Читать книгу Tagen - Блейк Пирс - Страница 7

Peterson gled lugnt fram med bilen, inte för fort, inte för långsamt. Han mådde bra. Han hade äntligen fått syn på flickan igen. Äntligen hade han hittat henne. Där var hon, Rileys dotter, ensam, gåendes på väg till skolan, utan en tanke på att hon var förföljd. Inte en tanke på att han skulle döda henne.

Medan han såg på, så stannade hon plötsligt och vände sig om, som om hon kände att hon var iakttagen. Hon stod där och såg obestämd ut. Några andra studenter gick förbi henne och in i byggnaden.

Han gled vidare och väntade på vad hon skulle göra härnäst.

Inte för att flickan var av någon större betydelse för honom. Hennes mamma var den han tänkte ta ut sin hämnd på. Hennes mamma hade satt stopp för honom, och det skulle hon sota för. Det hade hon redan fått göra, på sätt och vis—han hade trots allt drivit Marie Sayles till självmord. Men nu var han tvungen att ta ifrån henne det som hon höll mest kärt.

Till hans förtjusning så vände sig flickan om och började gå bort från skolan. Hon hade uppenbarligen bestämt sig för att inte närvara på lektionerna idag. Hans hjärta bankade—han ville slå till. Men han kunde inte. Inte än. Han var tvungen att intala sig själv att vara tålmodig. Det fanns människor som kunde se honom.

Peterson körde ett varv runt kvarteret och tvingade sig själv att vara tålmodig. Han höll tillbaka ett leende för det som väntade. De planer han hade för hennes dotter skulle få Riley att lida på sätt hon inte trodde var möjligt. Trots att hon fortfarande var gänglig och klumpig så liknade flickan sin mamma väldigt mycket. Det skulle göra det hela ännu mer tillfredsställande.

När han var på väg tillbaka så såg han att flickan gick raskt längs gatan. Han körde in till trottoaren och iakttog henne en stund, tills han insåg att hon tog en väg som ledde ut ur staden. Om hon skulle gå hem ensam, då kanske detta var det perfekta tillfället att ta kontroll över henne.

Hans hjärta slog med längtan och förväntan, och Peterson körde runt ett kvarter till.

Människor var tvungna att lära sig att fördröja vissa njutningar. Peterson visste att om man väntar på rätt tillfälle, så ger fördröjd tillfredsställelse mycket mer njutning. Det hade han lärt sig av åratal av utsökt och långsamt plågeri.

Det finns så mycket att se fram emot, tänkte han nöjt.

När han åter fick syn på henne så skrattade Peterson högt. Hon liftade! Gudarna log mot honom denna dag. Det var i Guds plan att han skulle döda henne.

Han stannade bredvid henne och log så gott han kunde.

”Ska du ha skjuts?”

Flickan log tillbaka. ”Ja, tack”.

”Vart ska du någonstans?” frågade han.

”Jag bor en liten bit utanför staden”.

Flickan gav honom adressen.

”Jag kör ändå förbi där. Hoppa in”.

Flickan satte sig i framsätet. Han såg att flickan hade sin mammas nötbruna ögon, något som gjorde honom ännu mer nöjd.

Peterson låste dörrar och fönster. Luftkonditioneringen väsnades. Flickan hörde ingenting.

*

April kände adrenalinet när hon fäste säkerhetsbältet. Hon hade aldrig liftat förr. Hennes mamma skulle bli tokig och hon fick reda på det.

Men det var inte mer än rätt, tyckte April. Det var redan taskigt att låta henne bo hos pappa igår kväll—och allt tack vare en galen idé att Peterson hade varit i deras hus. Det var inte sant, det var April säker på. De två agenterna som kört henne till pappa hade sagt det. Utifrån det de sa till varandra, så lät det som om hela byrån trodde att mamma var lite galen.

”Vad gör du i Fredericksburg?” frågade mannen.

April vände sig om och tittade på honom. han var en ganska snygg kille med stor haka, rufsigt hår och skäggstubb. Han log.

”Skolan”, sa April.

”Sommarskola?” frågade mannen.

”Ja”, sa April. Hon tänkte verkligen inte berätta för honom att hon bestämt sig för att skolka. Inte för att hon såg ut som någon som inte skulle förstå. Han verkade ganska så cool. Han kanske till och med skulle tycka det var häftigt att hjälpa henne trotsa hennes föräldrar. Men det var säkrast att inte ta några risker.

Mannens leende blev busigt.

”Så vad tycker din mamma om att du liftar?” frågade han.

April blev röd i ansiktet och generad.

”Hon tycker det är okej”, sa hon.

Männen skrattade. Det var inget trevligt ljud. April tänkte på något. Han hade frågat vad hennes mamma tyckte, inte vad hennes föräldrar tyckte. Varför hade han sagt så?

Det var ganska mycket trafik så här nära skolan vid den här tiden på morgonen. De skulle ta en stund att ta sig hem. April hoppades att mannen inte skulle vilja prata för mycket. Det kunde bli väldigt besvärligt.

Men efter ett part kvarter med tystnad så kände sig April ännu mer obekväm. Mannen hade slutat le och hans ansiktsuttryck verkade ganska kusligt. Hon märkte att alla dörrar var låsta. I smyg så tryckte hon på knappen för fönsterhissen, den rörde sig inte.

Bilen stannade bakom några andra bilar vid ett rödljus. Mannen slog på vänster blinkers. April blev plötsligt nervös.

”Um… vi ska rakt fram här”, sa hon.

Mannen sa ingenting. Hade han inte hört henne? Hon kunde inte samla mod att säga det igen. Dessutom kanske han hade tänkt köra en annan väg. Men nej, hon kunde inte komma på hur han skulle kunna köra henne hem från den riktningen.

April undrade vad hon skulle göra. Skulle hon ropa efter hjälp? Skulle någon höra henne? Och om mannen inte hade hört vad hon sa? Om han inte menade henne något illa alls? Det skulle vara så pinsamt.

Då fick hon syn på någon bekant som gick på trottoaren bredvid dem, med ryggsäcken över axeln. Det var Brian, hennes typ pojkvän nuförtiden. Hon knackade på rutan.

Hon fylldes med lättnad när Brian vände sig om och fick syn på henne.

”Vill du ha skjuts?” mimade hon till Brian.

Brian log och nickade.

”Det är min pojkvän”, sa April. ”Kan vi stanna och plocka upp honom, snälla? Han ska hem till mig i alla fall”.

Det var en lögn. April visste inte var Brian var på väg. Mannen rynkade på pannan och grymtade. Han ville inte alls det. Skulle han stanna? Aprils hjärta slog vilt.

Brian pratade i sin mobiltelefon medan han stod på trottoaren och väntade. Men han tittade rakt mot bilen och April var säker på att han kunde se föraren ganska så tydligt. Hon var glad att hon hade ett potentiellt vittne utifall att mannen hade onda planer.

Mannen tittade på Brian och såg honom prata i telefonen och titta rakt mot honom.

Utan att säga ett ord så låste han upp dörrarna. April signalerade till Brian att han skulle hoppa in i baksätet, så han öppnade dörren och hoppade in. Han stängde dörren precis när ljuset slog om och bilarna började röra sig igen.

”Tack för skjutsen”, sa Brian glatt.

Mannen sa ingenting, han fortsatte att se bister ut.

”Han kör oss hem till mig, Brian”, sa April.

”Underbart”, svarade Brian.

April kände sig säker nu. Om mannen verkligen hade onda avsikter så skulle han sannerligen inte ta både henne och Brian. Han skulle säkert köra dem hem till mamma.

April tänkte på om hon skulle berätta för mamma om mannen och hennes misstankar om honom. Men nej, det skulle innebära att hon skolkat och liftat. Mamma skulle ge henne husarrest.

Dessutom så tänkte hon att föraren inte kunde vara Peterson.

Peterson var en psykotisk mördare, inte en vanlig kille som körde bil.

Och Peterson var trots allt död.