Читать книгу Grannens Lögn - Блейк Пирс - Страница 11

När hon kom fram till baren klockan 18:45, var det ungefär som hon hade väntat sig. Hon såg flera ansikten som var bekanta, men ingen hon kände väl. Och det var för att hon inte kände någon av dem ännu. En annan nackdel med att Johnson hade bytt hennes departement i sista sekunden var att det var väldigt få i GVG-gruppen som hade tagit samma kurser och träningsmoduler som hon hade.

De två ansiktena hon kände igen mest var båda manliga. Först var det Riggins. Han var engagerad i en livlig diskussion med en annan manlig agent. Sedan var det Kyle Moulton, den snygga agenten som hade erbjudit att äta lunch med henne på orienteringsdagen - mannen som också hade stuckit ut från mängden när han frågade om hon hade några våldsamma tendenser. Hon kände sig lite besviken när hon såg att han pratade med två andra kvinnor. Inga stora överraskningar där, dock. Moulton var sjukt snygg. Han såg lite ut som Brad Pitt när han var ung.

Hon valde att inte avbryta honom, utan gick istället fram och satte sig bredvid Riggins. Hur fåfängt det än var, tyckte hon ändå att det kändes häftigt att umgås med någon som verkligen såg upp till de framsteg hon hade åstadkommit tidigare samma dag.

“Är den här stolen upptagen?” frågade hon när hon satte sig ner bredvid honom.

“Inte alls”, sa Riggins. Han verkade genuint glad att se henne, hans leende spriddes över de något knubbiga kinderna. “Jag är glad att du kom. Vill du ha något att dricka?”

“Visst. Bara en öl. För nu.”

Riggins vinkade till sig bartendern och bad honom att sätta upp Chloes första drink på hans nota. Riggins drack rom och cola, och när han beställde Chloes drink beställde han också en till drink till sig själv.

“Hur var din första dag?” frågade Chloe.

“Det var ok. Jag gjorde research större delen av dagen, för ett fall som involverar en rikstäckande knarksmugglare. Det låter tråkigt men det var faktiskt väldigt intressant. Så hur var det att spendera en hel dag med Rhodes?” frågade Riggins. “Visst, det måste ha varit toppen att avsluta fallet, men hon har redan ett rykte om att vara svår att jobba med.”

“Det var ganska anspänt. Hon är en riktigt bra agent men...”

“Säg det”, sa Riggins. “Jag kan inte säga att hon är en bitch, för jag gillar inte att kalla en kvinna för en bitch framför en annan kvinna.”

“Hon är inte en bitch”, sa Chloe. “Hon är bara väldigt direkt och grundlig.”

De pratade lite mer och det var väldigt avslappnat. Chloe slängde några blickar mot Agent Moulton. En av kvinnorna hade stuckit, så nu pratade han bara med en. Han lutade sig ganska nära henne och log. Chloe tenderade att vara lite naiv när det gällde relationer, men hon var ganska säker på att Moulton gillade henne.

Det fick henne att känna sig besviken på ett sätt hon inte hade väntat sig. Det hade bara gått två månader sedan hon och Steven hade separerat. Hon antog att hon bara var intresserad av Moulton för att han hade varit den första personen som hade varit vänlig mot henne efter Direktör Johnson hade vänt hennes värld upp och ner. Plus att hon inte kände sig så sugen på att åka hem till sin nya lägenhet helt själv. Det faktum att han dessutom var otroligt snygg spelade också roll, så klart.

Ja, det var ett misstag att gå ut. Jag kan dricka mycket billigare hemma.

“Är allt ok med dig?” frågade Riggins.

“Jo, jag tror det. Det har bara varit en lång dag. Och det kommer vara lika intensivt imorgon.”

“Kör du eller ska du gå hem?”

“Kör.”

“Aha... då är det bäst att jag inte bjuder på en till drink, då?”

Chloe log trots hon kände sig lite nere. “Det är väldigt ansvarsfullt av dig.”

Återigen tittade hon bort mot Moulton och kvinnan han hade pratat med. De reste sig upp och när de gick fram till ytterdörren, la Moulton sin arm runt hennes midja.

“Kan jag få fråga vad det var som fick dig att välja den här karriären?” frågade Riggins.

Hon log nervöst och drack upp sin öl. “Familjeproblem”, svarade hon. “Tack för inbjudan, Riggins. Men jag måste dra mig hemåt.”

Han nickade som om han förstod. Hon noterade också att han sakta såg sig omkring i baren och det verkade som att han skulle bli ensam kvar. Det fick henne att undra om Riggins också hade demoner att brottas med.

“Ta hand om dig, Agent Fine. Hoppas att morgondagen blir lika framgångsrik som idag.”

Hon gick ut och planerade resten av kvällen. Hon hade fortfarande kartonger att packa upp, en sängram att sätta ihop, samt tvätt och köksgrejer att ta itu med.

Inte riktigt det spännande livet jag hade planerat, tänkte hon lite sarkastiskt för sig själv.

När hon gick fram till sin bil, som fortfarande stor parkerad i parkeringsgaraget under FBI:s högkvarter, ringde hennes mobil. När hon såg namnet på displayen fylldes hon med ilska och hon bestämde sig nästan för att ignorera det helt och hållet.

Steven. Hon hade ingen aning om varför han ringde nu. Och det var därför hon svarade. Hon visste att hon inte skulle kunna sluta tänka på det annars och det skulle driva henne till vansinne.

Hon svarade på samtalet, och ogillade hur nervös hon plötsligt kände sig. “Hallå, Steven.”

“Chloe. Hej.”

Hon väntade och hoppades att han skulle säga vad han ville direkt. Men det hade aldrig varit Stevens stil att gå rakt på sak.

“Är allting ok?” frågade hon.

“Ja, allting är ok. Förlåt... jag tänkte inte ens på hur mitt samtal skulle påverka dig...”

Han tappade tråden, vilket påminde Chloe om en av de många irriterande karaktärsdragen han själv inte var medveten om.

“Vad vill du, Steven?”

“Jag vill träffas och prata”, sa han. “Bara snacka igenom grejer, förstår du vad jag menar?”

“Jag tror inte det. Det är ingen bra idé.”

“Jag har inga baktankar”, sa han. “Jag lovar. Det bara... Det känns som att det finns grejer jag vill be om ursäkt för. Och jag behöver... eller, jag tror att vi behöver få ett riktigt avslut på grejer, förstår du vad jag menar?”

“Tala för dig själv. Jag har redan fått mitt avslut. Behöver inte prata om något annat.”

“Ok. Men gör mig den här tjänsten då. Jag behöver bara en halvtimme. Det är några saker jag behöver få prata igenom. Och om jag är ärlig... skulle jag bara vilja få se dig en sista gång -”

“Steven... jag är upptagen. Mitt liv är helt galet just och nu, och...”

Hon blev tyst, osäker på hur hon skulle fortsätta. Och egentligen, det var inte så att hon hade någon massiv social kalender som skulle hindra henne från att träffa Steven. Hon visste också att det var en riktigt stor grej för Steven att ringa på det här sättet. Det var svårt för honom att vara ödmjuk, eftersom han aldrig hade varit bra på det.

“Chloe...”

“Ok. En halvtimme. Men jag kommer inte till dig. Om du vill träffas får du komma till Washington. Det är galet här nu och jag kan inte -”

“Visst, det kan jag göra. När ska jag komma?”

“Lördag. Vid lunch. Jag textar dig ett ställe för lunch.”

“Det låter bra. Tack så mycket, Chloe.”

“Varsågod. Hon kände att hon borde säga något mer, för att lätta på spänningen. Men det slutade med att hon bara sa: “Hej då, Steven.”

Hon avslutade samtalet och la sin mobil i fickan. Hon kunde inte låta bli att undra om hon gick med på att träffas bara för att hon kände sig ensam. Hon tänkte på Agent Moulton och undrade vart han och hans kvinnliga vän hade tagit vägen. Men hon undrade främst varför hon hade hakat upp sig på det.

Hon kom fram till bilen och körde hem i Washingtons skymning. Det var en fantastisk stad; trots trafikstockningarna och den konstiga kombinationen av historik och handel, var det också en vacker stad på något sätt. Det fick henne att känna sig melankolisk när hon körde hem till lägenheten - en tom, ny lägenhet, som hon egentligen var väldigt tacksam över. Men just nu kändes det mer som en isolerad ö än ett hem.

***

När hon vaknade av mobilen följande morgon, slets hon snabbt ur en dröm. Hon försökte hon komma ihåg vad det var hon hade drömt om, även om hon var osäker på om den var värd att minnas. Den senaste tiden hade hon bara drömt om sin pappa, som var ensam och inlåst på fängelset.

Hon tyckte sig kunna höra honom nynna på en Johnny Cash-låt han ofta hade sjungit hemma i lägenheten de bodde i när hon var liten. A Boy Named Sue, tänkte hon. Eller kanske inte. Alla låtar började låta likadana.

Men hon kunde ändå höra A Boy Named Sue i huvudet när hon viftade runt med handen för att hitta mobilen på nattduksbordet. Hon drog mobilen från laddaren och såg att klockan var 06:05 - bara tjugofem minuter innan hennes alarm skulle gå igång.

“Det här är Agent Fine”, svarade hon.

“Agent Fine, det är Biträdande Direktör Garcia. Du måste komma till mitt kontor med en gång. Sikta på att vara här inom en timme. Jag har ett fall jag behöver ge till dig och Agent Rhodes så snart som möjligt denna morgon.”

“Absolut”, sa hon och satte sig upp i sängen. “Jag kommer genast.”

I det ögonblicket brydde hon sig inte om att det var en ny dag med Rhodes som väntade. Allt hon brydde sig om var att hennes poängställning på FBI just nu stod på 1-0, och det var en ställning hon var ivrig att förbättra ytterligare.