Читать книгу Borta - Блейк Пирс - Страница 10

Bill befann sig i ett hav av blå ögon, inga av dem var verkliga. Han hade vanligtvis inte mardrömmar om sina fall och han hade det inte nu heller – men det kändes som en. Här, i mitten av dockaffären, fanns små blå ögon överallt och alla var öppna och glänsande.

Dockornas små rubinröda läppar, de flesta med ett leende, oroade honom också. Likaså gjorde allt det noggrant kammade konstgjorda håret, så styvt och orörligt. Med alla dessa detaljer undrade Bill hur han kunde ha missat mördarens avsikt att få sina offer att se ut som dockor. Han hade behövt Riley för att kunna göra den kopplingen.

Tur att hon är tillbaka, tänkte han.

Ändå kunde Bill inte låta bli att oroa sig för henne. Han hade blivit hänförd av hennes strålande arbete vid Mosby Park. Men när han körde hem henne efteråt hade hon verkat utmattad och dyster. Hon hade knappt sagt ett ord till honom under hela resan. Kanske hade det varit för mycket för henne.

Ändå önskade Bill att Riley var här just nu. Hon hade bestämt att det skulle vara bäst för dem att dela upp sig för att täcka mer yta snabbare. Han kunde inte annat än hålla med om det. Hon hade bett honom att kolla dockbutiker i området medan hon återvände till brottsplatsen för det sex månader gamla brottet.

Bill såg sig omkring och kände att han kanske hade tagit sig vatten över huvudet, och undrade vad Riley skulle ha tyckt om den här affären. Det var den mest eleganta av de han hade besökt idag. Här vid sidan av Capital Beltway fick affären antagligen många kunder från det rika norra Virginia.

Han gick runt och tittade. En liten flickdocka fångade hans blick. Med sitt uppåtvända leende och bleka hud påminde den honom lite extra mycket om det senaste offret. Även om den var helt klädd i en rosa klänning med massor av spets på kragen, manschetterna och benen, så satt den också i en störande lik position.

Plötsligt hörde Bill en röst till höger.

”Jag tror att du tittar i fel avdelning.”

Bill vände sig om och såg en tuff liten kvinna med ett varmt leende. Det syntes lång väg att det var hon som hade ansvaret i butiken.

”Varför tror du det?” frågade Bill.

Kvinnan skrattade.

”Eftersom du inte har döttrar. Jag kan se om en man har en dotter från en mil bort. Fråga mig inte hur, det är bara en slags instinkt, antar jag.”

Bill blev tagen av hennes insikt och var djupt imponerad.

Hon erbjöd Bill sin hand.

”Ruth Behnke” sa hon.

Bill skakade hennes hand.

”Bill Jeffreys. Jag antar att du äger den här butiken.”

Hon skrattade igen.

”Jag ser att du också har en slags instinkt” sa hon. ”Trevligt att träffas. Men du har söner, eller hur? Tre av dem skulle jag gissa.”

Bill log. Hennes instinkter var ganska skarpa. Bill anade att hon och Riley skulle njuta av varandras sällskap.

”Två” svarade han. ”Men ganska nära.”

Hon skrattade.

”Hur gamla?” frågade hon.

”Åtta och tio.”

Hon tittade runt på stället.

”Jag vet inte om jag har mycket för dem här. Åh, faktiskt så har jag några ganska pittoreska leksakssoldater i nästa gång. Men det är inte den typ av saker som killar gillar längre, va? Det är bara TV-spel nu för tiden. Och våldsamma sådana. ”

”Jag är rädd för det.”

Hon såg fundersamt på honom.

”Du är inte här för att köpa en docka, eller hur?” frågade hon.

Bill log och skakade på huvudet.

”Du är bra på det här” svarade han.

”Är du polis, kanske?” frågade hon.

Bill skrattade tyst och tog ut sin bricka.

”Inte riktigt, men en bra gissning.”

”Åh, gud!” sa hon med oro. ”Vad vill FBI med min lilla butik? Är jag på någon slags lista?”

”På sätt och vis”, sade Bill. ”Men det är inget att oroa sig för. Din butik kom upp på vår sökning av butiker i detta område som säljer antika dockor och samlarexemplar.”

Faktum var att Bill inte visste exakt vad han letade efter. Riley hade föreslagit att han skulle kolla upp några av dessa butiker, i hopp om att mördaren kanske hade besökt dem – åtminstone vid något tillfälle. Vad hon väntade sig att han skulle hitta visste han inte. Förväntade hon sig att mördaren själv skulle vara där? Eller att en av anställda hade träffat mördaren?

Tvivelaktigt att de hade det. Även om de hade gjort det så var det föga troligt att de skulle kunna peka ut honom som mördaren. Förmodligen så var alla män som kom in här, om det nu var några, skrämmande.

Mer sannolikt var det nog att Riley försökte ge honom mer insikt i mördarens tankesätt och hans sätt att se på världen. Om så var fallet så räknade Bill med att hon skulle bli besviken. Han hade helt enkelt inte hjärnan hon hade, eller förmågan att helt enkelt sätta sig in i mördarnas sätt att tänka.

Det verkade nästan som om hon fiskade efter något. Det fanns dussintals dockaffärer inom den radie som de hade sökt igenom. Det var bättre, tyckte han, att låta rättsmedicinska fortsätta sitt jobb med att spåra dockans tillverkare. Men hittills hade det inte givit något resultat.

”Jag skulle vilja fråga vilken typ av fall det här är” sa Ruth, ”men jag borde inte det.”

”Nej” sade Bill, ”det borde du nog inte.”

Fallet var inte direkt hemligt längre – inte efter att Senator Newbroughs gäng hade gett ut sitt pressmeddelande. TV och tidningar var nu fulla av nyheter kring fallet. Som vanligt var byrån nedringd med felaktiga telefontips, och internet var irriterande fullt av bisarra teorier. Hela situationen hade blivit en riktig cirkus.

Men varför berätta om allt det för kvinnan? Hon verkade så rar, och hennes butik var så fin och oskyldig att Bill inte ville uppröra henne med något så grymt och chockerande som en seriemördare besatt av dockor.

Ändå var det en sak han ville veta.

”Du kanske kan hjälpa mig” sa Bill. ”Hur många köp görs av vuxna—jag menar vuxna utan barn?”

”Åh, det är nog där jag säljer mest, helt klart. Till samlare.”

Bill var fascinerad. Han hade aldrig kunnat gissa det.

”Varför tror du det är så?” frågade han.

Kvinnan log ett udda, avlägset leende och pratade med en mild ton.

”Eftersom människor dör, Bill Jeffreys.”

Nu var Bill verkligen förvånad.

”Ursäkta?” sa han.

”När vi blir äldre förlorar vi människor. Våra nära och kära dör. Vi sörjer. Dockor stoppar tiden för oss. De får oss att glömma vår sorg. De tröstar oss. Se dig omkring. Jag har dockor som är över ett sekel gamla och några som nästan är nya. Åtminstone vad gäller några av dem kan du förmodligen inte se skillnaden. De är tidlösa.”

Bill såg sig omkring och kände sig skrämd av alla de hundraåriga gamla ögonen som stirrade på honom, och han undrade hur många människor dessa dockor hade överlevt. Han undrade vad de hade bevittnat – kärlek, ilska, hat, sorg, våld. Och ändå stirrade de tillbaka med samma tomma uttryck. De var helt ologiska för honom.

Folk borde åldras, tänkte han. De borde bli gamla, rynkiga och grå, så som han sakta men säkert började bli, med tanke på allt mörker och all fasa som finns i världen. Med tanke på allt som han hade sett skulle det vara synd, tänkte han, om han fortfarande såg likadan ut. Brottsplatserna hade sjunkit in i honom som ett levande väsen och de hade gjort att han inte ville förbli ung längre.

”De är—inte levande”sa Bill äntligen.

Hennes leende blev bittert, nästan ledsamt.

”Är det verkligen så, Bill? De flesta av mina kunder tycker inte så. Jag är inte säker på att jag tycker så heller.”

En märklig tystnad uppstod. Kvinnan avbröt den med ett skratt. Hon erbjöd Bill en färgstark liten broschyr med bilder av dockor överallt.

”Det råkar vara så att jag ska åka på en kommande tillställning i Washington Du kanske också vill gå? Kanske kommer det att ge dig några idéer om vad det är du söker.”

Bill tackade henne och lämnade affären, tacksam för tipset om konventet. Han hoppades att Riley skulle vilja följa med honom. Bill mindes att hon skulle intervjua senator Newbrough och hans fru i eftermiddag. Det var ett viktig möte – inte bara för att senatorn kunde ha viktig information, utan även av diplomatiska skäl. Newbrough gjorde verkligen det svårt för byrån. Rileys uppgift där var därför att övertyga honom om att de gjorde allt de kunde.

Men kommer hon verkligen att dyka upp? undrade Bill.

Det verkade synnerligen bisarrt att han skulle känna sig så osäker. Fram tills för sex månader sedan så hade Riley varit den enda pålitliga aspekten av hans liv. Han hade alltid litat på henne i alla lägen. Men hennes uppenbara problem bekymrade honom.

Och han saknade henne ännu mer. Även om hon var lite oberäknelig ibland, så behövde han henne på ett fall som detta. Under de senaste sex veckorna hade han också insett att han behövde hennes vänskap.

Eller var det, djupt där inne, mer än så?