Agent Vargas följer med dig”, sa han.

”Lucy Vargas?” frågade Riley.

Meredith nickade bara. Riley var inte så förtjust i tanken.

”Hon var med i teamet som dök upp hos mig igår kväll”, sa Riley. ”Hon verkar väldigt imponerande, och jag gillade henne—men hon är en nybörjare. Jag är van vid att jobba med någon som har mer erfarenhet”.

Meredith log brett. ”Hennes betyg vid polisskolan var skyhöga. Och visst är hon ung. Det är väldigt sällsynt att studenter direkt blir antagna hos beteendeanalysenheten. Men hon är verkligen så bra. Hon är redo för erfarenhet i fältet”.

Riley visste att hon inte hade något val.

”Hur snart kan du ge dig av?” fortsatte Meredith.

Riley gick igenom förberedelserna i huvudet. Att prata med hennes dotter stod högst på listan. Vad mer? Hennes reseprylar var inte på kontoret. Hon var tvungen att köra till Fredericksburg, stanna till där hemma, se till att April skulle bo hos sin pappa och sedan köra tillbaka till Quantico.

”Ge mig tre timmar”, sa hon.

”Jag bokar ett flyg”, sa Meredith. ”Jag underrättar polischefen i Reedsport att vi har ett team på väg. Var vid landningsbanan om exakt tre timmar. Om du är sen så får du sota för det”.

Riley reste sig nervöst från sin stol.

”Jag förstår, sir”, sa hon. Hon tackade honom nästan, men hon mindes att han hade bett henne inte göra det. Hon lämnade hans kontor utan att säga ett ord.

*

Riley tog sig hem på en halvtimme, parkerade utanför och gick snabbt mot ytterdörren. Hon var tvungen att ta sina reseprylar, en liten resväska som hon alltid hade packad med hygienartiklar, en morgonrock, och ett ombyte kläder. Hon var tvungen att ta det snabbt för att sedan ge sig av in i staden för att förklara allt för April och Ryan. Det såg hon inte alls fram emot, men hon var tvungen att försäkra sig om att April var säker.

När hon vred på nyckeln till ytterdörren, så upptäckte hon att den var olåst. Hon visste att hon låst den när hon gick hemifrån. De gjorde hon alltid, hon glömde aldrig. Alla Rileys sinnen ställde sig på högspänn. Hon drog sitt vapen och klev in.

Medan hon gick genom huset och kikade runt varje hörn, så började hon märka ett långt och ihärdigt ljud. Det verkade komma från trädgården där bak. Det var musik—väldigt högljudd musik.

Vad i helvete?

Hon gick genom köket, fortfarande på jakt efter inkräktare. Bakdörren stod på glänt och det spelades hög popmusik utanför. Hon kände en bekant doft.

”Åh Gud, inte det här igen”, tänkte hon för sig själv.

Hon hölstrade sin pistol och gick ut. Och visst, där satt April, vid picknickbordet med en smal, jämnårig kille. Musiken kom från ett par små högtalare som stod på bordet.

När hon fick syn på sin mamma så fylldes Aprils ögon med panik. Hon sträckte sig under bordet för att fimpa jointen hon höll i sin hand, ett uppenbart försök att få den att försvinna.

”Försök inte gömma den”, sa Riley och gick mot bordet. ”Jag vet vad du håller på med”.

Hon kunde knappt höra sig själv över musiken. Hon sträckte sig mot spelaren och stängde av den.

”Det är inte som det verkar, mamma”, sa April.

”Det är precis som det verkar, sa Riley. ”Ge mig resten”.

April himlade med ögonen och sträckte fram en plastpåse med lite marijuana.

”Jag trodde du var på jobbet”, sa April, som om det skulle förklara allting.

Riley visste inte om hon skulle känna sig arg eller besviken. Hon hade bara tagit April på bar gärning med marijuana en gång innan. Men saker och ting hade blivit bättre mellan dem sedan dess, och hon trodde att de dagarna låg bakom dem.

Riley stirrade pojken.

”Mamma, detta är Brian”, sa April. ”Han är en vän från skolan”.

Med ett tomt leende och glansiga ögon, så sträckte pojken fram handen för att skaka hand med Riley.

”Trevligt att träffas, Ms. Paige”, sa han.

Riley höll händerna för sig själv.

Riley frågade April, ”Varför är du här?”

”Jag bor här”, sa April och ryckte på axlarna.

”Du vet vad jag menar. Du skulle vara hemma hos din pappa”.

April svarade inte. Riley tittade på klockan. Det började bli bråttom. Hon var tvungen att lösa situationen snabbt.

”Berätta vad som hände”, sa Riley.

April började se generad ut. Hon var inte redo för den här situationen.

”Jag gick till skolan från pappas hus i morse”, sa hon. ”Jag stötte på Brian framför skolan. Vi bestämde oss för att skolka idag. Det är okej om jag missar lektionen ibland. Jag får redan toppbetyg. Slutprovet är inte förrän på fredag”.

Brian gav ifrån sig ett nervöst och fånigt skratt.

”Ja, April gör verkligen bra ifrån sig i det ämnet, Ms. Paige”, sa han. ”Hon är otrolig”.

”Hur tog ni er hit?” frågade Riley.

April tittade bort. Riley gissade enkelt varför hon inte ville säga sanningen.

”Åh, Gud, ni liftade, eller hur?” sa Riley.

”Föraren var en jättesnäll kille, väldigt tyst”, sa April. ”Brian var med mig hela tiden. Vi var säkra”.

Riley kämpade med att hålla sina nerver och sin röst stadig.

”Hur vet du att ni var säkra? April, du ska aldrig låta främlingar skjutsa dig. Och varför kom du hit efter det hemska som hände igår? Det var väldigt dumt gjort. Tänk om Peterson fortfarande var här?”

April log som om hon visste bättre än så.

”Kom igen, mamma. Du oroar dig för mycket. Det säger de andra agenterna. Jag hörde två av dem prata om det—de som körde mig till pappa igår. De sa att Peterson definitivt är död och att du bara inte kan acceptera det. De sa att den som lämnade stenarna där antagligen gjorde det för att spela dig ett spratt”.

Riley kokade av ilska. Hon önskade att hon kunde lägga vantarna på de där agenterna. De hade magen att motsäga Riley medan hennes dotter kunde höra dem. Hon tänkte fråga April vad agenterna hette, men bestämde sig för att släppa det hela.

”Lyssna på mig, April”, sa Riley. ”Jag måste sticka iväg på ett jobb i ett par dagar. Jag måste ge mig av genast. Jag kör dig till pappas hus nu. Jag vill att du stannar där”.

”Varför kan jag inte följa med dig?” frågade April.

Riley undrade hur i helsike tonårsflickor kunde vara så korkade när det gällde vissa saker.

”För du måste bli klar med skolan”, sa hon. ”Du måste bli godkänd, annars hamnar du efter i skolan. Engelska är ett krav, och du slarvade bort det av ingen anledning alls. Dessutom så jobbar jag. Det är inte alltid säkert att vara med mig när jag jobbar. Det borde du veta vid det här laget”.

April sa ingenting.

”Kom in”, sa Riley. Vi har bara några minuter. Jag måste packa lite saker, och det måste du också. Sen kör jag dig till pappa”.

Riley vände sig mot Brian och tillade, ”Och jag kör hem dig”.

”Jag kan lifta”, sa Brian.

Riley bara glodde på honom.

”Okej”, sa Brian och såg skrämd ut. Han och April reste sig från bordet och följde Riley in i huset.

”Kom igen, in i bilen med er båda två”, sa hon. Barnen lämnade lydigt huset.

Hon låste en ny skjutspärr som hon skaffat till bakdörren och gick mellan rummen för att se till att alla fönster var låsta.

I sitt sovrum så tog hon sin resväska och kollade så allt hon behövde var i den. När hon gick så tittade hon nervöst på sin säng för att se om stenarna låg där igen. Hon undrade varför hon var på väg till en annan delstat istället för att stanna här och försöka få tag på mördaren som lagt dem där för att reta henne.

Dessutom så hade Aprils påhitt skrämt henne. Kunde hon vara säker på att hennes dotter skulle hålla sig säker i Fredericksburg? Innan så trodde hon det, men nu tvivlade hon.

Men det fanns inget hon kunde göra åt saken. Hon hade tagit sig ann ett nytt fall och hon var tvungen att ge sig av. När hon gick ut ur huset och mot bilen, så tittade hon in i den täta och mörka växtligheten i hopp om att få syn på ett spår av Peterson.

Men det syntes inget.