Читать книгу Borta - Блейк Пирс - Страница 7

Den vita flamman från brännaren fladdrade framför Riley. Hon var tvungen att ducka fram och tillbaka för att undvika att bli bränd. Ljusstyrkan bländade henne från att se något annat och hon kunde inte ens se sin kidnappares ansikte längre. När flamman fladdrade omkring verkade den lämna kvar långvariga ljusspår som hängde i luften.

”Sluta!” skrek hon. ”Sluta!”

Hennes röst var rå och hes från allt skrikande. Hon undrade varför hon slösade energin. Hon visste att han inte skulle sluta plåga henne förrän hon var död.

Just då höjde han en tuta och blåste av den rätt i hennes öra.

En biltuta lät utanför. Riley hoppade tillbaka till nutiden och tittade ut för att se att ljuset vid korsningen hade blivit grönt. En rad förare väntade bakom henne, och hon trampade på gasen.

Riley tvingade bort minnet med svettiga händer och hon påminde sig själv om var hon var. Hon skulle besöka Marie Sayles, den enda andra överlevaren av hennes nästan-mördares otänkbara sadism. Hon var arg på sig själv för att ha låtit sig påverkas av minnena. Hon hade lyckats tänka enbart på att köra i en och en halv timme nu, och hon hade trott att hon gjorde det bra.

Riley körde in i Georgetown, passerade lyxiga viktorianska hem och parkerade på adressen Marie hade gett henne över telefonen – ett rött tegelhus med ett vackert burspråk. Hon satt en stund i bilen och diskuterade med sig själv huruvida hon skulle gå in, eller låta bli.

Till slut klev hon ur bilen. När hon gick upp för trappan blev hon glad då hon såg Marie i dörren. Lätt men elegant klädd så stod Marie där och log något vagt. Hennes ansikte såg trött och utmattat ut. Från ringarna under hennes ögon var Riley ganska säker på att hon hade gråtit. Det kom inte som någon överraskning. Hon och Marie hade setts och pratat mycket de senaste veckorna via videochatt, och det var inte mycket de kunde undanhålla från varandra.

När de kramades blev Riley omedelbart medveten om att Marie inte var så lång och robust som hon hade trott att hon skulle vara. Även i skor med klackar så var Marie kortare än Riley; hennes kropp liten och tunn. Det överraskade Riley. Hon och Marie hade pratat mycket, men detta var första gången de träffades. Maries spädhet fick det att framstå som ännu mer modigt att hon skulle ha överlevt vad hon hade gått igenom.

Riley såg sig omkring när hon och Marie gick in i matsalen. Platsen var obefläckat ren och smakfullt inredd. Det skulle normalt sett ha varit ett fantastiskt hem för en karriärsmässigt framgångsrik singelkvinna. Men Marie höll alla gardiner stängda och lampljuset lågt. Stämningen var underligt förtryckande. Riley ville inte erkänna det, men det fick henne att tänka på sitt eget hem.

Marie hade en lätt lunch redo på matsalsbordet och hon och Riley satte sig ner för att äta. De satt där i en lite obekväm tystnad. Riley svettades men var osäker på varför. Att se Marie fick allt att komma tillbaka.

”Så… Hur kändes det?” frågade Marie försiktigt. ”Att komma ut i världen?”

Riley log. Marie visste bättre än någon annan vad dagens körning hade krävt av henne.

”Bra” sade Riley. ”Ganska bra, faktiskt. Jag hade bara ett jobbigt ögonblick. ”

Marie nickade, helt klart förstående.

”Du gjorde det i alla fall” sa Marie ”och det var modigt.”

Modigt, tänkte Riley. Det var inte hur hon skulle ha beskrivit sig själv. En gång kanske när hon var en aktiv agent. Skulle hon någonsin se sig själv så igen?

”Du då?” frågade Riley. ”Går du ut mycket?”

Marie blev tyst.

”Du lämnar inte huset över huvud taget, eller hur?” frågade Riley.

Marie skakade på huvudet.

Riley nådde fram och höll hennes handled i ett grepp av medkänsla.

”Marie, du måste försöka” uppmanade hon. ”Om du låter dig själv sitta fast här inne så är det som att han fortfarande håller dig fången.”

En kvävd snyftning tvingade sig ut ur Marie’s hals.

”Förlåt” sa Riley.

”Det är okej. Du har rätt.”

Riley såg på Marie medan de båda åt, och en lång tystnad uppstod. Hon ville så gärna tro att det gick bra för Marie, men hon var tvungen att erkänna att hon verkade oroväckande svag. Det fick henne att tänka på sig själv och sin egen situation också. Såg hon också lika svag ut?

Riley undrade tyst om det verkligen var bra för Marie att bo ensam. Kanske skulle hon bli bättre snabbare med en man eller pojkvän? undrade hon. Sen undrade hon samma sak om sig själv. Ändå visste hon att svaret för båda var troligen att nej, det skulle det inte. Ingen av dem var i något känslomässigt tillstånd för ett seriöst förhållande. Det skulle bara hålla dem tillbaka.

”Har jag någonsin tackat dig?” frågade Marie efter ett tag och bröt tystnaden.

Riley log. Hon visste att Marie menade tack för att ha räddat henne.

”Massor av gånger” sa Riley. ”Och det behöver du inte. Seriöst.”

Marie petade i maten med sin gaffel.

”Har jag någonsin sagt förlåt?”

Riley blev överraskad. ”Förlåt? Varför då?”

Marie talade tungt och sansat.

”Om du inte hade fått ut mig därifrån, då hade du aldrig blivit tagen.”

Riley klämde försiktigt Maries hand.

”Marie, jag gjorde bara mitt jobb. Du kan inte känna dig skyldig för något som inte var ditt fel. Du har tillräckligt att hantera som det är. ”

Marie nickade förstående.

”Att bara komma ur sängen varje dag är en utmaning” erkände hon. ”Jag antar att du märkte hur mörkt jag har allt. Starkt ljus påminner mig om den där flamman. Jag kan inte ens titta på tv, eller lyssna på musik. Jag är rädd att någon ska smyga sig på mig och att jag inte hör det. Något litet ljud överhuvudtaget gör att jag får panik.”

Marie började gråta tyst.

”Jag kommer aldrig kunna se världen så som jag gjorde förut. Aldrig. Det finns ondska där ute, runt omkring oss. Jag hade ingen aning. Människor kan göra så hemska saker. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna lita på människor igen.”

När Marie grät ville Riley lugna henne, och intala henne att hon hade fel. Men en del av Riley var inte så säker på att hon hade det.

Till slut tittade Marie på henne.

”Varför kom du hit? Idag, menar jag.” frågade hon bestämt.

Riley blev paff av Maries rakhet – och av det faktum att hon inte riktigt visste själv.

”Jag vet inte” sa hon. ”Jag ville bara hälsa på dig. Se hur du har det.”

”Det är något annat” sa Marie och hennes ögon smalnade, hon var nästan kusligt iakttagande.

Kanske hade hon rätt, tänkte Riley. Hon tänkte på Bills besök, och hon insåg att hon kanske hade kommit dit på grund av det nya fallet. Vad var det hon ville ha från Marie? Råd? Lov? Uppmuntran? En del av henne ville att Marie skulle säga att hon var galen, för då kunde hon kanske kunna ta det lugnt och glömma bort Bills besök. Men det fanns eventuellt också en annan del som ville att Marie skulle uppmana henne till att göra det.

Till slut suckade Riley.

”Det är ett nytt fall” sa hon. ”Eller, inte ett nytt fall. Men ett gammalt fall som aldrig löstes.”

Maries ansiktsuttryck blev stramt och hårt.

Riley svalde.

”Och du kom hit för att fråga om du ska ta det?” frågade Marie.

Riley ryckte på axlarna. Men hon tittade också upp och sökte Maries blick för trygghet och uppmuntran. Och i det ögonblicket insåg hon att det var precis det hon hade kommit dit i hopp om att hitta.

Men till hennes besvikelse så sänkte Marie blicken och skakade långsamt på huvudet. Riley fortsatte att vänta på ett svar, men istället följde en oändlig tystnad. Riley kände hur en alldeles speciell rädsla slog rot inom Marie.

Medan tystnaden kvarstod så tittade Riley runt i lägenheten, och blicken föll på Maries telefon. Hon blev förvånad över att se att den var urkopplad ur väggen.

”Vad är det med din telefon?” frågade Riley.

Marie såg träffad ut och Riley insåg att hon hade tagit upp ett känsligt ämne.

”Han ringer mig hela tiden” sa Marie i en nästan ohörbar viskning.

”Vem?”

”Peterson.”

Rileys hjärta flög upp i halsgropen.

”Peterson är död” svarade Riley med skakig röst. ”Jag satte eld på stället. De hittade hans kropp.”

Marie skakade på huvudet.

”Det kunde ha varit vem som helst de hittade. Det var inte han.”

Riley kände en våg av panik. Hennes värsta skräck kom tillbaka.

”Alla säger att det var det” sa Riley.

”Och du tror verkligen på det?”

Riley visste inte vad hon skulle säga. Det var inte rätt tillfälle för att beklaga sig över sina egna rädslor. Marie var förmodligen bara förvirrad. Men hur kunde Riley övertyga henne om något som hon inte trodde på själv?

”Han fortsätter att ringa” sa Marie igen. ”Han ringer och andas och lägger på. Jag vet att det är han. Han lever. Han förföljer mig fortfarande.”

Riley kände en kall, krypande rädsla.

”Det är nog bara en sån där telefonförsäljare” sa hon och låtsades vara lugn. ”Men jag kan få kontoret att kolla upp det ändå. Jag kan få dem att skicka ut en bevakningsbil om du är rädd. De kan spåra samtalen.”

”Nej!” sa Marie skarpt. ”Nej!”

Riley stirrade förbluffat tillbaka.

”Varför inte?” frågade hon.

”Jag vill inte göra honom arg” sa Marie i ett patetiskt mummel.

Riley, överväldigad, kände en panikattack smyga sig på, och insåg plötsligt att det hade varit en dålig idé att komma dit. Om något så kände hon sig ännu värre än vad hon hade gjort tidigare. Hon visste att hon inte kunde sitta kvar i den dunkla matsalen ett enda sekund längre.

”Jag måste gå” sade Riley och fortsatte prata. ”Jag är ledsen. Min dotter väntar.”

Marie grep plötsligt tag i Rileys handled med överraskande styrka och grävde naglarna in i hennes hud.

Hon stirrade tillbaka med sina iskalla blå ögon, med sådan intensitet att det skrämde Riley. Det jakande utseendet skar in i hennes själ.

”Ta fallet” uppmanade Marie.

Riley kunde se i hennes blick att Marie hade blandat ihop det nya fallet med Peterson. Hon trodde att de var ett och samma.

”Hitta den jäveln” tillade hon. ”Och döda honom åt mig.”